Professionell utveckling

Vi hade PU-dag igår. Står för professionell utveckling. En sådan där dag som är avsatt för personlig reflektion, en dag då vi ska växa in i vår framtida läkarroll, mogna som människor, inte bara matas fulla med kunskap om människans fysiologi. Ganska ofta är dessa dagar mer professionell uttråkning än utveckling, och det är den obligatoriska närvaron som gör att vi sitter av tiden på föreläsning och inte på ett fik. För långa föreläsningar om saker som ligger för långt bort. För mycket tid taget från för många saker som ligger för nära. Men igår var det bra. Diskuterade papperslösas rätt till vård, något som griper tag oavsett hur långt bort vårt eget ansvar ligger. Och så övade vi på att observera med en man från teaterhögskolan. Observera varandra, oss själva, det omkring oss. Och så diskuterade vi normer och beteenden. Socialt och kulturellt betingade regler för vad man gör och inte gör. Och fick i läxa att öva på det. På att i detalj observera och beskriva främmande människor, sätta ord på det vi ser. Och på att bryta några av de sociala normer vi har runtom oss. Fantastiskt roligt. Och helt livsfarligt att ge till mig. Särskilt dagen innan jag ska spendera fem sysslolösa timmar på ett tåg.

Jag som vanligtvis ägnar ganska mycket tid åt att låta fantasin relativt fritt bygga liv och historier för folk runtom mig fick nu en ny lek i mina händer. Fick mitt galenskap legitimerat. Gjorde plötsligt en läxa. Tågresan, som var tänkt att gå åt till att förbereda disputationstal, jobba och kanske börja läsa om njuren lades nu istället på att i detalj studera och i mitt huvud beskriva medpassagerarnas ansikten, uttryck och kroppsspråk. Vilket jag såklart inte kunde begränsa mig till, utan hade snart byggt invecklade liv, tankar och känslor för alla individer. Dessutom språkat ingående med samtliga tre resenärer som satt sig brevid mig. För att bryta normen lite, den svenska. Och för att det var trevligt. Fyra timmar in på tågresan och njuren är fortfarande ett mysterium, men människorna runtom mig är det inte. Fyra timmar in på tågresan är arbetet ytterst oarbetat, men läxan från PU-dagen gjord mycket väl.

Tågresan, den långa, är nästan slut. En massa saker blev inte gjorda. Men jag vet nu mer om uthyrningsmarknaden för läkare, om 10-årsjubileet av Örebro universitet och om en släktträff som jag inte ska närvara på (och som min medpassagerare helst också sluppit). Och att ett gäng personer har ovetandes fått sina ansikten, gester och fabulerade liv i detalj beskrivna. Det kvalificerade tidsfördriv som jag ganska ofta ägnar mig åt har nu fått ett nytt och mycket legitimerande namn. Professionell utveckling. Tack för det, KI!

Den otacksamma naturen

Jag ska åka till Göteborg I helgen. Med tåg. Tåg, inte flyg. Trots att det tar längre tid. Och faktiskt är dyrare. Jag åker tåg till Göteborg för att vara snäll mot naturen. För att bättra på det dåliga miljösamvetet. För jag känner mig lite som en miljöbov nästan varje dag. När jag råkar ta vattenglaset i plast istället för glas, när jag av misstag kastar colaburken i papperskorgen, när jag tar lite för många servetter till apelsinen. Kanske beror det på att jag är omgiven av mycket uppmärksamma miljöpoliser, som ger onda ögat när någon miljösynd begås. Kanske beror det på att jag går runt och bär på historiska koldioxidutsläpp i paritet med en mellanstor svensk stad. Hursomhelst är det där, det dåliga miljösamvetet, och jag valde att åka tåg för att bättra på det. För att vara snäll mot naturen.

Men jag känner mig lurad. För naturen väljer att inte alls vara snäll tillbaka. Naturen väljer att förlägga snökaos och arktiskyla till just den vecka jag ska åka tåg. Naturen väljer att låta elledningar blåsa ner och spår snöa igen samma vecka som jag ska åka tåg just för naturens skull. Naturen har inte förstått det där med positiv förstärkning. Naturen har inte förstått hur man uppmuntrar ett bra beteende. Inte ett dugg.

