En dag ska vi vara vänner

Vinrött, med namnet ingraverat. Hur nerdigt det än må vara, så var det bäst julklappen. Det är vackert. Men känner mig lite som den som mannen på ölcafeet som gång på gång kysser sin ”Les mots” av Sartre som han fått i julklapp av den okände välgöraren i Karl Bertil Jonsons jul. Jag tycker om det. Men jag förstår det inte. Det är vackert, men det är något av ett UFO för mig. Stetoskopet.

Jag fick gå med en av det läkare på vårdcentralen som jag verkligen gillar sist vi var där. Gillar henne för att hon låter mig försöka själv, med nästan allting. Leda diskussionen med patienten, föreslå labbprover, undersöka. Och för att hon samtidigt som hon lämnar över, hela tiden finns där. Ställer frågor. Svarar på mina. Jag lär mig massor. Han kom in med en hosta som inte ville ge med sig, mannen med hängslerna i stolen framför mig. Jag lyssnade på lungorna, och på hjärtat. Mer för att man ska lyssna på lungorna på någon med hosta, än för att lyssnadet sa mig något. Och hjärtat, mest av bara farten, eftersom han varit trött och stetoskopet var framme. Det lät i mina öron normalt. Lub-dub, lub-dub. Nickade, lämnade över till läkaren, när patienten muntert bakom min axel sa ”och mitt extraslag har jag väl kvar”. Extraslag? Fanns där ett extraslag? Läkaren mötte min blick. Hörde du extraslaget? Jag borde ha hört extraslaget. Jag borde helt klart ha hört extraslaget. Men det hade jag inte gjort. I mina öron hade det låtit normnalt. Utan att riktigt kunna säga hur normalt låter. Hade ”lub” varit extraslaget? Eller ”dub”? Eller något tredje, som jag inte hörde? Väl medveten om att jag är här för att lära, inte för att visa upp att jag är duktig, skakade jag på huvudet. Nej, jag hörde inget. Så stetoskopet åkte på igen. Jag lyssnade. Lub-dub, lub-dub. Det var vad jag tyckte mig höra. Slag, ja. Extraslag. Nja… Hör du nu? Och uppriktigheten åter prövad. För jag hörde inte nu heller. Så jag skakade åter på huvud, och hon gav sig inte, läkaren som jag just därför tycker så mycket om. Hon lyssnade, justerade stetoskopet, lyssnade igen och räckte det till mig. Lub-dub, lub-dub. Hörde jag? Hörde jag verkligen, eller intalade jag mig för att jag visste att jag skulle höra något? Skulle höra något, utan att direkt veta hur detta något lät?

Jag hörde inte extraslaget. Lämnade frustrerad tillbaka stetoskopet . Talade om för patienten att vi inte lyssnat så länge för att det var någon fara, utan bara för att jag var…ny. Och visst var det kvar, extraslaget. Inte för att jag hörde det, utan för att jag visste det. Och jag la ifrån mig stetoskopet, det främmande redskapet som jag inte förstår mig på. Och jag fortsatte samtalet med patienten, som jag är trygg och bekväm i.

Men nu är det mitt, det främmande redskapet som jag inte begriper. Lyssnar på vänners bröst och hör lub-dub, lub-dub. Utan extraslag. Förhoppningsvis för att inga finns. Kan rapportera tillbaka att jo, du lever, men inte mycket mer. Så lyssnar jag på hjärtljud på youtube, och hör dem, extraslagen. Tror mig i alla fall höra att det är just extraslag, i alla fall just när mannen på filmen säger att det är extraslag jag hör. Sakta tror jag att jag kanske börjar lära mig i alla fall hur de ska låta. Och sakta sakta börjar jag lämna den trygga, välbekanta, hemtama teorin, och vandra ut på hantverkets hängbro. Dit jag måste. Dit jag vill. Mot allt det där obekanta och märkligt svåra, som inte handlar om att begripa eller minnas, inte handlar om att bemöta, lyssna in eller i stämningar känna av. Hantverket. Jag har långt kvar. Men jag vänder stetoskopet åt rätt håll numera. Placerar det på rätt ställe på bröstet. Myrsteg, men ändå. Sakta blir vi i alla fall bekanta, mitt stetoskop och jag. En dag ska vi vara vänner.

