Idrottsdag

Idag har vi idrottsdag. Såg det i början av terminen i schemat, som ett blankt gapande hål bland dagar fyllda med föreläsningar och seminarier. Idrottsdag. Inget mer. Det ekade mellanstadium lång väg, på ett uteslutande bra sätt. Såg framför mig stöt med liten kula, längdhopp i fuktig sand, medhavd yoggi och limpsmörgås. Eller kanske som idrottsdagarna i gymnasiet där vi skulle inspireras till motion, och fick prova fäktning, yoga, klättervägg... Veckorna gick, idrottsdagen förblev ett tomt hål i schemat, och i förra veckan frågade någon under en föreläsning. Läraren grymtade något om att det ju var trevligt, med idrottsdag, och att ja, då får vi väl idrotta... Hmm... Dagarna gick och ingen information kom. Dagen förblev ett tomt hål. Däremot kom gott om information om sidor att läsa i den tegelstenstjocka cellbiologi-boken. Nogranna sidhänvisningar. På många sidor. På lite tid.

Kanske handlar den här idrottsdagen om mental motion? Motion för hjärnan. I så fall har mina hjärnceller idag orienterat i en väldigt stor och väldigt snårig skog. Utan karta. Och stannat för att äta matsäck väldigt många gånger. De är ute och springer fortfarande, och vet inte om det hittat så många kontroller.

Dags för en ny matsäckspaus...

Trygghet i papp

I skolans led i att få oss att känna att vi är på väg att bli läkare, inte biokemister som man annars denna termin kan förledas att tro, lärde vi oss häromveckan hjärt- och lungräddning. I en kulvert på SÖS satt vi alla på mattor på golvet framför en pedagogisk videofilm. Lite som att gå på mellanstadiet igen. Räkna, i kör, i takt. Kompressioner, blås in. Tills vi fick vår docka. Mini-Anne. Då var det mer som på dagis. En docka som bestod av ansikte och bröstkorg. Visserligen svår att frisera eller klä på. Hon skulle eventuellt gå att sminka, men inte mer. Till Ann hörde dessutom en liten mobiltelefon i papp, för att kunna ringa efter hjälp, samt en defibrellator, i samma pappmaterial.

Vi skrattade åt Ann. Åt den överpedagogiska kvinnan på filmen. Men vi räknade, i kör, i takt. Blåste in luft i Anns lungor, tryckte på bröstkorgen tills den knäckte till. Ringde vårt 122 på vår papptelefon, fäste låtsas elektroder på Anns bröstkorg från vår pappdefibrillator. Gång efter gång. Var väldigt snart rätt inne i vår lek. Så fick vi vårt certifikat, plockade ihop våra saker. Kändes rätt bra. Kan inte bara ta venprov, utan även hantera hjärtstopp. Nästan doktor nu.. En av kursarna efterlyste en borttappad mobil. Vi såg oss runt, ingen mobil i sikte. Letade under madrasserna, på borden. Du kan väl ringa till den sa någon. Då blev det tydligt. Det var Anns mobil som var borta. Mobilen i papp. Som halva klassen letat efter. Och i stunden, där på våra mattor i kulverten, var det inte ens konstigt. Klart Ann ska ha sin mobil. Hur ska vi kunna utöva hjärt och lung-räddning utan pappmobilen?

Så här i efterhand hoppas jag dock innerligt att vi alla accepterar att vi, om vi någon gång behöver använda våra kunskaper på riktigt, kanske inte har pappmobilen i närheten, Eller papp-defibrillatorn. Utan tvingas använda vår riktiga mobil och en riktigt defibrillator. Fast just nu står Ann i hallen i sin låda, med papp-telefon, papp-defibrillator och allt. Så om någon får hjärtstopp hemma hos mig är ni trygga!