Som hämnd tänker jag boka en resa till London. Med flyg. Och ha tonfisk i matlådan imorgon. Så det så. Sen är vi kanske kvitt, naturen och jag. Sen är jag villig att fortsätta köpa ekologisk yogurt och åka tåg, beredd att stryka ett streck over det hela. För jag vill inte starta krig mot naturen, har en känsla av att det skulle bli en ojämn kamp. Jag vill bara markera att man inte tackar genom snöstorm. Det vill jag markera, och så vill jag väldigt gärna lyckas ta mig till Göteborg...

Och för det tackar jag premiepensionsförvaltarna

Jag är ägare av en relik. En fast telefon, fastsatt i väggen med sladd, inkopplad och allt. Den går att ringa på, och ringa till. Det finns två användare av min fasta telefon. Mamma och telefonförsäljare. En viss kategori av den senare gruppen har startat en drive mot mitt hushåll.

De ringde idag. Igen. Ringde igår också. Och dagen innan. Med en glättig röst som redan på den överdrivet hurtiga inandningen, innan första ordet, avslöjar att det inte är någon av mina vänner. Som upprepar mitt förnamn i precis varenda mening, även där det inte alls hör hemma. Som gör mig trött efter tre ord, och har förlorat mitt intresse totalt efter tre meningar. Eller snarare, direkt när hon ställer frågan ”Bevakar du utvecklingen av din premiepension”. Där tappade hon den sista gnuttan uppmärksamhet. För nej, det gör jag inte. Av allt i mitt liv jag inte bevakar så bevakar jag min premiepension allra minst. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer ointressant att bevaka än just min premiepension. De har startat en drive mot mitt lilla inkomstbefriade hushåll, premiepensionsförvaltarna.

Vanligtvis snörper jag av där. Snörper av och säger nej tack. Vill inte ha en bättre lösning, kommer inte köpa några tjänster. Men kanske var jag idag lite för trött, kanske såg jag det just då som ett halvlegitimt skäl att vila från Frank Stalins lag och osmotiska tryck, kanske lät hon i luren lite för desperat, för idag lät jag henne prata. Prata och prata och prata och prata. Hann läsa DN på nätet, svara på ett mail och kolla av morgondagens förväntade kaos i kollektivtrafiken. Hann sopa köksgolvet och tugga i mig ett par pepparkakor. Hon pratade, jag hummade, och med varje ord längtade jag mer och mer tillbaka till min fysiologibok, och för varje ord tyckte jag mer synd om henne. För hon försökte så hon blev blå, men på så helt fel sätt. ”Förstår du vad jag säger när jag säger att det finns en skillnad mellan räntefonder och aktiefonder”?. ”Tycker du att det är svårt med så mycket ekonomiska termer”?, och ”Visst vore det roligt om pengarna blev fler och inte färre, och de blir de om man tittar till dem varje dag”. Och de skulle de göra åt mig, varje dag. Premiepensionsförvaltarna.

Herregud människa, vi pratar inte om krukväxter, som växer om de vattnas. Och du pratar med en civilekonom, inte med ett dagisbarn. Och att inte vara intresserad betyder inte att man inte förstår, är korkad eller okunnig. Det betyder bara just det, att jag inte är intresserad. Jag fick lust att ropa STOPP i telefonen. STOPP, gör om, gör rätt. Jag funderade på vem som lärt henne telefonförsäljning, undrade vad som fått henne att sätta sig i den här förnedrande situationen, undrade vad som gjort att jag just nu satt här med nästan dåligt samvete över att jag snart skulle göra hela hennes enorma ansträngning förgäves. Är det mitt straff, för att jag låtit det oranga kuvertet hamna oöppnat i pappersåtervinningen? För att jag inte bevakat, inte planerat, inte noggrant följt och justerat. Inte tittat till mina fonder, helst varje dag, som de skulle göra, premiepensionsförvaltarna.