Dvala

Det händer något med mig när jag kommer till landet. Landet, som mer är Mammas och Pappas hus, och inte alls något litet torp i ödemarken. Landet, där allt finns och lite till. Landet, där man borde få fart, ha tid, få energi, till att göra allt det där man aldrig annars hinner. Där hamnar jag i dvala.

Många pratar om hur de springer på landet. Eller just nu, när snön ligger meterhög, åker skidor. Där det finns stigar och frisk luft, orörd mark och orörd stig. Jag springer hemma. Hemma har jag fart och lust. Energi och ork. Jag vill springa, har lust, trots att asfalten är hård och Hornsgatans lortiga luft nära. Här, på de mjuka stigarna, i den friska luften, här blir inget sprunget. Här rinner farten ur benen, om skorna ens snörs på. Här där alla möjligheter finns, här går jag i dvala.

Och jag har alltid idéer, tankar, planer, på allt jag ska göra på landet. Allt jag då får tid till. På landet, där faktiskt nästan allting finns. Där marken är orörd och tiden ostörd. Där inget plugg är med och och pockar på uppmärksamhet. Där man borde hinna göra just allt det man skjutit upp. Där man borde vilja göra en massa. Där vill jag inte. Inte ens bloggandet blir det så mycket av. Tankarna som ständigt strömmar till, hemma i bruset, de står plötsligt stilla. Här går jag i dvala.

Och jag är dålig på att göra saker jag inte vill. Särskilt saker som jag är van att vilja. Som att springa. Eller blogga. Saker som jag vanligtvis gör av lust, utan måste och borde. Så jag låter bli. Jag låter bli eftersom det på landet egentligen finns ganska lite som man borde, än mindre måste. Låter ben och tankar vara slöa, gör precis så lite jag har lust till. Och just så lite sträcker sig för tillfället till maratontittande på Solsidan-boxen, sällskapsspelande och regelbunden konsumption av årets alladinask, uppblandat med Mammas lussebullar. Det är slött. Det är helt utan måsten. Aktiviteter i dvala. Orealiserade idéer får fortsätta vara just det, och skidorna står kvar ovallade.

Mer än så blev det inte idag. Ingen poäng. Inga visdomar. För sådana kommer inte fram i dvalan. Nu väntar en omgång guitar hero med brorsan, och kanske lager två i Alladinasken. Men så slog det mig. Någon slags insikt kanske. Kanske någon slags poäng. Julfriden, den där det pratas om. Sjungs om. Skrivs om. Och tillönskas. Kan det vara det här det är…?

Veckans hjältar

Jullov! Så var det här. Äntligen. För veckan har masat sig fram, och vi har känt oss som hjältar varje minut vi spenderat i skolan. Vilket förstärkes idag, när läraren ett flertal gånger under föreläsningen förundrades över hur många som var där två dagar före jul. Och gick från att i början av dagen medge att han inte vet om han själv skulle varit där när han var student, till att på dagens sista timme garantera att han nu definitivt hade varit någon annanstans. Vilket ganska många i klassen var. Men han var bra, trots att Indien i hans värld var en världsdel, och lärde oss bland annat vedertagna saningar som att närsynta är lite intelligentare än de med normal syn, och inetsade det användbara uttrycket att ”hascha på” i oss (något han dock inte rekommenderade i alla fall inte före femton års ålder…). Däremellan en del om nikotin och koffein och amfetamin och LSD och andra substaner som efter dagens genomkörare definitivt inte hamnar på julbordet. Men trots att han var bra och det vi lärde oss intressant och trots att vår närvaro var ytterst passiv och att hans ”Är det någon som har frågor” varje gång följdes av en monumental tystnad, kände vi oss som hjältar, för att vi var där. Bara därför.

Och som hjältar kände vi oss när vi pulsade till skolan i arktiskyla. När närborrarna frös ihop vid inandning, när matlådan som var kylskåpskall vid avfärd hemifrån hunnit bli djupfryst innan den kom till skolans kyl, när vi . Och som en hjälte kände jag mig som inte såg busskortets plötsliga försvinnande som ett omen på att vända om hem, utan fortsatte mot bussen, villig att hosta upp mina tjugo kronor för bussresa om så skulle krävas. Och när busen sen var sen och jag fick vänta bland irriterade pendlare i -17. Då kände jag mig lite som en hjälte. För att jag åkte dit. Bara därför.