Än dör ingen

Det börjar bli på riktigt nu. Saker att läsa och lära. Mycket att läsa och lära. Det börjar finnas möjligheter att stressa upp sig, om man ska göra det. Många har gjort det redan, ser och hör kursare överallt, uppjagade, stressade.

Det är enormt mycket som är nytt i livet sen jag började plugga. Stress är inte en av sakerna. Stress, tidsbrist, krav på att presetera, det har jag rutin på. Fördelen med att ha upplevt det förr, mycket och ofta, är att jag utvecklat en hel del strategier för att hantera det. Som jag tar till ofta. Som fungerar rätt bra. För att inte stressa ihjäl mig. För att sova på natten.

Den jag använt oftast och mest är att tänka worst case scenario. "Vad är det aboslut värsta som kan hända, om allt går åt skogen?" Ofta landade det i att klienten kunde bli riktigt missnöjd. Jaha. Tråkigt. Sen kunde jag ju i något extremfall få sparken. Det var ju faktiskt inte ens särskilt illa, utan kanske bara en nödvändig spark i baken, för att ta mig i kragen och göra det som jag innerst inne visste att jag skulle göra. Och i slutänden resonerade jag mig alltid fram till att ingen ju dör iallafall. Det kändes alltid lite bättre. Det handlade om pengar någon kanske förlorade, inte mer. Och ingen, under några omständigheter, dog, oavsett hur många fel jag hade i min excelmodell.

Metoden funkar rätt bra när det handlar om biokemiduggor också. Jag är inte särskilt stressad. Det finns omtentor. Men det slog mig plötsligt, när jag följde min vanliga tankebana ner till "ingen dör ju iallafall", att jag snart måste hitta en ny strategi. Inom sådär 4-5 år i alla fall. För sen fungerar det inte. Sen kan någon faktiskt dö. På riktigt. Svindlande.

Höst

För SMHI är hösten här när dygnsmedeltemperaturen understiger 10 grader fem dagar i rad. För mig kommer hösten definitivt den dag tanken “vantar” dyker upp I mitt huvud när jag sitter på cykeln. När man frenetiskt drar I koftärmarna för att dra dem över knogarna. Och när motoriken i de stelfrusna händerna inte räcker för att vrida om nyckeln i cykellåset, och man fumlar med hjälmens knäppe. 

Trots strålande sol och fantastiskt blå himmel, så kom den imorse. Mitt på västerbron blev den väldigt uppenbar.  Hösten. Välkommen!

Ett körsbärsträd och ett leende

Jag gillar facebook. Har alltid gillat facebook. Det har räddat många ensamma morgnar i lounger, många middagar i främmande städer. Numera kan middagarna planeras, men istället håller facebook ihop vännerna jag plockat på mig tvärs klotet.

Något jag därmed aldrig begripit är alla applikationer som folk spenderar tid på. Jag har aldrig känt ett behov av att kasta får på mina vänner, förvandla dem till mumier eller varulvar eller låta ett quiz tala om vilket fysikformel, karaktär i Simpsons eller yogaposition jag är. Har följaktligen konsekvent tackat nej till varje inbjudan som kommit min väg. Tills nyss. Tills en av mina vänner började inte bara skicka inbjudningar till mig, utan engagerat kommentera sina aktiviteter på denna applikation i sina status uppdateringar. Till saken hör att denna min vän är en av de klokaste vänner jag har. En av dem vars omdöme jag litar mest på, i stort och smått. Inte den som brukar försöka förvandla mig till en varulv... Som terapi hävdade hon, avstressande, grymt avstressande.  Konfunderad, förvånad och nyfiken tackade jag motvilligt ja, en kväll när jag behövde just det. Kan det funka som terapi för en bolags-VD kan det väl göra detsamma för en läkarstudent. Tryckte på "accept" och planerades vips i en värld av bräkande, råmande och prunkande. Förvirrande och inte så avstressande, tills en liten bubbla med en enkel fråga dök upp. "do you want to help me harvest som artchokes"? Och en liten tecknad figur som såg frågande på mig. Jo, tänkte jag, jo, det kan jag väl. Tryckte yes, och vips rörde sig min lilla figur över jordplätten, och samma figur som tidigare, nu med ett stort leende,  dök upp och utbrast "thank you". Den lilla figuren blev glad. Jag blev lite glad. Och så fortsatte det. Jag hjälpte henne skörda, och hon tackade. Jag gav henne ett körsbärsträd, hon gav mig ett tillbaka. Och blev gladare och gladare. Hon och jag. 

