Om färgpennor och högar

I ett försök att vara strukturerad i genomgången av mina tusentals sammanfattningspapper, tänkte jag göra två högar. En hög för det jag kan, en hög för det jag ska titta på igen. Och stryka under det jag kan minst på papprerna med gul understrykningspenna. Jag har sett så många använda de där pennorna, och det ser så strukturerat och bra ut.

Efter några timmar låg alla papper i en hög. Och jag hade för det mest glömt att stryka under. Så jag bestämde mig för att göra en hög av det jag VERKLIGEN inte kan och VERKLIGEN måste titta mer på, och en hög för det som jag kan lite halvdant, och kan titta på om jag får tid. Det fungerade bättre, och jag hade två högar framför mig. Som båda var mycket mindre än högen av papper jag inte hunnit titta på än. Och jag insåg att jag inte kommer hinna gå igenom någon av högarna igen.

Så funderade på att ha en specialhög, för papprerna med saker jag verkligen VERKLIGEN inte kan. För sakerna jag verkligen VERKLIGEN måste titta på igen. Och tittade åter på högen av papper jag inte ens tittat på. Och insåg åter att jag inte ens kommer hinna titta på en liten liten hög, med väldigt väldigt viktiga papper igen. Att jag inte ens kommer hinna titta på alla saker en gång. Inte ens en liten del av sakerna.

Nu ligger alla papper spridda på golvet. Utan högar. Med understrykningar i olika färger på de jag hunnit titta på. Som om de vore kodade, utan att de är det. Jag bloggar istället för att titta på dem. Och det känns som om det enda jag har lärt mig idag, är att det där med färgpennor och fina högar, det funkar inte för mig... Kan vi inte bara få skriva den där tentan nu?

Out of character

Helt totalt out of character. Musiklänk istället för reflektioner. Men han sammanfattar mina känslor just nu ganska bra, Mange. Over and out.

On repeat

Jag brukar skriva mina inlägg baserat på intryck. Intryck som på något sätt har fått mig att tänka, känna, reflektera. Och ofta brukar jag försöka ha någon poäng med inlägget. I alla fall en liten. En poäng jag inte direkt gjort tidigare. Eller i alla fall på ett annat sätt. Det sammanfattar väl kanske lite hur jag tycker att inlägg i en blogg ska vara. I alla fall i min blogg.

Avbröt mig därför mitt i senaste inlägget jag höll på att knåpa ihop. För jag insåg att det inte innehöll något nytt alls. Inte ens några nya intryck. Alla nya intryck silas just nu bort innan de når medvetandet, av rädsla att de ska putta ut någon koagulationsfaktor eller cytokin. Knappt ett nytt sätt att reflektera runt de gamla heller. Reflekterar gör jag just nu bara runt hur hyperkalemi påverkar nervimpulserna, eller runt huruvida det adaptiva eller konstitutiva immunförsvaret är viktigast vid försvar mot protozoer. Och de reflektionerna besparar jag er.

Sammanfattande allt det som är precis som det var senast. Jag är trött på preklinplugg. Evinnerligt trött faktiskt. Jag är frustrerad över allt jag inte kan. På att det känns som om två saker ramlar ut när två saker ramlar in. Jag behöver enormt mycket mer tid för att vara redo, och kan samtidigt inte vänta på att ha det överstökat. Och det är fortfarande inte ett dugg vackert.

Enda skillnaden är väl kanske att det nu är fyra dagar kvar istället för åtta. Fyra dagar är nära. Filpaketen har alla bästföredatum som ligger efter. Väderleksprognoserna börjar uttala sig om vädret då, när tentan skrivs. Och än viktigare, om då, när det är över. Det är nära, på gott och ont. Mest på gott. För hur tentan kommer kännas, det känns ungefär lika beräkneligt som Expressens 13-dagarsprognos. Men hur sommarlov känns, det vet jag precis. Och jag avslutar därmed det här intryckslösa inlägget med precis samma poäng som det förra. Att sommarlovet, det är utan tvivel, väldigt väldigt vackert.