Vi kände oss som hjältar, eftersom vi gick till skolan. Gick till skolan en vecka när dagarna faktiskt inte varit särskilt långa. När det fikats tigermuffins och pepparkakshus på varannan rast. När mikroköerna varit minimala och föreläsningarna faktiskt varit riktigt bra. Och när vi inte lagt en sekund på skolan efter föreläsningens slut. Och inte gjort mer än just närvarat under dagens timmar. En vecka som visserligen varit den före jul, men som de flesta med arbete faktiskt arbetat. En vecka som inte varit jullov och egentligen inte har haft någon anledning att vara det. Trots det så har vi den här veckan känt oss som riktiga hjältar genom att bara ta oss till skolan, gå på föreläsningarna och sen gå hem. Tänk om det alltid vore så lätt att vara nöjd med sig själv?

Årets stressigaste helg

Årets stressigaste helg. Någon sa det på radio, att det var den nu. Helgen då vi borde vara på väg in i någon slags julro, stressar svenskarna mer än någon annan. För mig har det varit den lugnaste. På länge. Snön, som skapar kaos för många, skapar lugn hos mig. Den bäddar in staden i vitt, bilar är insnöade, stadskontoret verkar ha gett upp eller tagit jullov, för inget är plogat, skottat, röjt. Det är insnlöat och glashalt och ingen kan plötsligt stressa. Det stressar självklart vissa. Det lugnar mig. För jag kan gå överallt jag behöver. Jag har tid att vänta länge på en tunnelbana. Väntar, och är glad att jag i år inte kuskar mellan länder, städer, flygplatser. Så årets stressigaste helg stressar jag inte.

Årets stressigaste helg. Och helgen vi shoppar mest, skrev de i Metro. Jag har inte köpt något alls. Inte ens besökt en affär. Inte köpt en enda julklapp. Det stressar inte heller. Fem dagar före jul är tidigt för att vara jag, och jag litar på att inspirationen kommer. Eller kan tvingas fram. Men inte än. Än är det för många dagar kvar. Så helgen vi shoppar mest shoppar jag inget.

Årets stressigaste helg har för för mig varit en av de skönaste helgerna. En helg utan plugg. Sådana har det varit flera. En helg utan känslan av att jag egentligen borde plugga. De helgerna är färre. Post-tenta helgerna. De allra bästa. Den här med glöggkalas och saffransdoft som extra krydda, med ett täcke av snö som extra bomull. Sovit tills jag vaknat och sedan ändå legat kvar. Ätit lussebullar till frukost. Bakat med julmusik, tända ljus och gott sällskap. Låtit glöggkalas avlösa glöggkalas. Fina promenader med fina vänner. Låtit tiden bara gå, haft tid att bara vara. Utan stress. Utan böcker. Utan måsten. I alla fall utan måsten jag tog någon notis om. Årets stressigaste helg var för mig en av de bästa. Och mest stressfria.

Reality check

Ibland behövs den, en reality check. När saker som egentligen är väldigt bra känns väldigt jobbiga. När saker som egentligen är intressanta känns lite småtrista. För jag klagar ibland på trista föreläsningar, här och på andra ställen. De gånger beskrivningar lämnar funktion och klinik, och dyker ner på cellnivå. Vid genomgående beskrivningar av signalvägar som vi inte förstår varför vi ska kunna, och som vi vet att vi kommer glömma. Och histologin. Genomgångar där rosa bilder med svarta prickar följs av fler rosa bilder med svarta prickar. Allt smälter samman, inget spelar roll. Så känns det i alla fall. När föreläsaren är opedagogisk eller virrig eller känns okunnig eller dyker bråddjupt ner i sin egen forskning utan hänsyn till vad vi borde lära oss. Då klagar jag. Och gäspar. Skickar lappar. Leker med telefonen. Ganska ofta leks det med telefonen, det måste medges. Inte bara när det ör riktigt dåligt, utan ganska ofta när det bara inte är väldigt relevant, och väldigt intressant. Då behövs en reality check. Fick en sån igår.

