Om mest av allting alltid

"Det här måste ni verkligen hem och läsa på ordentligt". Det är tionde gången han säger så, doktor C. Eller kanske tolfte. Tappat räkningen och ändå har seminariet inte ens hållit på i femton minuter. Och vi pratar om Zollinger Ellison. En inte helt osannolik anledning till blödande magsår, men ändå kanske inte den vi behöver kunna mest om. Fast det tycker han. Han tycker vi behöver kunna mest om allt. Antingen är det vanligast. Eller farligast. Eller ovanligt, och därför intressantast. Eller bara viktigast, utan motivering. Viktigast, precis som allt annat. Allt är viktigast. Allt behöver vi kunna mer om. Allting om till och med. 

"Vid sju brukar trauman komma in. Det är på kvällarna saker händer, då ska ni se till att vara här". Klockan är strax efter åtta på morgonen när han säger det här. Morgonmötet har redan hunnit avslutas. Ingen säger något, tills jag inte kan vara tyst. "Vi är ju här från sju på morgonen. Det blir en lång dag om man ska stanna till sju…". Ingen reaktion, så jag försöker med ett motbud, istället för att såga förslaget helt.  "Kan man komma lite senare, och sen stanna senare på kvällen?". Han verkar inte riktigt förstå mitt resonemang på en gång. Sen gör han det och gillar det mycket tydligt inte. Får höra hur mycket han var på kliniken som kandis. En siffra som antingen är lögn, eller förklarar de gråa hår han säkert haft länge. Får höra att man inte blir kirurg med den inställningen. Vi ska vara här på kvällen istället, utan på kvällen också. 

Kunna mest om allt. Och vara på kliniken alltid. Utan den inställningen blir man inte kirurg. Jag som i tio år drillats i vikten av att kunna prioritera. I vikten av effektivt tidsutnyttjande. Jag blir förvirrad. Och trött. Och ganska irriterad. För jag tror inte på det. På att det är nödvändigt. Eller ens bra. Vara med på det som är lärorikt, absolut. Och kunna mycket om det som är viktigt, självklart. Men inte allt om allt. Och inte alltid. Så jag går hem klockan fem. Hem till det där som inte är kirurgi, utan resten av livet. Som finns och också är viktigt. Och läser inget mer om Zollinger Ellison.

Kirurgisk orgasm och armbågar

"Stilla! Titta här! Helt rent. Är det inte fantastiskt vackert". Han lyfter insrtumenten, syftar på de kärl han just metodiskt blottat från hinnor, i en nyss rentvättad bukhåla. "Kirurgisk orgasm- vet du vad det är?". Det vet jag inte och jag misstänker att jag inte riktigt kommer nå den, men Dr T beskriver det lyriskt, liksom hur bra kirurgi är en konstform. Doktor T, som någon timme innan berättat att han tycker det är lika roligt nu som första gången, kirurgin. Att operera. Han pratar om det och väldigt mycket annat bakom munskyddet, och det är bara den klassiska musiken i bakgrunden som fattas för att det ska kämpas som en amerikansk sjukhusserie. Jag står på den högsta pallen fastän jag är längre än läkarna: "Det är viktigt att du ser bra". Doktor T ställer frågor ovbrutet; "Nu glömmer du det inte" säger han uppmuntrande efter att jag gissat fel på tredje venen. Och kanske gör jag inte det. Och jag ställer frågor som jag får beröm för. Och svar på. Och jag får hålla och känna och bränna och klippa och stapla. Får hjälpa till på riktigt. Fem timmar står jag på min pall. Jag, doktor T, doktor P, med lampor, pincetter, skalpeller och staplar. Fem timmar tarmresektion. Fem korta timmar.


Han mumlar något bakom munskyddet Jag vet inte om det är till mig. Delvis för att jag inte hör vad han säger. Delvis för att jag har den andra läkarens rygg mot mitt ansikte. Och har själv fått hämta min pall. Den lägsta, trots att läkaren är längre. De mumlar till varandra också, men efter någon timme orkar jag inte riktigt försöka höra. Och ytterligare någon timme senare orkar jag inte heller försöka titta, eftersom min rygg är trött av att vridas i konstiga ställningar, eftersom jag ändå mest ser doktorn axel. Jag får bränna någon gång, eller suga. men eftersom det monotona mumlandet som är ämnat till mig är omöjligt att urskilja från det monotona mumlandet ämnat till någon annan, är jag lite sen hela tiden. Och eftersom jag nästan inte ser, är jag långsam och inte så bra. Inte bra alls, och känner mig ännu mindre så. Jag ställer frågor men får inte så många svar. Och får inga frågor tillbaka. Fem timmar står jag på min pall. Byter mellan värkande ben att stå på. Fem timmar tarmresektion. Fem evighetslånga timmar. 


Det finns olika sorters kirurgi. Men framförallt finns det olika sorters kirurger. Jag tror aldrig jag kommer nå någon kirurgisk orgasm. Tror inte jag kommer bli kirurg. Och blir jag det, vet jag inte vilken typ av kirurgi jag skulle vilja göra. Men jag vet utan att tveka vilken sorts kirurg jag skulle vilja bli.

Om att överleva kirurgen

Jag har kommit på hur man överlever kirurgterminen. Man undviker så gott det bara går all kirurgi. 