Jag kommer aldrig bli en anhängare. Kommer inte bygga min egen trädgård. Jag var inte ungen som byggde legot, utan den som lekte med det. Men jag tror jag förstår poängen. Ett tack och ett leende. Många får för få. Alla mår bra av dem. Så enkelt det kan vara. Och sov kanske lite bättre, efter insikten, eller leendena. 

Läkekonst

Skrev ett reflektionsblad om läkekonst som en del av examinationen av vår upptaktskurs i helgen. Reflekterade runt ordets innebörd, dess bredd, så mycket större än den medicinska vetenskapen.

Han ropade på avstånd, "Hej på er ungdomar". Det var vi och han, och en ganska lång väntan på en enslig buss. "Så var är ni från? Stockholm, ja där har ja vart, se. Byggde hus i Sumpan. Vet ni vart Sumpan ligger, ligger Sumpan kvar? Det var tider det...". Vi försäkrade honom om att Sumpan låg kvar, svarade snällt på frågor om var vi bodde, lät honom berätta osammanhängande med tandlös mun om livet före flaskan. Han blev så till sig att han glömde brännvinet kvar på bänken, och pratade, pratade hela vägen till tågstationen. Uffe, jämngammal med mina föräldrar men med ett liv som inte varit närmelsevis så snällt mot honom som mot dem. Och när vi svarade på vad vi studerade fick han det där i blicken, som ingen fick när man sa att man var civilekonom. Och sen berättades det om kärlkramp och piller, om brusten blindtarm, och lymfhålor. Han drog upp byxorna och visade blåsvullna ben. Ville ha diagnos. Ville ha en kur. Vi tänkte dålig cirkulation. Hjärtsvikt kanske. Och nog såg han lite gul ut. Men vi kunde ju egentligen absolut inget. Om det medicinska. Att han nog borde sluta dricka. Och röka. Det visste vi. Han med. Så vi sa inget.

Vi gav honom ingen diagnos eller kur, men vi lät honom berätta om sitt liv, vi ställde motfrågor och berättade lite lite om vårt. Och när han efter ett "Gud välsigne er" vingligt men glatt klev av bussen kände jag ändå att kanske kanske var det lite läkekonst vi just utövat, just där, just då. Utan mediciner. Med bara lite medmänsklighet och tålamod.

Det nyvunna

Det slår mig stundom, den nya tillvaron, med alla dess aspekter. Som igår. Halv tre på eftermiddagen. Under äppelträden i solskenet, under intagande av nyskördade rödbetor med fetaost och hembakat bröd. Då slog den mig. Insikten om friheten. Efter underbar helg med bastubad, äppelpaj, promenader, anatomiplugg, sällskapsspel och frukostar i höstens sista värme, kändes hela idéen att åka hem olustig. Inte alls för att skolan dagen därpå kändes ångestfylld, utan mest för att vi inte kände oss klara. Det fanns mer betor i landet, fler spel att spela och ångfunktion på bastun vi inte provat ordentligt. Då slog det oss, nästan simultant. Att vi inte behövde åka. Att vi kunde stanna. Skippa skolan. Hoppa över föreläsning. Den var där för vår skull. Om vi ville. Och just den här dagen ville vi inte. Det kan tyckas litet. Men det kändes stort. 