Fick en sån igår, när vi efter lunch och lite sena, ruschade in i aulan, i farten plockade på oss powerpointbilderna travade i en hög längst bak och bänkade oss mitt i salen. Instängda mitt i salen, blev det snart klart, när jag tittade ner på pappret framför mig, och upp på skärmen längst fram i aulan. Instängd med biostatistik. Instängd med P-värden och konfidensintervall. Instängd med normalfördelningar och typ ett-fel och jag sögs som i en tornado in i en värld jag inte varit i på länge. Till en aula på Sveavägen. Stressade då precis som nu in i salen, lite sena, placerade oss mitt i och var instängda. Då som nu. Fast då frivilligt så. För det här var Handels och statistiken var inte en enstaka ångestfylld föreläsning som man med telefonens hjälp kan ducka sig igenom. Det var alla timmar, varje dag. Det var det frivilliga valet. Och jag tog in mängder utan att på riktigt lära. I någon slags förhoppning om att om jag verkligen förstod skulle det bli intressant. Det fungerade inte. Tog in för tentan, öste ur mig och glömde bort. Satt där utan att riktigt veta varför. Bland P-värden och konfidensintervall. Och jag minns att jag utan att riktigt reflektera över det då, innerst inne där i aulan kände mig som ett enda stort typ ett-fel.

Gårdagens ångestpass var bara 45 minuter, men de masade sig fram. Trots en duktig, enthusiastisk och faktiskt riktigt pedagogisk föreläsare. Trots det var det hela oändligt trist. Men det fick mig att inse hur oändligt glad jag är att det nu handlade om 45 minuter. Att vi sen fick gå ut och lämna det bakom oss, inte kliva in i ett bibliotek och öppna tjocka statistikboken. Att det nästan inte är några föreläsningar som handlar om normalfördelningar och P-värden i det liv jag lever nu. Att nästan alla tvärtom är fascinerande och intressanta, relativt hur de kunde vara. Definitivt relativt statistikföreläsningar, men även sannolikt relativt nästan allt annat. En väldigt viktig reality check.

Jag kommer fortsätta klaga ibland, här och på andra ställen. Och idag skolkade vi två sista föreläsningarna, för att det var tråkigt. Vi kommer fortsätta leka med telefonerna. Gäspa och skicka lappar. Men även lyssna. Och skriva. Och faktiskt lära, på riktigt lära. För egentligen är det väldigt bra. Och intressant. Och relevant. Relativt sett, och ofta även absolut. Och kanske viktigast, den här gången vet jag faktiskt precis varför jag gör det jag gör. Och känner mig inte som någon typ av fel.

Tjugo timmar frihet

Så var den skriven, den här tentan också. Patologi ut, och julen in. Eller borde vara. För det är så jag har tänkt. Har planerat. ”Efter den 14e, då har jag mängder av tid, då kan vi ses”. Det är ord jag generöst strött över alla i min närhet senaste veckorna. Inte en julklapp är inköpt, eller ens uttänkt. Inga kolor gjorda, pepparkakor bakade. Allt har skjutits till sen. Frysen är tömd på såväl råvaror som färdiga matlådor. Städningen har fått vänta- sen, sen finns ju tid. Julstjärnan lever men det är knappt- jag kan ju vattna sen, efter den 14e…

Efter den fjortonde har jag tid, mängder av tid, så har jag tänkt. Tills jag insåg att tiden kokar ner till 20 timmar frihet. Tjugo timmar mellan tentans slut klockan tolv idag, och nya kursens början 8.30 imorgon bitti. Nya kursen, som någon bland de som lägger KI’s schema uppenbarligen inte tycker innehåller något viktigt. För man planerar inte in undervisning av något viktigt under tider då övriga befolkningen har fysiskt eller mentalt jullov. Eller? För något säger mig att farmakologi ändå är lite viktigt för en läkare…