Det skulle vara vackert...

Det var så han sa. Carl Johan. På informationen. Preklin. Kanske syftade han inte på uppvärmningen, på de många dagarna av enträget nötande. På timmarna i små rum utan luft, framför för många papper med för mycket text. Jag hoppas inte det. För det är inte ett dugg vackert.

Det är inte vackert. Inte för att det inte är intressant att diskutera uppkomstmekanismen för emfysem. Eller hur kroppen metabolt reagerar vid obehandlad diabetes. Det är det. Men inte nio timmar i sträck. Inte när solen skiner utanför. Inte när andra äter glass och andas nyutslagna syrener. Då är det inte intressant alls. Och definitivt inte vackert.

I stunder känns det som om det får räcka. Som att jag nog faktiskt kan nog. När jag hyfsat får till svaret på en gammal tentafråga. Känner att jag får till pilarna rätt framme på tavlan. Som att vi kanske ska gå ut och äta glass istället. Andra stunder känns det som om jag inte kan något alls. När J, som aldrig hinner plugga, ändå kan nästan allting. När A, utan att behöva detaljerna ändå tycks veta hur allt hänger samman. När M minns varje ord av det som har sagts för en vecka sedan, när jag inte ens minns diskussionen. Och när vi alla, trots det, helt går bet på en annan gammal tentafråga. Då känns glassen avlägsen. Och vackert, det känns inget.

Så jag hoppas att det tar sig på själva tentan. Även om M envisas med att likna det med ett maratonlopp, och hävda att det kommer krävas en enorm kondis för att haspla ur sig allt de vill att man ska säga. Ändå hoppas jag att det när man väl sitter där kommer ge någon slags tillfredställelse. Att känna att man faktiskt kan något. Om det är vad man kommer känna.

Å andra sidan spelar det då inte så stor roll. Då. Då, när helt oavsett hur tentan går, sommarlovet är timmar bort. Sommarlovet, med obegränsad glass och syrendoft. Sommarlovet, med timmar av frihet. Sommarlovet, som utan tvivel är väldigt vackert.

Ett andetag, en evighet

12 dagar. På tok för länge. På tok för kort. Tiden fram till preklin. Fyra dagar in på instuderingstider är det precis så det känns.

På tok för kort, eftersom det är enorma mängder som ska gås igenom. Går igenom och åter läras in. Detaljer jag glömt, vilket jag kan leva med. Helheten jag också glömt, vilket är värre. Hur fungerade de otolita organen? B-cellerna, hur aktiverades de? Och det där med trycket i lungorna, hur var det nu igen… Varje område får några enstaka sekunder tilldelade innan det är dags att ruscha vidare. Utan att veta om det fastnat. Utan att hinna känna efter. Vi försöker stanna på rätt nivå, men drunknar lätt i detaljerna. Inte för detaljernas skull, utan för att verkligen förstå. Och korta stunder är det sådär som de sagt, som vi hoppats. Spännande att gå tillbaka. Att integrera. Men så tickar klockan och man måste rusa vidare, med kunskapen i bästa fall halvintegrerad. Och jag önskar att jag börjat tidigare. För det är frustrerande att inte kunna och frustrerande att inte hinna. Frustrerande att vi har 12 dagar. 12 dagar som är på tok för kort.

Samtidigt är det på tok för länge. Tolv dagar är många timmar och än fler minuter. Dagar, timmar, minuter framför papper och böcker, bland signalsubstancer och receptorer. Så många minuter som är intressanta och stimulerande i lagom dos, men travade på varandra mest blir tröttande. Och vi är trötta. Efter fyra dagar. Och mycket choklad och kaffe. Och jag är så glad att jag inte börkade tidigare. Och börjar i smyg räkna ner, inte till preklin, utan till dagarna som följer.

12 dagar. Ett andetag. En evighet. Kanske är det lagom ändå.