Missade två föreläsningar i neurologi. Fick istället en fantastiskt rofylld sensommardag. Och det parasympatiska nervsystemet som jag därmed vet betydligt mindre om än efter en dag i aulan gick på behövligt högvarv. 

Verklighet inpå skinnet

Blev på ett väldigt konkret sätt verkligt igår. Strax efter lunch, i ett ljust soligt rum på Huddinge blev det plötsligt väldigt på riktigt. Var jag faktiskt är. Vart det är jag är på väg. Vi fick för första gången sticka genom hud. Ta venprov. Hålla en annans arm I stabilt läge, identifiera kärlet, långsamt men bestämt föra in den tjocka nålen. Lirka runt, hålla kvar, fylla rör med blod. Se i ögonen, känns det ok, gick det bra. Svindlade lite. Kanske var det blodet. Kanske var det insikten.

Jag ska inte bli teoretisk expert på hjärtats cirkulation, inte kunna sätta samman en presentation om cellens beståndsdelar. Inte skriva vetenskapliga hypoteser, inte utvärdera, sammanfatta, övertyga, konkludera… På vägen ska jag det, men i slutändan ska jag väldigt konkret, väldigt fysiskt, ta hand om en människa. Det är stort, väldigt stort.

"Att göra" eller inte göra...

Det här med “Att göra”-listor… Har förstått att syftet med dem är att skriva ner vad man ska göra så att man inte glömmer. Så man sen kan titta på listan, påminnas, göra och bocka av. I teorin har jag fattat.

Har observerat att de här “Att göra”-listorna tycks få en annan funktion för mig. Istället för att bli ett sätt att komma ihåg att något ska göras, så blir de ett substitut för att göra det. Jag tycks resonera att eftersom det nu står på listan, så kan jag helt glömma bort det. Det står på “att göra”-listan, och är därmed så gott som redan gjort. Så gott som…

Har just nu en ganska lång “Att göra”-lista. Den ligger någonstans, i röran på skrivbordet. Tror det kanske står på listan också. Att leta reda på sig själv…

Det vackraste

Kom på det idag, vad det allra vackraste ordet är. Serpendipity.

Det kom upp under en föreläsning idag, jag tror det var om hur Jenner kom på smittkoppsvaccinet. Serpendipity. Det faller så fint på tungan. Säg det så känner du. Som en vacker fjäril. Och när man hör vad det betyder blir man alldeles lycklig, för betydelsen är nästan finare än ordet I sig. Den engelska förklaringen är “the effect by which one accidentally discovers something fortunate, especially while looking for something entirely unrelated”. Och är inte precis det just det allra bästa. Den där festen man inte alls tänkt gå på, men som bara dök upp och visade sig vara fantastiskt bra. Favorittröjan man sprang på när man letade efter något helt annat. Den där kvällen när man bara tittar förbi för ett glas vin, ofixad, ur form, och Han plötsligt sitter där.

Serpendipity. Jag tror den gömmer sig just där. Lyckan. Den verkliga, varaktiga. Så fortsätt leta efter annat.

"Denna dagen ett liv"

Melker I Saltkråkan, en av Astrid Lindgrens kloka vardagsfilosofer, myntade uttrycket. “Denna dagen ett liv”. Tänker på det ibland. Att man borde leva mer så. Tänker det ofta, gör det sällan. Men tror jag kan säga så, om den senaste veckan. “Denna veckan, ett liv”. För om denna veckan hade varit ett liv, hade jag varit rätt nöjd med det livet. Väldigt nöjd till och med.  

Nyanser

För en vecka sen var det upprop. En vecka har gått. Känns som en evighet. En bra evighet. Första rasten, mellan upprop och första föreläsningen. De var så många, ansiktena. Och tanken slog mig. Massan av människor, av ansikten, alla okända, oskrivna, de skulle dela liv med mig i 5,5 år. I 220 veckor. Deras ansikten skulle inte bara få namn utan få en personlighet, få en historia, av mig upplevd, och en del förhoppningsvis komma mig nära, bli riktigt viktiga. Det kändes märkligt.