Dagens lärdom? Att börja förvalta mina premiepensionspengar? Nej, den kommer sannolikt fortsätta hamna där den hamnat hittills. Och ingen kommer bevaka, varken jag eller premiepensionsförvaltarna. Dagens lärdom är att det är hög tid att göra sig av med reliken, att säga upp min fasta telefon. Mamma har faktiskt numret till mobilen. Men de ivriga försäljarna har de inte. För den lärdomen har jag dem att tacka. Premiepensionsförvaltarna.

On the catwalk

Jag lärde mig gå igår. Skapligt kunde jag det ju innan, men igår lärde jag mig att verkligen gå. Som en kvinna. Med stil. Med höfter. Med pose. Till catwalkmusik. Och plötsligt blev något väldigt enkelt väldigt svårt. Plötsligt snubblade jag nästan när ena benet skulle sättas framför det andra, höfterna rörde sig onaturligt trots att kroppens naturliga konstruktion borde indikera åt vilket håll de skulle röra sig. Något väldigt enkelt blev plötsligt något väldigt svårt. Lärde mig hålla en handväska också. Det är tydligen också en vetenskap. Kuvertväskor- tre varianter finns. Shoppingbag- här finns två. Sen ska armrörelser anpassas till väskan, som i sin tur ska anpassas till gången. En hel vetenskap. Jag som bara burit den. Utan eftertanke. Men det är klart, även utan catwalkmusik. Som om det vore enkelt. Men nu vet jag att det kan göras väldigt svårt. Svårt, men roligt. Allt blir lite roligare till catwalkmusik. Till exempel att gå. Och bära handväska.

Och efter att under gårdagen ha ägnat flera timmar åt att göra något väldigt enkelt väldigt svårt, ska jag nu försöka göra något ganska svårt, lite mer enkelt. Ska försöka begripa mig på hur hjärtats kontraktilitet, puls och slagvolym regleras. Det finns mer än tre sätt. Och det ska intergeras med massor av saker. Funderar på att göra det till catwalkmusik. Vet inte om det gör det enklare, men kanske lite roligare.

Jag fick dessutom höra att jag rörde höfterna betydligt bättre när jag gick i 10 centimeters stilettklack än barfota. Att jag gick snyggt i klackar. Typiskt. Jag som just nöjt stängt in klackarna i garderoben, utbytta mot bekväma sneakers, och i framtiden mot någon slags sjukhustofflor. Men kanske kan man ronda i stilett? Eller så får jag nöja mig med vetskapen att jag faktiskt går riktigt snyggt i stilettklackarna, de som ligger längst inne i garderoben, och spela catwalkmusiken i huvudet när det behövs.

Levande labb

Förra terminen betydde labb stora fula glasögon i plast och vita lortiga rockar. Pipettering, centrifugering, uppkokning, avdunstning. Gaser som skulle byta färg, vätskor som skulle dunsta, pulver om skulle lösas. Vi lekte kemister och det roade mig måttligt, och engagerade mig än mindre.

Den här terminen innebär labb att vi slipper glasögon. Vi får däremot stetoskåp, blodtrycksmanchetter, EKG-maskiner och spirometrar. Vi lyssnar, känner, andas, mäter. Vi leker inte längre kemister utan leker doktor. Och det både roar och engagerar.

En annan skillnad är att vi gått från att laborera på anonyma gaser och vätskor till att laborera på varandra. Ett utfall är inte längre bara en siffra i en tabell, utan om vi gjort rätt, en siffra som säger något om en människa. Det roar det med. Och engagerar.

Vi laborerade med lungfunktion idag. Mätte påverkan av återanvändning av utandningsluft som inandningsluft, och därmed ökad mängd koldioxid. Och fick ett underligt resultat, som ingen kunde förklara. Vi lät koldioxidhalten i utandningsluften stiga från 5% till ca 8%, och mätte blodtryck, puls, tidalvolym och andningsfrekvens och förväntade oss stigning i samtliga parametrar, liksom viss yrsel, huvudvärk och anfåddhet. Det som ska ske. Men inget hände. En viss ökad tidalvolym, men inget mer. Pulsen stabil på 60, blodtrycket kvar på sin vilonivå. Ingen andnöd, ingen huvudvärk. Inte minsta tecken på påverkan. Och maskinerna funkade, rören var täta, allt verkade korrekt. Utom just utfallet. Vi förstod det inte. Amenuenserna förstod inte. Professorn förstod inte. "Mycket ovanligt. En avvikelse jag inte kan förklara". Ett svar vi förra terminen nöjde oss med, såg som en biljett ut från labbet. Som ledde till den alltid gångbara noteringen ”Sannolikt fel i utförandet”, även när utförandet nog var rätt, och sen en rask inlämning av labbrock.