Har inte riktigt bestämt mig för om det är jullov eller inte. Om farmakologin faktiskt ska få den uppmärksamhet den förtjänar under den närmsta veckan, eller om jag ska följa min instinkt och lägga tankar, tid och energi på julklappsinköp och lussebullsfikor. Har inte bestämt mig och tänker inte fundera. Just nu. För just nu befinner jag mig i de tjugo timmarna av totalt legitim frihet. I slutet av dem, men ändå. Timmarna då patologin är släppt, men inget nytt tagit dess plats. Spenderat dem så bra det bara går, med försenat adventsfika hos mamma och pappa som äntligen är hemma, med några timmars kvalitetstid med underbara lilla I, som nu går med gåvagnen och är så söt att man nästan går sönder. Och sen, efter att ha fyllt kylen, tillbringat några timmar hemma, helt utan sysselsättning. Latat mig, helt legitimt. Det bästa. I skrivande stund fortsätter jag gärna med det, låter legitim frihet övergå i en mindre legitim sådan. Trots att farmakologin förtjänar bättre. Men tänker inte fundera. Just nu. Bara njuta av de allra bästa timmarna, av 20 timmar frihet.

Bomull

Var på julkonsert. Idag. Och för precis ett år sedan. Vacker lucia i ljusklädd kyrka. Rofyllda sånger som bäddar in allt i bomull. Lugna andetag och ro att vara stilla, helt stilla.

Behövde bomullen då. Livet var intermediärmetabolism, och jag var trött och stressad. Hade ingen aning om vad jag kunde eller behövde kunna. Ingen aning om varför. Men Åkes ord ekade, om hur viktigt det var. Jag trodde honom inte, men höll ändå duggabubblan tät. Inte för att det var så viktigt, utan för att jag absolut inte ville se det igen. Absolut inte ville omtenta. Och för att jag ändå hade en del kvar av den där naiva, totalt okritiska men livsräddande enthusiasmen som bara existerar termin ett. Så var ganska enthusiastisk, men ändå trött och längtade efter jul. Och längtade efter något som var på riktigt. Efter att få slippa celler.

Behöver bomullen nu. Celler känns långt borta. Jag borde ha lärt mig fler än jag gjort de senaste veckorna, och ingen bubbla finns runt mig och patologipluggandet. Enthusiasmen från termin ett känns avlägsen, nu är inget okritiskt. Men istället på riktigt intressant. Ingen annan har sagt att det vi läser är viktigt, men jag vet att det är det. Nu börjar det bli det. Viktigt och på riktigt. Och jag behöver bomullen, för att bädda in de tankar och känslor det rör upp. Cancerpatologi. Och heldagar om döden. Att lära sig så mycket som är viktigt på riktigt. ”Var inte rädd för mörkret” sjöng de i stämmor i Johannes kyrka. Och det är jag inte. Men behöver ibland bomullen.

Och så behöver jag jullov. I år blir det jullov på riktigt. För jo, Åke, de finns faktiskt även på KI.

Döden, döden

Vi har läst cancer den här veckan. Och förra. Fått föreläst om cancer. Löst patientfall om cancer. Studerat anatomiska preparat med cancer. Visats celler med cancer. Cancer, som drabbar var tredje person i Sverige. Cancer, som fler fortfarande dör av än överlever. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara muntra veckor. Men ändå.

Efter en hel dags genomgång av alla sätt cancer kan uppstå på, kändes det helt osannolikt att inte åtminstone någon av alla tänkbara processer för carciogenes skedde i min kropp just nu. Och varje riskfaktor som nämndes följdes av en sökning i minnet efter alla gånger jag utsatt mig för just den. Jag eller någon nära. För bland någon nära ryms de, eller kommer rymmas. Cancerdiagnoserna. Inte bara de som skapas i min egen fantasi, utan de verkliga. Den biten är inte hypokondri. Den är på riktigt.

Vi har läst om infektioner. Om parasiter och virus. Om arterioskleros och hjärtsjukdom. Det var inga problem. Men cancer. Det skrämmer. Fler dör i hjärtsjukdomar. Sannolikheten att jag ska drabbas av ett virus på bussen är dagligen överhängande. Och många parasiter dödar på otäckt sätt. Ändå är det cancer som skrämmer. Kanske för man kan äta rätt och träna. Man kan undvika insjöar i Afrika. Och den slår till ändå.