Nu har en vecka gått. Ansiktena börjar bli bekanta, Massan har fått nyanser, de kända skiljer sig från de ännu ganska okända. Många har fått namn, en del lite historia, några redan blivit vänner, några börjat bli riktigt viktiga. Massan börjar upplösas, bli individer, många individer. På en vecka. 219 kvar. Ser fram emot att byta fler okända mot kända, mer kända mot vänner. Ser fram emot att dela 219.

Söndagsångest... Inte

Jag sitter här uppfylld av en “inte”-känsla. En stark sådan. Av att inte ha söndagsångest. Inte ens en liten gnutta. Tror jag till och med längtar lite. Men starkest är känslan av att INTE ha känslan. Söndagsångest.

Av ren vana sitter jag vaken längre än jag borde, använder den i stunden effektiva, dagen efter rätt värdelösa smärtlindringen som går ut på att vara uppe så länge man bara kan, för att det gör söndagen längre, och måndagen längre bort. En av många beteenden jag kan sluta med. Byta mot något sundare. Som nattsömn. Eller storkok…

Ett organiserat kaos

Jag klagar ganska ofta på min gasugn. Det går inte att laga mat i den. Än mindre baka i den. Inte för att jag försökt så ofta, men i teorin. OM jag skulle försöka, skulle det antagligen inte bli så bra... Något den dock funderat utmärkt som är förvaringsskåp. Har därför under ganska lång tid förvarat kökshandukar i ugnen. Då är det inte ens någon ide att försöka laga mat i den. Då kan ju handdukarna bli smutsiga, sen.

Men det här går förståss inte längre. Jag kan ju inte ha svindyra räksallader i matlådan varje dag. Jag ska ju göra långkok och ungsbakningar. Även om jag har en dålig gasspis. Så flyttade i onsdags ut handdukarna från ugnen. Kändes bra. De hamnade istället på köksgolvet. Det kändes mindre bra. Men de fick lägga kvar till nästa dag, då jag tryckte in dem under sängen. Enligt “syns inte, finns inte” devisen. Men insåg att iden med rena och dammfria kökshanddukar skulle gå om intet. Tömde då lådorna längre in under sänger på innehåll och la i kökshanddukarna. Bra! Problemet hette nu inte längre kökshanddukar, utan sticktröjor. Som nu låg på golvet. Ja, och så höll det på…

Nu ligger inget längre på golvet. Och inget i ugnen. Kökshanddukarna är…någonstans. Liksom tröjorna… Och örngotten… Och allt annat som dragtits ut, stuvats in, packats om. Hittar inget längre. Men kan ugnsbaka! 

Konceptet matlåda

Jag har inte hittat många själsfränder i detta, min upphetsning över konceptet matlåda. Har funderat på det, sett fram emot det, i flera veckor. Sett framför mig hur jag ska göra storkok, frysa in, ta med. Laga god, näringsrik, fräsch mat. Som inte kostar något alls. Grymt tilltalad av konceptet matlåda.

Har däremot ett problem, som löper lite tvärsöver allt, inte alls begränsat till matlåda. Jag faller lätt för koncept. För idéer. Med implementeringen blir det lätt lite si och så.  Så tyvärr även med konceptet matlåda. Gjorde ett försök i torsdags kväll.

Strosade planlöst runt i affären i jakt på inspiration (fel nr 1, borde ha tänkt ut innan vad jag skulle laga), det var varmt och lagad mat kändes plötsligt inte alls spännande. Bestämde mig för en räksallad. Plockade på mig det jag tyckte behövdes, gick till kassan och betalde, 159 kronor…  159 kronor!! Visserligen inklusive toapapper, men ändå.