Om att veta för mycket och för lite

Mötte upp M i sjukhusentren imorse. M, som med aningens plågad min informerade mig om att han hade fått en aortadissektion. Han sa det utan leende, utan uppenbar ironi. Jag vet att M kan vara ironisk utan synbara tecken, men han fortsatte. ”Det är den enda sannolika diagnosen faktiskt”. Sen beskrev han noggrant debutförloppet, graderade smärtans förändring på en smärtskala, vi diskuterade andningskorrelation och utstrålning. Och upprepade, ”De är det enda tänkbara”. Utan leende. Idag var det hans tur.

Innan den här utbildningen gjorde kroppen ont ibland. Då brukade jag notera det. Ägna det några sekunder. Fundera på vad jag gjort. En sekund. Fundera på hur jag kunde få det att bli bättre. Tre sekunder kanske. Och sen gå vidare. Idag har jag inte ont, jag har symptom. SAOL definierar ordet symptom som ”tecken på sjukdom”, och redan där spricker den gamla metoden. Tecken på sjukdom kan inte noteras och sen överges.

Så jag känner efter lite mer, analyserar på alla sätt vi lärt oss och några till, går igenom diffdiagnoser i huvudet, med de allvarligaste alltid först till hands. Och studsar sen mellan internetmedicin, google och wikipedia som en osalig ande tills man landat i en livsfarlig diagnos som mina symptom kan, eller snarare, måste vara ett tecken på. Sannolikhetslära är i de stunderna ett väldigt avlägset begrepp. Den där värken i svanskotan som varit några dagar, det måste vara en skelettmetastas, slutstadiet av en spridd cancer. Stickningarna i armen, det är alldeles säkert första tecknet på MS.

Ibland skrattar vi åt det. Inser det helas orimlighet. Ibland är det faktiskt inte roligt alls, utan enormt stressande. De dagar det orimliga istället känns rimligt. De dagar önskar man att internetmedicin inte fanns. Att man glömt lite mer av det man lärt sig på patologin. Att man kunde sluta vara läkarstudent ibland.

De säger att det går över det här, de som vet. Kanske att det till och med svänger över. Jag tänkte på det, när jag träffade den rökande lungläkaren. Härdas man, eller vad är det som händer? Just nu känns det avlägset, när jag färdiggooglad sitter här med min värkande svanskota. Som är allt annat än bara just värk. Och längtar tillbaka till när kunskapen inte fanns, eller fram till dess man kan hantera den.

Om ett slut och ett välkomnande

Så var den slut, kursen som gläntade på dörren till det som väntar. Färdig, kursen som räddade oss från patologin. Över, kursen som kom med vårsolen.

Jag brukar gilla när kurser tar slut. Precis som jag brukar gilla när nya börjar. Det är så jag fungerar. Nytt är per definition bra, och varje förändring är i sig av godo. Förra gången den skedde kapade avslutet dessutom nästan två timmars daglig resväg, bytte mikroskop och obduktionspreparat mot stetoskop och levande patienter, och faktiskt, kanske viktigast, bytte lärare som knappt dök upp mot lärare som inte bara var där nästan jämnt, men som var där gärna. Det var ren glädje att få börja den. Och nu är den slut.

Reflektion stod det på schemat första timmen en dag i förra veckan. En trevlig sysselsättning rent generellt, reflektion, som jag såg fram emot lite oavsett vad det innebar. Och det visade sig vara en finare omskrivning av kursutvärdering. En omskrivning jag tycker om. Det känns mycket bättre att reflektera än att utvärdera. Och jag vill tro att det ändå på något sätt påverkar utfallet. I praktiken innebar det att vi satt runt ett bort, småpratande om saker som var långt från reflekterande, tills amanuens J på sedvanligt avslappnat vis undrade om någon tyckte något om kursen eller så… Och det tyckte vi, ibland lika, ibland olika. Saker kritiserades av en för att berömmas av en annan. Och det lät ungefär som en kursutvärdering, vilken som helst, eftersom det var vad det var, omskrivning till trots. Tills M höjde rösten, mitt bland diskussioner runt PBLs vara eller inte vara. M, som är fantastiskt bra på att säga de där sakerna som inte behöver sägas men som borde sägas, som vi alla tänker men behåller som tankar, helt i onödan. ”Ni vet att alla verkligen verkligen har gillat den här kursen va”?. J blev tyst en sekund, harklade sig lite, njej, det visste de väl kanske inte. ”Nej, jag tänkte att ni ju inte kan veta hur snacket går, men alla är verkligen nöjda. Det är en så himla fin stämning. Vi gillar det verkligen här”. Kort paus igen. ”Vad roligt, vad glad jag blir”. Sa J och var glad på riktigt. Och vi nickade alla instämmande och var också glada på riktigt. För att det blev sagt. För att det var sant.

