Om tristesstortyr och VetU-döden

Man kan inte dö av tristess. Jag vet det nu. För i så fall hade jag gjort det igår.

“Jag säger det här nu, innan ni somnat” öppnar hon pedagigiskt, hon längst fram i föreläsningssalen. Till oss som alla sitter längst bak, lätt förvarnade för det som komma skall. "Dör VetU-döden" hade någon från Huddinge i sin facebook-status i fredags, som genomled samma dag då. Oklart exakt vad det innebar, men bådade inte gott. Hon hinner säga det igen fyra gånger, närmsta tio minuterna, hon där framme. Vilket är ungefär den tid hon har på sig innan vi somnar. Eller i alla fall zoomar ut. Bild på bild rusar förbi framme på tavlan, med relevans och syfte odefinierat. Vi försöker periodvis lyssna, uppbåda något slags intresse, men ger upp. De är två där framme, och skämtar med varandra. Skämt ingen förstår. Statistikskämt kanske. Eller bara tråkiga skämt. Klockan kryper fram, står stilla, går stundtals nästan baklänges, och jag börjar känna att tristessen är fysisk smärtsam. Vi utbyter frustrerade SMS, och tackar okänd app-fabrikör för wordfeud. Jag, envist utan wordfeud, funderar istället på huruvida tristess ändå inte är den effektivaste tortyrmetoden. Det känns som en viktigare frågeställning än den föreläsaren går igenom där framme. Medan klockan fortsätter att nästan röra sig bakåt. Det är irrelevant, ointressant, oinspirerande och långsamt, så långsamt. Tritesstortyr.

Antingen har ingen på KI tänkt runt utformningen av det här. Det är skrämmande. Eller så har någon på KI verkligen tänkt, och kommit fram till att det är så här det ska vara. Då är det ännu mer skrämmande. Att lära sig söka artiklar när inga artiklar behöver sökas är meningslöst. Att lära sig statistik ett år innan vi har något alls att applicera statistik på likaså. Och att lära sig vadsomhelst upphackat på enstaka timmar spridda över år leder till obefintlig inlärning. 

Eftermiddagen fortsätter med ”övning” i artikelsökning. Oavsett hur meningslös en övning är, är den bättre än en totalt meningslös föreläsning. Tänker jag. Det måste bli bättre. Det blir det inte. För det är ingen övning. Det är en föreläsning i ”övningsform”, vilket enbart innebär att vi sitter framför datorer istället för i föreläsningssal. ”Vi går igenom grunderna på tavlan först”, säger hon, Grunderna visar sig vara hela övningen, och varje gång vi fattar pennan i försök till självständigt tänkande möts vi med ”Skriv inget! Vi talar om vad ni ska svara sen”. Och smärtan i kroppen är outhärdlig. Den är effektiv, tristesstortyren.

Syftet med VetU har någon gång uttryckts vara att öka forskningsintresset. Om det är en sak de faktiskt lyckas med på VetU, så är det att göra raka motsatsen. Det är upprörande och irriterande, och jag börjar räkna på hur många timmar av liv de slösar bort i salen och hur mycket värde som de timmarna kunde åstadkommit. När jag börjar räkna på saker frivilligt har det gått oerhört långt. Tristesstortyren bryter sakta ner mig.

Totalt kaos utbryter i rummet när de plötsligt börjar kräva en minimal insats av oss, att vi ska korrekt citera en artikel på ett papper, något drösen nu somnolenta kandisar vid det här laget är totalt inkapabla att göra. Alla ställer frågor som besvaras med svar på frågor vi inte ställde och lämnar oss mer förvirrade än upplysta. Och vi vet inte om vi ska skratta eller gråta, och vill kanske helst av allt gråta med exploderar istället i fnitter, smittande och omöjligt att stoppa. Dagens enda roliga, innan vi intar frustrerad inktivitet igen.