Det blev inget storkok. Det blev inte kok alls. Det blev absolut inte gratis. Men det  blev ganska gott. Och framförallt så BLEV det. Mäkta stolt. Och imorgon, imorgon blir det kanske storkok. Ideen låter i alla fall bra… 

Politiskt korrekt...

Har idag haft föreläsning i Andreas Vesalius sal. I schemat först lite oförklarligt kallad B-salen. Fick det förklarat för mig att den tidigare hette Bertil. Men så kom, enligt min källa, klagomål på att alla salar hade mansnamn, och det beslutades att salarna skulle byta namn. Och det nya namnet blev Andreas Vesalius sal. Andreas Vesalius låter i mina öron också ganska mycket som en man. Precis som det nya namnet på sal Adam, Jacob Berzelius sal, och det nya namnet på Ceasar, Gustav Rezius sal. Så salarna hade nu svåra namn istället för enkla, fortfarande bara mansnamn. Kanske gör det att folk klagar på att salarnas namn är svåra istället för att de är manliga…

Idag sitter det upptejpade A4-papper ovanför de prydliga skyltarna med de nya svåra mansnamnen. Där står det ”F D Bertil”… För ingen hittade längre. Och alla lärare fortsatte kalla salen Bertil. Så salarna har nu två mansnamn istället för ett. Det är inte lätt att vara PK...

Flow

På föreläsningen på förmiddagen kom en man och berättade om sin hjärtinfarkt, en patientberättelse. Vi lyssnade, fick ställa frågor, fundera på orsaker utan att egentligen kunna. Öva lite lite på att tänka doktor. Det slog mig efter 45 minuter. Jag hade inte tittat på klockan. Inte en enda gång. Och var helt ovetande om att 45 minuter gått. 45 minuter utan att titta på en klocka som sitter uppsatt mitt i blickfånget. Det har nästan aldrig hänt förr. Aldrig under Handelstiden. Och på jobbet tittar jag nästan tvångsmässigt på klockan varannan minut, ser den sakta krypa mot lunch, mot nästa legitima anledning att göra något annat. Nu hade 45 minuter förflutit utan att tiden varit närvarande, i totalt fokus. Jag tror det kallas flow. Det kändes på något sätt stort.

Inlindad och handlingsförlamad

Kanske inte bästa dagen att börja blogga, dagen innan jag reser ifrån internet. Efter 3 dagar på introkollo på barnens ö är jag hemma igen, lite omtumlad av intryck och ansikten, men som inlindad i ett varmt lent täcke. Och, inser jag nu, ganska handlingsförlamad.

Fann mig halv nio igår kväll tänka tanken att jag var hungrig, följt av funderingen vad vi skulle få till middag. Tills jag insett att köksfaddrarna ju inte följt med mig hem. Att jag måste laga min egen mat, och framförallt, fatta mitt eget beslut runt vad jag skulle äta. Insåg då hur makalöst skönt det hade varit att slippa fatta ett enda beslut under 3 dagar. Pratade med en nyfunnen vän första dagen, som stressade över att inte veta. Vilka skulle vara på samma kollo? Vilka skulla vara i min labbgrupp? Jag mest njöt av att veta att det skulle lösa sig helt utan att jag behövde lyfta ett finger. Pratade med någon som tyckte det var lite ansträngande att hela dagen var uppstyrd, att alla delade samma mat- och sovklocka. Jag flöt runt i ansvarsfriheten, njöt av just det.

Skrämmer mig lite. Jag har ju ägnat dagarna åt att ta ansvar, planera, styra upp, fatta beslut, organisera, strukturera. I alla fall vardagarna. Det har ju varit mitt leverbröd i flera år. Inser just då att det kanske är just det. Tror jag utvecklat en överkänslighet mot ansvarstagande, efter flera års total överexponering. Osäker på om 3 dagar kurerade, men hoppas jag är tillbaka på en nivå som gör mig fungerande i ett normalt samhälle innan tentaperioden...