Kanske för att den slår till ändå. Och det var skönt med en dags paus idag, på vårdcentral. Vila, bland ryggvärk och streptokocker och urinvägsinfektion och sömnsvårigheter. Bland allt det vanliga, det sjuka men inte dödliga. Vila, tills den dök upp, torrhostan. Som hållit i sig länge, hos honom som på 76e året, som fortfarande klippte hela stora gräsmattan med gammeldags gräsklippare. Och skottade snö. Förutom nu, för torrhostan besvärade. Han, som cyklade och promenerade, mycket och gärna. Förutom nu, för med torrhostan hade den kommit, anfåddheten. Han, som stolt berättade att han slutat röka på dagen för nio år sen. Efter 45 år av dagliga cigaretter. Då var den där igen, som en ond skugga. Cancern. Och inget skydd fanns.

Jag nämnde det för en kompis i helgen. Hur jobbigt jag faktiskt tyckte det var. Att sitta så många dagar och höra om något så allvarligt, så sjukt, så skrämmande. Om cancer. Hans svar var lika självklart som inte. ”Men du trodde väl inte att man bara läser om glada och muntra saker när man läser till läkare?

Och det trodde jag självklart inte. Och vill inte heller. Jag sökte mig medvetet från det glättiga till det meningsfulla, från det som snuddar vid till det som berör. Och det är ju det vi under ett och ett halvt års tragglande av alla otaliga friska processer i kroppen längtat efter. Den sjuka människan. Att komma närmare det som sen ska fylla våra dagar. Och det är intressant. Väldigt intressant. Saker fastnar på ett annat sätt, fascinerar på ett djupare plan. Men jag kommer hem trött, delvis för att dagarna är långa, men mest för att de berör. De tynger, tröttar och rör runt, allt samtidigt, Skolan har fått en ny dimension, och fakta blir mer än fakta.

Det är lika bra att vänja sig. Det här är vad som väntar nu. Och jag ser fram emot det, även om det gör vissa dagar mindre muntra. För så är livet. Så är verkligheten. Den verklighet jag vill vara nära. Människor dör av cancer, nu liksom förr, och att jag lär mig precis hur gör dem inte fler. Förhoppningsvis, på sikt, kanske lite färre. Skolan kan vara bra även när den inte är munter. Det är lika bra att vänja sig. Imorgon väntar heldag om döden...

Olika, men på något sätt ändå lika

En sådan där dag där allt annat än att vara inne är besvärligt. Snö som kommit hastigt, som ligger kvar på gator och trottoar, som ramlar från hustak och stör elledningar och tågspår. En dag när ganska mycket är besvärligt, kanske allra mest att åka tunnelbana. Ändå var det just vad jag gjorde, och sträckan mellan Odenplan och medborgarplatsen som vanligtvis tar nio minuter tog nu fyrtio. Hade duggasammanfattning med mig att läsa men tappade fokus när de klev på på stationen efter mig. Satte sig i sätena runt mig och jag var omringad av deras samtal. Iklädda nästan identiska dunjackor, och väskor bångnande med tunga böcker. De planerade tjugoårsfest för någon av dem. Och läste juridik. Fan, bara BA, ältade den ena, om och om igen. Hon lyssnade inte på pratet om festen, utan var helt inne i sitt. Inga tårar i ögonen, men inte långt ifrån. Är Mannheimer kört nu? Kan det gå ändå? Jag vet inte vad BA riktigt innebär, men antar att det inte är bra. Eller inte tillräckligt bra. För jag vet ungefär vad Mannheimer är. Vet vad de kräver, både för att få komma in och få vara kvar. Har jobbat med dem. De var de enda man fick direkt svar ifrån när man skickade jobbmail efter midnatt. Vet inte precis men ungefär vad det innebär, det hon stressar för att kanske inte få. Termin ett av åtta. Hon kommer få stressa länge, tänker jag, och får lust att skaka om henne, och säga att det inte är värt det, att livet är så mycket mer.