“Ni har varit fantastiskt duktiga” sager han, när vi vid dagens slut lämnar in lappen med övningsuppgiften, som innehåller det de sagt åt oss att skriva. Han som ledde evighetsövningen som inte var en övning, och krävde en minimal insats av oss som vi trots det nästan inte lyckades utföra. Övningen som inte var en övning, men ändå var en övning. En övning i att göra ingenting alls. En övning i tålamod och frustrationstolerans. Och det var fantastiskt duktigt av oss, att uthärda utbildningens mest meningslösa dag. Att uthärda en dag av tristesstortyr. Så duktig vill jag aldrig vara igen. 

Så, man kan inte dö av tristess. I så fall hade jag dött igår. Men jag befarar, sorgligt nog, att tristesstortyren kan döda forskaren i ganska många. Det måste vara vad det är. VetU-döden.

Någon slags jul

Så blev det dags. Inte bara för någon slags jullov, utan för någon slags jul. Vaknar av strilandet mot rutan. Det betyder väl väntan, advent. Men vänta på vinter verkar vi få fortsätta göra. Affärerna kämpar med julstämningen, men när temperaturen inte ens motiverar fingrvantar är det svårt att förstå det här med vinter. Än mer det här med jul. Och jag hjälper till så mycket jag kan. Med lussebulle och vörtbröd till frukost och risgrynsgröt till lunch. Stödköper chokladfabrikens glöggtryfflar. Bara för julens skull. Ja, och kanske lite för min.

Och B och jag skippar den så gott som heliga söndagsboxningen för julkonsert med barnkörer och hosianna och någon slags julstämning infinner sig ändå, konstaterar vi när vi kliver ut i regnet. Och jag kånkar stjärnan och den tunga adventsljusstaken fem trappar upp från källaren, eftersom hissen är trasig. Förbi den nyklädda, sneda men glada granen. Spelar julmusik på spotify. Samma som varje år. Just D är trötta på bjällerklang och John och Yoko viskar ”Happy Christmas” till varandra. Och de invaggar mig sakta i någon slags känsla av att det är på väg.

Och när mörkret faller ser man faktiskt inte att det regnar. Man ser adventsljusstakar i alla fönster. Jag dricker glögg och hör Adolphson och Falk ropa på den för femte gången den här kvällen. Mer jul. Men mer blir det inte nu. Byter till vanlig musik, men fortsätter smutta på glöggen och beundra min sneda stjärna. Och känner att det nog är advent, trots regnet. Och för nu, jul alldeles alldeles lagom mycket.

Något slags jullov

Tentan skriven. Med oklart resultat, men ändå,skriven. Och veckan som kommer mest fylld med obligatoriska ”sitta-av”-aktiviteter utan tydligt syfte och med låg klinisk koppling. Och resten av november fylld med lediga dagar och studentvald kurs. Inga tentor. Inga duggor. Inget direkt ansvar för något alls. Inga krav på att prestera. Och jag får en liten känsla av lov. Jullov?

Promenerar långsamt, i post-tenta-tempo, för att jag kan. Köper en ”Situation Stockholm” och pratar en stund med mannen som säljer den. För att jag hinner. Skickar SMS till alla jag inte hört av mig till, och bokar veckan galet full, för att jag vill, inte måste. Läser helgens tidning, lugnt, länge. Surfar runt utan syfte. Hinner allt. Till och med låta bli att göra det jag egentligen borde. Det är det lyxigaste. För jag har tid idag. Och har tid sen. Jullov, något slags. Det känns så.

Kliver in på ICA och ser julmusten, och julstjärnorna, och skinkan, och lutfisken. Götgatan är klätt i julbelysning och Gunnarssons konditori har fyllt fönstret med dekorerade grisar. Vet inte om allt dök upp idag. Eller om jag bara inte sett. Men det hjälper hursomhelst till. Med känslan av jullov.