Nu funderar jag på det, fast labben är slut, fast jag gått hem. Nöjer mig inte med avvikelse utan förklaring. Vill inte bortförklara med utförandefel. Vill faktiskt veta, vill försöka förstå. Frågar de jag känner som kan veta, läser i tjocka boken, googlar. Road och engagerad. Leker doktor?

Frihet under ansvar

Vi har just nu en vecka med väldigt lite schemalagt. Bara en labb igår, utan krav på labbrapport. Föreläsningar bara på förmiddagen idag. Och imorgon är det idrottsdag. Den här terminen letar vi inte längre efter idrottsaktiviteter. Den här terminen vet vi bättre, tackar och tar emot en ledig dag. Och på torsdag lab igen, sen inget. En vag aura av eget ansvar svävar over veckans schema.

Väldigt lite schemalagt har man hittills kunnat tolka som synonymt med väldigt lite att göra. Om man inte vet bättre. Jag vet bättre. Tittar jag på scemat känns tolkningen rätt. Tittar jag på läshänvisningarna till Boulpaeps Medical Physiology på nätta 1337 sidor, lite mindre så. Läggs där till immunologin, histologin och anatomin så känns tolkningen plötsligt extremt främmande. Och det där med eget ansvar inte alls behagligt. För det har inte alls lockat att fylla schemats semmeldoftande hålrum med Boulepep.

Igår lades tiden på gemensam semmelfika fika på Vetekatten, planlöst socialt strosande i Ringen bland butiker där man inget vill köpa och en inte helt oansenlig mängd slösurfande. Klassisk prokrastination, det som jag gör så mästerligt. Uppskjutandet, med den lilla obehagskänslan i magen. Känslan att det finns något jag borde. Men ändå på inget sätt gör. Värdelöst- gör ingen nytta, och lyckas inte ens till fullo njuta av det.

Bestämde redan imorse att det inte skulle bli en till dag av prokrastination. Och insåg efter att ha lämnat kvar stora tjocka Boulpaep på köksbordet att det inte heller skulle bli en dag i flitens tecken. Bestämde mig därmed för att mycket medvetet, under fullaste ansvar, ägna dagen åt att inte plugga ett dugg. Och njuta av det. Ge mig själv en dag av full frihet, under ansvar, självklart under ansvar. Efter förmiddagens föreläsningar en sväng på stan, semmelfika med vän och ett fenomenalt danspass, allt medan Boulepaep har fått ta igen sig hemma på köksbordet. Sitter nu här med dansmusiken svagt förnimmandes i bakhuvudet och endorfiner rusandes i kroppen och känner att det var helt rätt beslut. Boken brevid mig verkar nöjd den med, där den ligger, vacker och orörd. Idag har jag inte prokrastinerat. Jag har gjort precis det jag bestämde mig för att göra. Idag var just det ett ansvarsfullt beteende. Men imorgon tror jag bestämt att ett ansvarsfullt beteende är att nöta på Boulpaeps blad. Börjar tröttna på semlor, och kan tänka mig att fylla några hålrum med annat. Jag tror cirkulation och respiration blir morgondagens tolkning av frihet under ansvar. Och det känns riktigt bra.

Mycket hjärta, många hjärtan

Bland allt hjärta, bland myocyter, SA-knutor, EKG och Frank Starlins, lag så dök den upp från ingenstans, med rosor i skyltfönstren, gelehjärtan på pressbyrån, och rosa princessbakelser på extrapris på Konsum. Alla hjärtans dag. Bara ett kommerciellt jippo. Men nu är det här, och då är det här. Här, och stör och berör. Fast jag inte vill röras. Av annat vill jag röras, men inte av det. Några får rosor, fler blir utan. Man får förhålla sig. Jag får förhålla mig. Har man inte ett, det där speciella, så får man sprida ut det. Mycket hjärta, många hjärtan.