På centralen går de av, och byter plats med två nya. En tjej i min ålder, i snygg kappa och stor mössa, och en ung mörkhyad kille i för tunna kläder. Hon sätter sig mot fönstret, han blir stående, lutad mot väggen, över sätet men utan att sätta sig, med ena benet vibrerande rastlöst. De pratar lite försiktigt, trevande, som om de kände varandra men ändå inte. Eller, hon frågar och han svarar. Fåordigt, men inte undflyende. Han har ett ärende på försäkringskassan, ska lämna in något intyg, men vet inte riktigt vad eller varför. Hans svenska är trevande men inte svår att förstå. Hon försöker hjälpa men lyckas inte och de byter samtalsämne. Han säger att han är trött, och hon frågar om han sover på nätterna. Han säger att det är svårt, för någon vaknar hela tiden. Någon av småsyskonen, de fem. Särskilt de tre han delar rum med. ”Väcker de dig, frågor hon. Ja, de och… Han avslutar inte meningen utan tittar ner. Hon verkar kunna läsa hans tankar och frågar om han drömmer. Ja… Hans blick är fortfarande i marken. Plötsligt känns han så oerhört sårbar, och benet vibrerar snabbare än innan. Och jag önskar att han var liten igen och fick en famn att krypa upp i. Utan att alls veta, utan att alls kunna föreställa mig hans värld, var det var jag instinktivt kände. Hon med mössan noterade hans oro och bytte till något lättare. Hon frågar hur gamla syskonen är, och han svarar lite svajande med åldrar mellan fem och sjutton. Hon frågar om honom. Nitton, i Sverige, svarar han. Och annars? Tjugo.

Tjugo år. Båda två. Lika. Men ändå så olika. Så totalt olika, men båda nästan med tårar i ögonen, på samma resa, på samma säte, på samma tunnelbana. För så helt olika saker. Men ändå. Om så bara för just där och då, på något litet sätt lika.

Trettio minuter senare var jag framme vid Medis utan att ha läst en sida. Framme efter att ha suttit fast i ett tunnelbanetåg i evigheter. Men faktiskt varken stressad eller irriterad. Framme efter att ha fått en glimt av hur olika liv kan vara. Så totalt olika, men på något litet litet sätt ändå lika.

Om långa stunder nu och korta stunder då

Jag får ganska ofta frågan i olika former. ”Ångrar du att du valde fel”. Jag fick den i torsdags, en dag som som vanligt började med att trängas med ett hundratal andra huttrande pendlare på perrong och tåg, i moonboots och dubbla vantar för att överleva kylan, För att ta mig till patalogisal långt inne i en katakomb på Huddinge sjukhus. Till ett tarmpaket, en lunga i formalin, ett hypertroferat hjärta och aorta som vuxit fast i en ventrikelvägg. Detektivjakt där på bänken, tillsammans med patalogibok och kursare. Oerhört oglamoröst, oerhört intressant och oerhört på riktigt. Morgonen försvann på ingen tid, och jag vet nu en hel massa om Chrons, inklusive hur det ser ut från insidan. En ganska vanlig, väldigt bra morgon.

En timme senare satt jag på ”Pontus”, brevid människor i kritstreck. Fortfarande i moonboots, men med dubbla vantarna inlämnade i en fin garderob. Åt Biff Rydberg på fint porslin, ljuvlig päronkaka med ingefära och pratade om saker som var trevliga och lättsamma, och tiden gick fort för att oxfilen smälte himmelskt på tungan och de runt om mig var avslappnade och bortkopplade från anledningen att de bar kostym. En förr ganska vanlig, ganska bra lunch. Nu en visit i en annan värld. Och jag svarade på frågorna jag svarat på så många gånger och försökte förmedla magin i det nya. Utan någon agg mot den gamla världen, för det finns det ingen. Jag är tvärtom glad att jag är välkommen i den, i väl valda stunder.

Efter skolan. Glögg, på fina vännen C’s byrå. Redan i hissen mötte jag människor i glasögon större än ansiktet och kläder noggrant uttänkta. Kläder som del av en image som de lagt betydligt mer tid på att arbeta fram än jag lagt på att identifiera Chrons i en tjocktarm. Hänger av mig de dubbla vantarna i en kreativ garderob och minglar runt i ljusa inspirerande lokaler långt från slitna landstingskatakomber. Dagens tredje värld som jag och mina moonboots vandrar in i. Trivs och minglar med trevliga, nyfikna och överstylade människor som över kall glögg och hummersnittar ställer samma frågor som de i kritstreck ställt vid lunchen. Som jag besvarar, på samma sätt som så många gånger förr, försöker förmedla min magi utan att på något sätt nedvärdera deras värld. För den ska inte nedvärderas. För att den behövs den också, och för att jag är glad att den finns, och att jag är välkommen i den.