Så går hem, letar upp ett ljus. Inte adventsljuset, det har jag inget, och det är ändå för tidigt, men trots allt ett ljus framrotat ur en låda. Och årets första lussebulle ligger på ett fat brevid tillsammans med årets första julmust. Och just då är det jullov! Något slags. 

Om kickarna

”Jag behöver kickarna” sa A häromdagen när vi som så ofta pratade istället för att plugga, som var tänkt. Vi diskuterade avdelningarna vi varit på, vad vi gillat och inte. A tycker medicinavdelningen är för långsam och att vårdcentralen… inte ger kickarna. Som längtar till kirurgin, massor. Jag höll med. Jag behöver också kickarna. Om det är någonting jag behöver så är det just kickarna. Ofta lite för mycket, kan jag tycka. Det var bristen på just dem som fick mig att lämna det gamla livet. Inte bara därför, men till stor del. Ändå älskar jag det. Medicinavdelningen. Den långsamma. Och vårdcentralen.

Vårdcentralen. Där vi sitter på varsin stol, han och jag. Han, med de många diagnoserna som jag av integritetsskäl inte tänker nämna. Och pratar om dem, och om livet. Som är en lika stor anledning till att han är här som hans medicinlista. Han och jag på varsin stol. Inga maskiner. Inga andningsmasker och ventilatorer. Inga infusioner och skalpeller. Stetoskåpet, mina händer och några labbsvar. Men framförallt, patienten och jag. Och lite tid. Tjugo minuter, mer blir det inte. Jag undersöker, men framförallt så pratar vi. Vrider och vänder på saker, försöker strukturera upp det kaotiska. Livet. Sätta några försiktiga mål, gör några små små planer. Han lämnar rummet, med lika många diagnoser. Inget är botat, med ett piller, en elstöt eller några skalpellsnitt. Inte ens någon ny medicin får han med sig, bara en lapp där några ord finns nedskrivna. Inget är botat, men något är bättre. Säger han i alla fall. Och precis innan han kliver ut ur rummet vänder han sig om, och säger orden som stannar kvar, ”Vet du, jag tror faktiskt jag kan greja det här.”

Och där kom den. Kicken. Större än vid elkonvertering. Många många resor större. Jag vet inte om jag är lika övertygad som han, att det kommer gå vägen. Det spelar mindre roll. Vad som spelar roll är att han, om så bara en kort stund, kände att han grejar det. Livet.  

Och jag vet plötsligt att jag älskar vårdcentralen, just därför. Här får jag dem, rena och avskalade. Mina kickar.

Reflektion

På MIVA insåg man hur oerhört sjuka människor kan vara

På Vårdcentralen inser man hur oerhört olyckliga människor kan vara

Jag vet inte riktigt vilken insikt som är jobbigast.

Om att veta och kunna, och om SMS som räddar liv

Det var dryga tre år sedan. Sensommar, och kväll. Ljummet i luften, trots att det börjat skymma, sådär som det kan vara i augusti. Årstaviken inbjöd till bad, men vi promenerade, K och jag. Vår vanliga runda, fullt upptagna av våra mer eller mindre viktiga samtal, var vi nära att promenera förbi den diskreta uppståndelsen ute på bryggan vi gick förbi. Men jag fångades av ropet. ”Kan någon sånt här”. Det var en kvinna, i medelåldern, som ropade, med en röst som nästan sprack. Panik var vad hon ropade. Brevid henne låg en man, äldre, i badbyxor. Fast vi såg honom knappt, för det var en klunga av människor runt honom. Alla ville hjälpa, men ingen kunde. Någon hade ringt 112, SÖS var på krypavstånd. Han skulle få hjälp. Tänkte vi. Ville vi tänka. Vi gick vidare, omskakade, medvetna om att det inte fanns något vi kunde göra. Eftersom ingen av oss kunde ”sånt här”. Rädda liv.