För det här var inte bara kursen då vi fick glänta på dörren till läkarjobbet, det verkliga. Inte bara kursen där vi fick vita pyamaser och egna stetoskop. Inte bara kursen där vi fick börja undersöka patienter, inte bara läsa om dem. Det var kursen där vi kände oss välkomna. Från dag ett. Till kursen. Till SÖS. Och faktiskt, till läkaryrket. Så jag är glad att det blev sagt, det M sa. Och ännu gladare att det var sant. Och bara lite ledsen att den är slut nu. Kursen som kom med solen. Kursen som inte bara gläntade på dörren till läkaryrket, utan som hälsade oss välkomna till det.

Natt och dag

Jag har hamnat i en sådan här period i livet när inget har normala amplituder. När bara nattsvart och rosenrött existerar, och svängningarna däremellan går blixtsnabbt och kommer utan förvarning. Jag hamnar där ibland. Det är en del av att vara jag, och jag har delvis vant mig, men utan att helt vänja mig. För det gör livet utmanande. Och ansträngande. Två saker jag inte alls behöver just nu.

Så jag jobbar på att hänga mig kvar på dem, på topparna. Delar därför mest i eget terapeutiskt syfte en sån med er här. Åter, status på avdelning. Den här gången med handledaren närvarande, överseende, kommenterande, utvärderande. Ett sånt där tillfälle man ska vara nervös. Men jag hade för fullt upp med att undvika brådstup för att vara det. Och jag tyckte om henne, minuten vi klev in på hennes rum, den lilla damen som jag inte tänker närmare beskriva. Känner att det kanske kan gå ändå.

Och jag börjar med min statusundersökning, som idag ska göras utan anamnes. Uppifrån och ner, en sak i taget. Känner mig plötsligt inte så fumlig. Får till reflexerna nästan direkt, och tror till och med att jag nästan lyckas känna thyroidea. Det flyter på, och jag minns allt det jag förra gången glömde. Det flyter på, och jag hör det som jag förra gången inte hörde alls. Och jag är så inne i det jag gör att jag glömmer hela världen. Glömmer läkaren som ser på, glömmer dalen jag höll på att ramla ner i. Det är patienten, stetoskåpet, reflexhammaren och jag. Flow. Jag tror det är vad det är.

Och handledaren är bra, på riktigt pedagogisk och vänlig. Och jag får beröm. För handlaget. För att jag inget glömt. För tempot och kontakten. Och det gladde fastän det inte behövdes. Jag var glad ändå. Glad för att stetoskopet varit en vän, för att reflexhammaren fungerat i min hand, och för att jag inte känt mig klumpig, vilsen och förvirrad. Glad för att jag fått möta patienten och fått möta henne just så.

Såg mig åter i spegeln i hissen. Den här gången glänste det lite. Och jag försöker klamra mig fast i känslan. Stanna långt från dalen. Stanna i det som glänser. I en tid när inget har normala amplituder är det vad det handlar om. Att hålla sig kvar däruppe. Den här dagen genom en fin gammal dam, en reflexhammare som fungerade och ett stetoskop som var min vän. Andra dagar, när jag åter känner mig fumlig och döv, kanske genom minnet av det.