Köpte bakelser och åkte till morfar. Drack bryggkaffe, pratade mycket om saker från förr, lite om saker nu, och om mormor. Som alltid. Lite skratt, lite tårar, mycket hjärta.

Och sen Boulepep, stora tjocka fysiologiboken. Inotropa effekter. Hjärtats kraft. Kronotropa effekter. Hjärtats puls. Orden betyder så mycket, när det handlar om hjärtat. Kraft och puls, nerv och smärta. Kunde betyda något så mycket djupare än utantillkunskap inför dugga. Fast just nu är det just bara det. Många sidor, mycket hjärta.

Träffade B, fina B. Prat om det som är viktigt. Det som är nära. Nära hjärtat. Och sen, 75 minuter boxning, söndagens vanliga. 75 minuter utan vila. Lite smärta, mycket kraft, mycket puls. Mycket hjärta.

En bra dag. Med mycket hjärta, många hjärtan. Och ändå kan jag inte låta bli att just ikväll lite extra sakna. Sakna att ha det där särskilda hjärtat som slår på kudden brevid.

OBS: ÖVERSIKTLIGT

Det kommer då och då. Inte alls på alla föreläsningar, men på vissa. Och vi njuter varje gång. Ser på varandra, nickar lite, ler. Andas ut en kort stund. Och älskar föreläsaren. Förlåter att han är förvirrad, att han la ut bilderna på nätet för sent som vanligt och drar över så att microkön hunnit bli orimligt lång. Förlåter allt. För han sa ett av de magiska orden. ”Översiktligt”. Eller eventuellt ”bara principerna för” eller ”detaljerna behöver ni inte memorera”.

Förra terminen fanns de orden inte alls. Detaljerna var det som var. Principer existerade sällan. Översiktligt användes enbart för att bringa ordning i uppsjön av detaljer. Alt skulle memoreras. Ibland fick vi höra ”hur det här används kliniskt behöver ni inte kunna än”, fast det var det enda vi egentligen ville veta, det enda vi verkligen med nöje memorerade.

Fortfarande är det i ganska lite tydligt hur det ska användas kliniskt. Men detaljerna vi lär oss helt utan att förstå varför är färre. Saker är satta mer i ett sammanhang. Vi lär oss förstå hur saker verkligen fungerar, saker som känns lite viktiga. Och fortfarande är det ganska lite som är ”principerna bakom”. Men det händer, och de korta stunderna njuter vi av. Njuter, och antecknar med röd stora bokstäver i våra för sent utskrivna föreläsningsbilder. Antecknar OBS: ÖVERSIKTLIGT! Långsamt och tydligt, så att vi därmed missar ganska mycket av efterföljande detaljer, detaljer som vi inte alls skulle kunna översiktligt utan memorera. Det är ok. Bara vi inte glömmer vad det var som var översiktligt. Var det räckte med principerna bakom.

Och efteråt minns vi nästan inga detaljer. Inte heller några principer. Men vi minns att det just den här timmen var hela 2 saker som vi bara behövde kunna översiktligt. Varje sak känns som en seger. Vi mot tiden. Mot försommaren som sammanfaller med tentaplugget. Och vi går lite nöjdare mot den orimligt långa microkön…

Om att skala apelsin

Fick kommentaren igen för några dagar sedan, den som helt klart kvalar på min topp tio lista över konstigaste kommentarer gällande de här läkarstudierna. "Du kommer behöva träffa så mycket konstiga människor". Jag har fått den ett antal gånger, från folk i min perifera omgivning. Konstiga har i det här sammanhanget avsett annorlunda människor. Inte avvikande på något alls patologiskt sätt, utan en person som bara är ganska olik mig, eller i det här fallet personen som fällde kommentaren. Och jag förstår den faktiskt inte alls. Har inte gjort någon av gångerna jag fått den.