Vi har lärt oss hjärtlungräddning. Termin ett. Då kändes det väldigt overkligt. Vi övade på en liten klen låtsasdocka. Och efteråt kunde vi inte så mycket. Sen gick många månader, och jag glömde det lilla jag kunnat. De bad oss att anmäla oss till SMS-tjänsten för hjärtlungräddning på en hjärtföreläsning i början av terminen. Jag ville, men kände inte att jag kunde. Att jag var kunnig nog. Sen har vi läst om det, vad man gör vid hjärtstopp. Det finns illustrerat och beskrivet på baksidan av vår ”Akut internmedicin”, vår bok i ringpärm som vi bär med oss lik en snuttefilt. Jag har nu i månader kunnat rabbla det. Men kan jag göra? Det kändes oklart, väldigt oklart. I måndags fick vi öva, åter på en docka, större denna gång. Öva inblås och brösttryck, öva EKG-avläsning och defibrillering. Och jag började känna att jag inte längre bara kan rabbla. Bröstkompressionerna satt i händerna, inte bara i huvudet. 30 snabba, 2 inblås. Naturligt, plötsligt. Vi övade igen och igen. Så igår hade vi simuleringsövningar, med en docka skrämmande människolik. Med puls, blodtryck, hjärtslag och lungljud. Övade akutsituation på riktigt. Så riktigt det kan bli, när det fortfarande är på låtsas. Och vi glömde mycket men mindes faktiskt mer. Ingen gång dog dockan. Varje gång räddade vi honom.

Gick förbi samma brygga idag, på morgonpromenad med S. Öde nu, täckt i höstlöv och dis. Men det slog mig, att jag nu nog faktiskt kan ”sånt här”. Att jag idag hade kunnat springa fram. Springa fram och inte bara göra något, utan faktiskt vetat vad som skulle göras, och sannolikt gjort det hyfsat rätt. Det kändes stort på något sätt.

Så jag har anmält mig till SMS-tjänsten nu. För får jag chansen, tror jag att jag faktiskt kanske skulle kunna rädda liv. 

Om MIVA, och självömkan som kom av sig

Det gör ont att sitta. Och att ligga. Och för en gångs skull är det faktiskt lite synd om mig. Fast så är vi på MIVA. På MIVA är patienterna inte sjuka. De är väldigt sjuka. De rosslar inte lite basalt, utan andas med ventilator. De har inte ont när de sitter, utan ont hela tiden. Och inte ens när det för en gångs skull är lite synd om mig, är det ett dugg synd om mig.

Det enda som går utan att göra ont är att stå, och det är tur, för på MIVA står man mycket. I korridoren, just precis där sjuksköterskorna behöver gå förbi. Över överläkarens dator, där han svär över det nya journalsystemet som ingen ännu begripit sig på. Framför sängar där patienter ligger som är för sjuka för att prata med. Och vars hjärtslag inte hörs i bruset av Cpapen.

Så vi tittar på ganska mycket och gör väldigt lite. Vilket är bra, eftersom en av mina händer helst inte gör något alls. Men mindre bra, eftersom resten av mig mycket hellre gör än tittar. Eftersom resten av mig tappar fokus när jag har sett den åttonde journalen snabbt bläddras igenom för att signeras av stressad överläkare. Och jag kan inte ens riktigt bli irriterad på att han lägger väldigt mycket tid på annat än på att handleda oss. Eftersom annat innebär att ta hand om väldigt sjuka patienter.

Så vi dricker mycket kaffe. Precis som på akuten. Och hinner precis allt vi vill hinna, som går att göra i MIVAS fikarum. Eller korridor. Tyvärr är det inte så mycket. Och när jag går hem vid fem, är jag ganska trött av att göra nästan inget, och ganska irriterad på att inte riktigt kunna vara irriterad. Och börjar precis tycka lite synd om mig själv, trots allt, när jag möter en rådgråten anhörig. Ännu en, av dagens många. Och kan inte ens göra det.