Om att glömma och glänsa

Status på avdelning igen. Efter ett långt påsklov långt från allt vad status heter. ”Han har många fynd, den här patienten”, sa handledaren innan vi gick in. ”Och jag har undersökt honom, så jag vet vilka de är. Vi får se om du hittar dem”. Och jag kände redan då att många fynd att hitta betydde många fynd att missa. Och försökte febrilt minnas alla punkterna i neurostatus.

Han lämnade oss ensamma, jag och patienten med de många fynden. Jag kände mig klumig som en valross när jag försökte undersöka allt som skulle undersökas. Kompenserade så gott jag kunde med det jag vet att jag kan, samtalandet, och trots patientens leenden hjälptes det inte. Tafatt, kände jag mig, och långt ifrån en proffsig doktor. Långt ifrån doktor alls. Arbetade mig igenom kroppen, på jakt efter de många fynden, och funderade på hur handledaren definierade många. Lyssnade igenom bröstkorgen och funderade på om jag blivit döv. Tänkte igenom blåsljudens lokalisation och funderade på om jag blivit dum. För jag hittade fynd, men inte med min definition många. Och jag hörde knappt hjärttonerna, och kände att det blåsljud jag tillslut lyckades ana preciserades mer via gissning än kunskap. Schh-lubb-dubb? Lubb-schh-dubb? Med flimmret, som jag trots allt lyckats identifiera, visste jag knappt vilken hjärtton som var den första och vilken som var den andra. Försökte minnas den där dagen då jag hörde det, blåsljudet. Försökte frammana minnet av hur det låtit. Känslan av att kunna. Tröstlöst. Utmattad lämnade jag honom med två limpmackor. Han med de många fynden jag inte hade hittat.

”Det tog tid”, sa handledaren när jag klev in i rummet. Pratade han ihjäl dig? Det hade han inte gjort. Jag hade varit långsam. Jag duckade svar och han frågade efter fynden. Vad hade jag hittat? Jag började gå igenom, varje påstående lite tvekande. Jag brukar inte tveka. Det är inte jag att tveka. Vare sig jag vet eller inte, så brukar jag säga vad jag tror. Utan att tveka. Men tvekade nu, på varje stavelse. Och visst, jag hade hittat några saker, men missat mycket. Tolkat en del rätt, men feltolkat mycket. Jag glänste inte. Inte på något sätt. Det sa han inte, men jag kände det. Kände mig döv och korkad. Gick därifrån som en hunsad hundvalp. Trots att ingen hunsat. Trots att han varit pedagogisk och vänlig. Med sänkt huvud, för allt jag inte kunnat. Såg mig själv i spegeln i hissen. Det glänste inte någonstans.

I mitt tidigare jobb fanns det saker jag inte var så bra på. En hel del. Men nästan allt var saker jag inte brydde mig om. Saker jag faktisk inte ville vara bra på. Saker jag inte värderade att kunna. Jag var inte bra på dem. Jag försökte inte vara bra på dem. Men det jag tyckte var viktigt, det gjorde jag bra. Ofta riktigt bra. Det gav en tillfredställelse jag då inte reflekterade över. Tillfredställelsen att kunna. Som jag reflekterar över nu.

För jag vill höra hjärtljud. Jag vill hitta statusfynd. Jag vill minnas det jag lär mig och inte röra ihop diagnoser och blåsljusd efter en veckas paus. Det här är viktigt. Och jag är inte bra på det. I alla fall inte just nu. Det är frustrerande. Och jag vet. Tålamod. Det är en av de saker jag inte har. Och jag vet. Det är bra att misslyckas med saker. Man blir ödmjuk och starkare och allt det där. Man behöver inte vara bäst på allt. Inte ens bra. Och jag vet. Vi är här för att lära. Inte kunna. Det hjälps inte.

För jag vill, inte alls vara bäst, men vara bra. För det här är viktigt. Oerhört viktigt. Och visst är det en tillfredställelse att lära. Men jag saknar den. Tillfredställelsen att kunna.