Sprungit med doktor L i två dagar. Sprungit, för doktor L hinner aldrig gå. Ofta pratar han i telefon när han går. Extra mycket går vi eftersom han glömmer sin rock överallt. Som vi sen springer för att hämta. Och får ännu mer bråttom. Doktor L har hela tiden bråttom, men hinner ändå. Hinner prata med de patienter som behöver det. Och några som egentligen inte behöver det också. Hinner prata med mig. Till och med lära känna mig lite. Medan vi springer. Och jag slipper hänga dropp och sätta nålar. Men får föreslå vilka prover som ska tas och fundera på vad en epigastriesmärta som inte vill gå över kan bero på. Och kommer på saker doktor L inte tänkt på. Ger förslag han lyssnar på. Bidrar. Och syrrorna frågar mig om saker. För att jag faktiskt har lite koll. Och mina fumliga händer är det ingen som ser. Eller bryr sig om. 

Och jag tänker att jag nog faktiskt kan börja gilla kirurgen. Så länge jag undviker kirurgi... 

Om korridoren från hiss F

Korridoren från hiss F. Korridoren man inte springer i. Jag inte springer i. Oavsett hur bra dagen varit, hur fylld jag är av energi, hur hög jag är på livet, så springer jag inte i den korridoren. Korridoren som går från hiss F. Hiss F, som ligger precis utanför dörren in till onkologen. Till cancern. Sorgen. Smärtan. Döden. Jag har gått den korridoren många gånger. Och inte kunnat låta bli att för varje människa jag möter tänka, att jag möter smärta. För alla som går i korridoren har cancer, vet att de kanske har cancer eller har en anhörig som har cancer. Och bär därmed på sin egen individuella cocktail av smärta, rädsla, ångest och sorg. Och på samma sätt som jag inte vill springa, vill jag nästan dölja att mitt hår är långt och blankt, att mina kinder har färg utan rouge. På något underligt sätt skäms jag nästan för det. För att jag inte kan ta ett enda gram av deras rädsla. För att jag går i deras korridor utan deras smärta. Stressar igenom den, med cykelhjälmen under armen, på starka ben. Och skäms på något sätt för att jag går i sjukhuset tyngsta korridor, men när den är slut, kan lämna den bakom mig. Korridoren. Cancern. 

I en vecka har jag nu gått många gånger i korridoren. Och fått förbi hiss F, in genom dörrarna. Genom korridoren med Lisa Larsson-figurerna på hyllor och vita vita väggar. Lärt mig om de, en efter en, de mest skrämmande diagnoserna. Träffat patienter, pratat med de som jag tidigare gått förbi i korridoren. Mött sorg, smärt och rädsla, men även livslust, hopp och styrka. Tårar, men även skratt. Hopp, mitt i det tunga. Liv, mitt i sjukdomen. 55 000 får cancer varje år. Det är fler än vad som ryms i korridoren, även om den är lång. Ser en kvinna med sjal på hårfritt huvud skrattande över ett glas vin timmar senare nere på stan. Inser att de finns överallt, levande sina liv. De som var det igår, är det idag, blir det imorgon. Cancerpatienter. Och De kan vara Vi, och det är självklart skrämmande. Oerhört skrämmande, men inte bara död. För De, som kan bli Vi, är cancerpatienter, men faktiskt i de flesta fall, så småningom canceröverlevare. För 55 000 får cancer varje år, men mer än 30 000 friskförklaras. Det är mer liv än död. Så försöker jag tänka. Och några av de jag möter i korridoren från hiss F, har just blivit en av dem. Canceröverlevarna. 


Cancer är nog fortfarande det hemskaste. Men det är inte bara död. Och jag springer fortfarande inte i korridoren. Men jag vågar gå med lite liv i stegen.

Om att sakta tina

Himlen är blå. Första morgonen den är det, eller så känns det bara så. Och det går snabbare är vanligt att cykla. Eller kanske bara lättare. För egentligen är det ju längre. Allt känns i alla fall ljusare när jag låser fast cykeln i kaoset nedanför den slitna trätrappan, och benen rusar lätt de många trappstegen upp fast jag inte bråttom. Och jag behöver bara se SÖS vita betongfasad framför mig för att känna mig välkommen. För att känna att det blir en bra vecka.

Lunch på rackarbacken. Brödet är nybakat och de 60 kronorna känns nästan gratis. Vårsolen skiner in på min välfyllda tallrik just när doktor J vinkar enthusiastuskt från salladsbordet. Som jag känner igen. Som känner igen mig. Och ett välbekant ansikte avlöser ett annat. Och varje följs av ett leende, ett hej, ett "Det var länge sen. Hur har du det?". 

Springer på de gamla kursarna, drällandes i en korridor. Kramar, och byter så många ord vi hinner innan de försvinner in ett seminarierum och jag är kvar utanför. Hör till fast ändå inte. Inte mitt men ändå alltid just det.  

Kanske är det vårsolen. Kanske är det de många välbekanta leendena. Kanske är det känslan av att inte bara vara anonym kandis, utan vara jag. Bland alla. Men jag tinar, tinar sakta, från min KS-kirurgi-vinter-skare. Från min anonymtstorsjukhus-kandismestivägen-paralys. Tinar, och vill slå rot just här. Där vårsolen skiner över mig och Årstaviken, och jag möts att leenden, riktade till mig.