Det är fantastiskt bra att folk är olika. Särskilt när de är i min omgivning. Som det här med apelsiner. Både A och jag älskar apelsiner. Där är vi lika. Men hon avskyr att skala dem, och låter därför bli att äta dem. Jag har inget alls emot att skala dem, men lyckas rätt sällan båda komma ihåg att köpa dem och att sen stoppa ner dem i väskan. Därmed rätt ofta ingen apelsin för någon av oss. Tills vi kom på att A tar med sig apelsin, som jag skalar. Både är enormt nöjda med setupen. Win win. Helt baserat på olikheter.

Samma sak gällande större saker i livet. Det finns människor som tycker det är roligt att... investera pengar. Att räkna. Att fundera på hur man konstruerar något, eller får något elektroniskt som inte fungerar att börja fungera igen. Allt det saker som bär mig emot något enormt. Som jag blir trött bara av att tänka på att göra. Jag är oändligt lycklig att det finns folk som till och med tycker om att göra det. Särskilt när de finns i min omgivning. Eftersom det ganska ofta innebär att jag slipper. Igen, helt baserat på olikheter

Och så det viktigaste. Jag lär mig ganska lite av folk som är precis som jag. Väldigt lite till och med. Men av folk som är helt totalt annorlunda lär jag mig massor. Tycker ofta inte alls lika. Begriper mig inte på dem alls till en början. men brukar efter ett litegrann. Och processen däremellan är fantastisk. Föredrar en intensiv diskussion med någon jag tycker diametralt annorlunda än alla gånger framför ett lamt samtal med någon som inte tycker så mycket alls. Har på varje transatlantenflyg blivit lite besviken om den bredvid mig varit svensk, eftersom sannolikheten att samtalet ska bli riktigt intressant då minskat lite. Sannolikheten att vi ska vara riktigt olika...

Visst, det finns olikheter som tröttar, särskilt för mycket, för ofta. Men personligen tycker jag att brist på olikheter tröttar mer. Så ja, jag kommer få träffa en massa konstiga människor. Och ja, jag ser enormt mycket fram emot det.

Att minnas

Gick med L på barnkirurgen igår. Fantastiskt, på alla vis, återkommer nog till det senare. Men nu, till det här med att minnas. Fick några diagnoser att kolla upp innan, en av den gastrochisis. En diagnos jag lärde mig förklara och förstå, men inte namnge. Gastro…. Och sen tog det stopp, varje gång. Minnet sa resolut ifrån, ville inte ta in. Så träffade vi den idag, den lilla parveln med tarmpaketet utanför. En gång nämndes det, gastrochisis. Och så satt det. Det som tidigare varit omöjligt att minnas, var plötsligt självklart.

Trivial pursuit kväll igår. B och M som givna vinnare, med två närmast fotografiska minnen. Gällande nästan allt. A och jag blixtrade till någon gång i timmen i vårt muntra hörn, med en hyfsat överlappande pool av värdelöst vetande, exemplifierat av datum för kanelbullens dag, antal kronblad på blåklockan och vilken fotomodell som lanserade en parfym 2004… Inte vann man TP på det. Trots att det nog är tillfället i livet man har störst nytta av den sortens värdelöst vetande. Min nisch är annars sångtexter. Minns alla, nästan. Samlade nyttan av den minnesförmågan är obefintlig. Varför minns B vem som skrev les dictionnaires Francaise, och jag kanelbullens dag? Varför lyckas M memorera hela citronsyracykeln efter att ha hört den två gånger, medan jag enbart kan göra om samma konst gällande enerverande 90-talsdängor?

Antingen konstaterar jag att livet är orättvist. Det är en förklaring utan en kapitulation. Eller så väljer jag att tro att mitt minne bara inte föredrar det där med att memorera utan mening. Att jag minns kanelbullens dag för att jag har tydliga minnen associerade med den där dagen i början av oktober, när jag släpade nybakta kanelbullar till kollegorna i London, insisterade på att det var nationell högtid i Sverige och därmed legitimerade minst en ledig eftermiddag. Att jag minns sångtexter, även de enerverande, eftersom nästan alla är fast förankrade i ett visst tydligt minne, en känsla, en upplevelse. Och att jag kommer minnas gastrokisis, och andra i dagsläget obegripliga ord, när de förvandlas från obegripliga ord till upplevelser. När diagnoser sätts på individer, abstraktion förankras i verklighet. Helt enkelt när preklin är över. Jag hoppas. Och jag längtar!

