Om pallen

Vi är hemma på SÖS för en eftermiddag. Och det är sol. Bedside på infektionsavdelningen, och vi tumlar upp i grupp efter lunch i vårt hemtama kandisrum som vi inte insett att vi saknat förrän vi är där. Han möter oss i korridoren, stor och bullrig och översvallande glad. "Ni ser ut som kandisar, välkomna". Vi föses in i ett rum där alla skåp är tagna liksom all syre, men vi hittar kläder i hyfsade storlekar och står snart ombytta i korridoren. I grupp om fyra går vi in till patienten, den första. Tänker infektionsanamnes, funderar på antibiotikaval, letar och lyssnar efter kliniska tecken. Pratar med patienten och undersöker. Överläkaren pratar med oss och med patienten. Skrattar sitt bullriga skratt. Skrattar med patienten. Snart med patienterna. I slutet samlar sen ihop oss ute i korridoren igen. "Om det är en sak ni ska ta med er från den här eftermiddagen, bara en sak, så vill jag att det ska vara det här". 

"Odla först, antibiotika sen", tänker jag. Det kan det vara. Eller tecknet på sepsis, som man inte får missa, det kan det också vara. Eller kanske hudkostymen, att aldrig missa att leta sår, stickmärken, peteckier, septiska embolier, kanske är det det. Han är allvarlig, för första gången under eftermiddagen. "Pallen".  Inget om sepsis. Inget om blododling. Istället han upprepar det. "Pallen".

Och så berättar han vad han tycker är viktigast av allt. Att dra fram pallen. Varje gång man kommer in. Även på en snabb rond. Dra fram pallen och sätta sig på den, om så bara trettio sekunder. Och jag minns alla stressade ståronder och inser hur rätt han har. Hur viktig den är. pallen, och vad den symboliserar. Pallen, som tecknet på att jag är här nu. Här och inte på väg. Om så bara någon minut. Och jag inser varför inte alla överläkare skrattar med patienterna. Och varför han gör det. 

Vi träffar fyra spännande patienter. Lär oss mer om endokarditer, clostridium difficile, lungabcesser och pyelonefriter. Jag tar med mig nya kunskaper, om antibiotikaval och kliniska diagnoskriterier. Några som jag redan glömt. Men mest tog jag med mig pallen. Och den glömmer jag inte. 

Om termin sju, projektarbete och svordomar

“Och så hör ni av er inför termin sju om ni vill skriva projektarbete". Ända sen termin ett har vi hört den meningen avsluta var och varannan föreläsning. Termin sju. Det har känts evighetslångt borta. Så långt borta att meningen kom och gick, nästan onoterad. Så långt att när termin sju började röra sig närmare, inte längre vara allra längst bort i horisonten, så hade vi helt glömt vilka det var som hade sagt det där om att höra av sig. Och klickade istället oss runt i en gigantisk och dåligt uppdaterad projektdatabas. Och svor över termin sju.

"Vi brukar har två veckor till det här men nu har vi bara fem dagar, men allt är så viktigt så vi kan inte ta bort något, så det blir lite mer att läsa hemma". Också det en mening som förföljt oss sedan preklins första dagar. Också det en mening vi har termin sju att tacka för. Termin sju, som i sin nuvarande form förrut inte fanns men som nu på ett magiskt sätt ska få plats utan att något annat kan plocks bort. För inget annat kan plockas bort. Projektarbete i all ära, men det vore lite sorgligt om en hel läkargeneration lär sig beräkna statistisk power och skriva abstracts, men inte kan ett skvatt om örat. Och därför får vi läsa hemma. Svärandes över termin sju.

"Det kommer komma information om det så småningom". Svaret på de flesta frågor som ställdes under ett i raden av informationsmöten som gav ganska mycket frågor men inte så mycket information. Vilket ledde till att vi satt av även nästa informationsmöte, i hopp om att informationen skulle ges då. Eller så var det för att de bjöd på smörgås. Jag minns inte riktigt. Men minns att jag varken blev mätt eller särskilt informerad. Och att det åter svors över termin sju.

"Påminnelse: Ex-jobb HT12". Bara rubriken jagade upp redan uppjagade studenter. Som redan nu spenderade eftermiddagar med att inte plugga hud, utan skriva mail till de där föreläsarna som kanske bett oss kontakta dem, någon gång i forntidens termin två. Eller så råkade det bli till de som inte gjort det. Som redan nu skolkade föreläsningar för att jaga efter svårfångade handledare, eller deras än mer svårfångade chefer, för signaturer på papper. Som förvandlade veckan om åldrandet, till veckan som gav åldrande. Och några svordomar till, över den här terminen.

"Tack för ditt projektförslag. Vi bedömer och återkommer". Så var det inne. Och åldrandet var över, kursen, inte processen. För inget slutade krångla eller vålla oro, och projektförslag efter projektförslag föll igenom. För att projektledaren i Namibia plötsligt inte hade patienter, eller för att handledaren i Sverige plötsligt inte hade engagemang eller för att någon annan omgivningsfaktor förändrades. "Tur det skulle vara inne så tidigt" sa någon. Eller otur, ville jag kontra. För nu har saker månader på sig att falla sönder, istället för veckor. Månader att ge oss sömnlösa nätter och rynkor i förtid på. Månader att svära över den, termin sju.