Nästa vecka är det vårdcentral, där de flesta är lite mer måttligt sjuka. Där hoppas jag vara mindre i vägen. Då hoppas jag kunna sitta utan att det gör ont. Men kanske kunna tycka lite lite synd om mig själv för de blåmärken som är kvar.  

Från andra sidan

”Du kan följa med in här.” Jag lägger jackan i en stol i det bekanta rummet. Ser pappret i hennes hand, med de bekanta fälten. För proverna, för undersökningarna. Den jag fyllde i själv i förrgår. ”Berätta, varför är du här”. Den exakta mening jag använde själv i fredags. För mannen med stickningar i armen. Tjejen med blixthuvudvärken. Idag använder hon den till mig.

Jag berättar. Inte helt kronologiskt. Inte helt sammanhängande. Berättar saker som är oviktiga, och glömmer sånt som faktiskt är viktigt. Inser jag i efterhand. ”Äter du några mediciner”, och jag svarar nej. Glömmer kåvepeninet jag ju äter efter fästingbetten. ”Är du allergisk mot något” och jag svarar nej, tills jag kommer på getingarna. Och där, en medicin till. Hon skriver i blocket, stryker över och lägger till. Hon känner och klämmer längs armen och handen, och trots att jag använder VAS-skalan hela tiden gör den mig nu lite förvirrad. Går fel till röntgen fastän jag ju pekat vägen dit flera gånger hela veckan, och lyckas förlägga den lilla viktiga blå lappen på den korta vägen dit. Sånt patienter gör. Gör jag.

Det är inte lätt att vara en bra läkare, men det är sjutton inte heller lätt att vara en bra patient. Det är det bra att prova ibland. Och sen minnas, innan man suckar. 

Akuta betraktelser

Insikter efter en vecka…

Saker man inte hinner på akuten: Dricka vatten, leta reda på den medhavda mellanmålsfrukt man dumpat på obestämd plats och äta den, skriva upp saker man lärt sig i boken man skaffat för ändamålet, gå på toa, äta lunch i vettig tid, hälsa på alla syrrorna, ge alla patienter så mycket tid som man skulle vilja

Saker man hinner på akuten: Dricka kaffe, leta reda på godis av okänd genes och äta det, kladda ner lärdomar på diverse strölappar, sprita händerna många många gånger, äta lunch någon gång före middag, ha rätt trevligt med de syrror man hunnit hälsa på, ge de patienter som behöver det mest den tid de behöver

Nästa vecka MIVA. Kanske hinner man kissa där. 

Arteriell lycka

Jag håller hans arm, stadig. Hans arm mer än mitt grepp. Har fått fram sakerna- kirurgtejpen, kompresserna, spriten. Känner med den handsk-klädda pekfingertoppen längs med pulsslagen, försöker hitta artören, djupt nere i kraftig arm. Sen artär-riktningen. Hittar den och tappar igen. Handsken är för stor och veckar sig under fingret. Drar upp den och försöker igen. Tålamod, tålamod. 

Spritar armen, drar upp sprutan. ”Det kommer sticka till lite nu” säger jag. Jag har redan garderat mig med att säga att den ibland kan vara lite svår att träffa, artären. Att man kan behöva sticka en gång till. Utifall att. Han verkar lugn, nickar bara. Jag hoppas jag verkar det också. Sticker så, djupt och på ganska säker hand. Säkrare än jag känner mig. Inget. Drar upp lite. Inget igen. Fan. På väg ut när plötsligt, där. Rött blod fyller röret, inte venöst sakta utan snabbt. Arteriellt snabbt. Om ett tag kommer jag kunna ana hur han mår, på färgen. Än kan jag bara se att det kommer snabbt. Att det är rätt blod. Och just nu räcker det. Hjärtat rusar lite, det spritter till i bröstet. Mitt, inte patientens.

Jag förstår att det är en ytterst begränsad tid som en framgångsrikt tagen blodgas kommer vara en källa till lycka. Och tar därför så många jag kan, medan det fortfarande är så.