Diagnosen mittemot

Tog treans buss imorse. Sightseeingbussen. 55 minuter genom Stockholms snömodd. Han satte sig mittemot. En man i 35-årsåldern, dunjacka, svarta jeans och metro i handen. Fast det såg jag knappt. Allt jag såg var ofullständig slutning av första gälbågen. Allt jag såg var otillräcklig morfogen proliferation i vecka 8 till 10. Allt jag såg var ”läpp gom-spalt”. I 30 minuter satt han framför mig. Mannen som blivit en diagnos i mina ögon. Insåg till min fasa att staden är full av diagnoser. Än kan jag bara ett fåtal, varav majoriteten antingen inte är synbara, såsom gikt, eller knappt existerar, såsom porfyria cutanea tarda. Än är de flesta personer manchesterbyxklädda medelålders, kepsförsedda fjortisar eller piercade indiekids i mina ögon. Individer, inte diagnoser. Vill helst fortsätta ha det så.

Efter en stund kunde jag urskilja det blonda håret under den gråa mössan, rutiga skjortan under dunjackan. Tankarna började som vanligt snurra runt vem han var, vart han skulle. Han blev sakta en individ, inte en diagnos, inte en läpp-gomspalt. Han gick av vid Fridhemsplan, mannen som blivit en blond reklamare, i mina tankar med lägenhet på östsöder, amatörindieband och Kronancykel. Jag tittade ner ett ögonblick, ner i min egen metro. Och när jag tittade upp hade han satt sig ner framför mig, på den blondes plats. Stor, rosig, lite andfådd, med en grå jacka som jag knappt såg. För allt jag såg var ”det metabola syndromet”….

Distans

Fick en kommentar till förra inlägget, runt distans. Om att skaffa lite distans till KI. Eller kanske att just inte skaffa distans. Funderade lite på det. På distans.

Distans betyder avstånd. Har insett att en anledning till varför jag numera mår så oerhört bra, är att jag inte har särskilt mycket avstånd. Att jag lever så mycket i det jag gör, utan att avskärma mig. Tidigare, när jag jobbade, hade jag i perioder extremt mycket distans. Distanserade mig för att orka, för att inte låta det stjäla all den energi och lust som var min. Jag la många timmar, men var samtidigt aldrig riktigt där på riktigt. För jag visste att jag inte var där jag hörde hemma. Nu kan jag släppa det inpå, eftersom det inte stjäl utan berikar. Eftersom det i hjärtat känns. Att jag på riktigt är här. Att det är här jag ska vara.

Distans användas i betydelsen perspektiv. Perspektiv är viktigt, det måste man behålla. En del av mina inlägg störtdyker ner i detaljer runt val av litteratur, runt tentaplugg eller runt en viss formulering av en specifik föreläsare under en specifik föreläsning. Det betyder inte att jag tror att det är viktigast i världen. Inte i någons värld. Inte ens i min värld. Bara att just precis nu var det vad som snurrade. Det finns många andra som skriver om jordbävningen i Haiti, om valfrågorna, om mänskliga rättigheter och etiska dilemman. Det är jag glad att de gör. Men det kommer jag inte göra.

Ni får helt enkelt hålla tillgodo med en blogg som inte tar så mycket avstånd. Och som kanske inte ens alltid tydligt visar på så mycket perspektiv. Som ibland borrar sig djupt i detaljer som är irrelevanta för majoriteten av mänskligheten, men som just i skrivande stunden var relevanta för mig. Ni får helt enkelt nöja er med det som snurrar.

PS Apropå tentan

DFM1 spökade idag. Fick mail från Åke. Ett av många. Men det här, det var det sista. Brådskande uppmaning att tömma våra labbskåp. Och att fylla i kursutvärdering. Avslutades med ett ”Lycka till i framtida studier”. Eller, vänta, inte helt. Under ”Bästa hälsningar Åke” var ett PS insmuget.