Så det är vad jag gör nu, medan jag försöker bestämma om jag ska riva upp mitt planerade projekt som är bra på många sätt men inte känns bra i magen. Jag som under nästan hela tiden sett andra stressa men tagit allt med ro. Inte svurit särskilt mycket. Men finner nu mig själv ligga vaken nätter och försöka fatta beslut runt saker jag inte vet. Och istället för att läsa om infektionssjukdomar grubbla mig rynkig och gråhårig. Jag svär över termin sju, och längtar till nästa vår. Till termin åtta, när den här terminen äntligen är borta ur våra liv. När termin sju är över. Men fram tills dess befarar jag att det här blir en återkommande följetong. Termin sju, to be continued...

Smälter sakta

Vi är i Huddinge igen. Tre veckor infektion, och lördagens väder förebådade det hela. Huddinge, där det alltid snöar. 

Vi läser infektion, och lokalerna ligger längre bort än allt annat. Så långt bort att det nästan inte känns som Huddinge längre. Och vi har ett eget fikarum där det alltid finns kaffe att brygga, och stolar att sitta på och mikrovågsugnar som funkar. Och ett eget omklädningsrum där det finns en bastu som vi inte kommer använda men ändå tycker om. Och det känns faktiskt inte alls som Huddinge längre.

Och allt är sådär välplanerat och genomtänkt och förberett som vi fortfarande är så ovana vid. Och den genomtrevliga kursansvarige ber om feedback på upplägget sådär genuint som bara de kursansvariga som egentligen inte behöver feedback gör. Och efter varje dag får vi ett mail där de ber oss ge konstruktiv kritik på dagens föreläsning så att de ska bli bättre. Fast det är redan bättre, bättre än nästan allt vi haft, och det är svårt att ge någon kritik alls. Och utanför skiner ibland solen. Och det känns faktiskt inte som om vi är i Huddinge alls.

Och jag trängs inte på pendeltåg utan cyklar, med musik i öronen och blåsippor längs vägkanten. Det tar nästan inte längre tid, och är nästan bara väldigt skönt. Och solen skiner för andra dagen i rad. Och jag noterar att det faktiskt inte snöar alls. Inte ens när jag kommit fram till Huddinge.

Vi är i Huddinge, och det snöar inte, och borden är inte särskilt rangliga, och föreläsarna är fantastiska och vi bjuds på bullar och kaffe. Vi är på Huddinge och korta stunder känner jag mig nästan hemma här. Vi är i Huddinge och det snöar inte, och kanske är det infektionskursen, eller kanske är det vårsolen som gör att jag ändå sakta smälter lite, bara lite, för det här sjukhuset.

Den svåraste tentan

Sista dagen före påsk dök det upp på vår gemensamma facebooksida, larmet som spred sig som en löpeld. Larmet om att den tenta som skulle vara en liten simpel tenta i reumatologi och njure, skulle vara en tenta på hela kursen. Skulle vara precis den medicintenta som de sagt att de plockat bort, och ersatt med småtentor under terminen. Vilket var anledningen till att varje liten tenta innehållit delar av det vi tidigare lärt oss. Plötsligt blev den lilla tentan en mycket större tenta, och jag nåddes av det på vägen till flygplatsen, med bara några små overheadbilder om njure och reumatism nedpackade.

Den insiktiva reaktionen var klar, skedde helt utan vidare eftertanke, som en reflex. Att bli upprörd, att överklaga, att hävda att det inte får gå till så. Att hitta stöd i någon högskolelag om att saker bara får examineras en gång, eller i alla fall hävda att informationen kom för sent. Det var den instinktiva reaktionen, som jagade upp mig i sådär 5 minuter. Tills det slog mig, med hjälp av en liten vink i en kommentar från A, att den här reaktionen kanske kräver eftertanke.

Det vi examineras på är medicinkursen. Den medicin vi ska praktisera när vi är färdiga läkare. Den enda medicin vi kommer lära oss fram till dess att vi är klara. Den enda medicin vi kommer lära oss ska vi ha lärt oss nu. Punkt. Paus. Eftertanke. Insikten är märklig och skrämmande. Och insikten gör det omöjligt att invända mot att de ska kunna examinera oss på den. På precis hela. På precis vadsomhelst. För till skillnad från preklin, som var bra att ha i bakhuvudet för att bättre förstå annat, eller var bra om vi vill forska en dag eller var bra för att grundlig förståelse alltid är nyttig, eller något annat vagt, så är det här kunskap vi kommer arbeta med. Kunkap som kommer krävas för att vi ska göra vårt jobb. Kunskap vi dagligen kommer examineras på, på akuten, på avdelningen, på vårdcentralen. Men då är examinatorn verkligheten, och på den tentan vill jag inte köra.

Så jag var inte upprörd mer än de där fem minuterna. Var lite milt skräckslagen av insikten, men inte upprörd. Konstaterade istället på förvånansvärt moget vis att jag nog gärna repeterar allt igen. Innan den riktiga examinationen kommer. Den svåraste tentan. Och viktigaste. Verkligheten.

En bild säger mer än...

Tillbaka. I Sverige. Snart även med orden. Så länge får ni hålla till godo med lite bilder från kontrasternas land.