PS Apropå tentan: skilj på cytosol och cytoplasma DS

Och sen slut. Det var det sista. En sista hälsning, att bära med oss ut i livet. Skillnaden mellan cytosol och cytoplasma. Så många saker kunde hamnat i PS. Så många visdomsord. Åke valde skillnaden mellan cytosol och cytoplasma. Och jag kunde bara le.

Jag har varken tömt labbskåp eller fyllt i kursutvärdering- sista minuten, min vana trogen. Och jag har även glömt skillnaden mellan cytosol och cytoplasma. Kanske kunde jag det, för 3 veckor sedan. Kanske var det viktigt då. Kanske har jag aldrig vetat.

Men fyllde i kursutvärderingen. Imorgon ska jag tömma mitt skåp. Och har nu kollat upp den, skillnaden mellan cytosol och cytoplasma. Nu vet jag. Det är inte stor, men Åke tycker den är viktig. Och jag ska försöka minnas. Och stryker härmed ett definitivt streck över DFM1, lämnar den, labbskåp och Åke bakom mig. Med full insikt i skillnaden mellan cytosol och cytoplasma. I full övertygelse om att det aldrig mer kommer spela någon roll.

Molekylhångel och ansvar

Termin 2. Utöver nya intressantare ämnen, som blod, immunologi, respiration, så innebär det en ökad valfrihet. Som när man fick börja cykla till skolan i mellanstadiet, för att man var stor nog att bedöma avstånd och hålla ordning på cykelnyckel. Stor nog att ta ansvaret. Termin 2 innebär det. Ansvar. Laborationer som var obligatoriska termin ett är nu frivilliga. Litteraturlistan som termin ett tydligt utpekade ett antal nödvändiga böcker, ger nu en uppsjö av alternativ. För oss att välja bland. Välja det som passar oss. För oss att ta eget ansvar.

Föreläsaren gick på första föreläsningen i immunologi i början av veckan igenom de böcker man kunde välja på. Han beskrev kort de olika böckerna. ”Mycket tydliga bilder”, ”Komplett men kortfattad”, ”Svulstiga illustrationer och rikt språk”, ”För dig som verkligen vill fördjupa dig” (det var många av det slaget) och så vidare. Vi var många som kände att vi nog inte ville fördjupa oss. Att det var djupt nog redan utan fördjupning. När prislapparna blottades blev det än tydligare. Komplett med kortfattat passade alldeles utmärkt. Någon sa att den var bra. Sannolikt en någon jag litade på, för några timmar senare var boken min. Och den hade mycket fina illustrationer. Var sannolikt komplett., trots att den inte kändes så kortfattad. Den var nog bra. Där den låg i väskan. För den var bra i sin ensamhet. Den lockade inte.

Så bläddrade jag i fredags lite i den andra, den med de svulstiga illustrationerna. Slog upp boken mitt i lymfocyternas disco. Och var fast. Kanske var det för att det var min födelsedag, men jag köpte den. Lyxkonsumerade immunologibok för 398 spänn. Läste på bussen. Missade nästan mitt stopp. Läste om danspalats där vita blodkroppar minglar runt och känner på varandra och letar rätt partner. Där blodbanan är gatan lymfocyterna vimlar ut på när de tröttnat på en nattklubb, innan de dyker in i en annan för att leta vidare. Boken var bra. Fantastiskt bra. Allt gick in, bitar föll på plats. Det var sannolikt inga fina bilder, men det noterade jag inte. Hade de bilder jag behövde i huvudet och drunknade i orden. Borde vetat att jag faller pladask för rikt språk och svulstiga illustrationer. Att jag glömmer hur pilar ritats på en bild, men minns danspalatset, dramatiska cellmord och molekylhångel.

Vi är T2or nu. Vi har getts ansvaret att välja själva. Det som passar oss. Och det första jag gör är att låta bli att välja. Eller att välja något som jag borde vetat inte alls passar mig. Korkat. Onödigt. Som att första dagen i fyran tappa bort cykelnyckeln.

Insikten kostade 398 kronor. Väl investerade. Imorgon ska jag aktivt välja att gå på frivillig föreläsning om respiration. Och sen läsa vidare, om lymfocytdiskon och molekylhångel.