Så tillbaka till frågan, en av de många som jag svarade på ganska många gånger i torsdags. Om jag ångrar att jag att valde ”fel”, då, när jag var nitton år. Då, när jag var väldigt ung och väldigt ovetandes om vad jag ville i livet. Svaret är inte alltid givet. Självklart finns det stunder då det vore fantastiskt skönt att nu vara i början av en ST, inte i början av en evighetslång utbildning. Självklart finns det stunder då det vore skönt med en månadslön, med en massa kunskap, med att få arbeta med det jag vill, nu. Självklart infinner sig de stunderna till och med ganska ofta. Men jag tror inte jag skulle vilja vara utan de år jag fick istället. De år jag haft i en annan värld, de erfarenheter det gett och fortsätter ge. De vänner det gett, de världar det öppnat. Utan att vilja leva i den världen igen uppskattar jag mina visiter tillbaka. Uppskattar en lunch på Pontus, uppskattar kall glögg med kreativa människor i inspirerande lokaler. Uppskattar att kunna välja korta stunder av det gamla, och långa stunder av det nuvarande. Uppskattar lyxen att kunna vandra mellan världar. Så nej, jag ångrar inte att jag valde fel, även om det inte var den genaste vägen. För genast är inte alltid bäst. Så jag tror faktiskt att jag är glad att jag då valde ganska fel. Eftersom man får välja om. Välja till. Eftersom jag har valt rätt nu, och därmed har tillgång till flera världar, att vara i mycket eller lite eller inte alls. Det är lyx just nu.

Ett i ett i ett

Vet inte riktigt hur eller varför men plötsligt finns helt utan att jag alls pluggar, eller kanske just därför, absolut ingen tid. Trevliga saker, rakt igenom, glöggstinna, vänfyllda, men inte sett min ytterdörr före tio en enda kväll, och begreppet egentid likställs med sömn. Orden snurrar i huvudet men jag dunsar bara ner någon snabb minut framför datorn sena kvällar och de hinner aldrig ner. Eller, inte ens särskilt sena kvällar, eftersom jag parallellt med att ingen tid plötsligt finns accepterat en utmaning från A om att lägga mig före halv tolv hela veckan, vilket för mig säkert är alldeles utmärkt ur en massa hänseenden men förkortar den redan för korta dagen avsevärt. Men håll ut, vänta kvar, tröttna inte. I helgen ska jag andas. Och kanske tvinga ner orden på papper, de som snurrar.

Ett korn av osäkerhet

Nästan alla jag träffar tycker det är ganska coolt det jag gjort, att byta spår, göra helt om och lägga ner en rusande karriär som inte berör, mot något jag tror är vad jag vill. Men ibland springer man på dem, de där personerna som verkligen inte begriper. Som väldigt uppenbart tycker att man är en idiot. En del gör sitt bästa för att dölja det, ofta helt utan framgång. En del gör inte ens det, utan tittar bara förbryllat på mig när jag försöker svara på deras frågor, och behöver sen ganska snabbt hämta något mer att dricka. Och försvinner, till bådas stora lättnad. De flesta rör mig inte i ryggen. Jag har aldrig strävat efter att alla ska begripa sig på mig, på samma sätt som alla inte behöver gilla mig.

Men ibland berör det. Fast jag inte vill rör det om och känns. Det hände igår. En tidigare kollega, tillika läkare, som lämnat den världen för näringslivet. Jag vet vad han tycker, vi har diskuterat det förr. Innan jag sökte till KI, långt innan jag sökte till KI. Jag var beredd när vi började prata, och väntade mig inte ”välkommen till världens bästa yrke”, och klappar i ryggen. Men var ändå inte beredd. Inte förberedd på den tsunami av kritik, cynsim, uppgivenhet och allmän misär som mötte mig i hans beskrivning av läkaryrket. Med passion svartmålades allt från landstingets brist på effektivitet och läkarens ständiga brist på tid med patienten till värdelösa arbetstider, usel kompensation och total avsaknad av uppskattning från arbetsgivare.

Jag är van att gardera mig mot saknaden av det jag valt bort. Lite mindre van att gardera mig mot rädslan att det jag valt inte blir bra. Men brukar ändå vara ganska immun mot kommentarerna. Brukar låta det rinna av mig ganska enkelt. Eftersom jag ändå hört det mesta förr. Eftersom jag vet att även den finaste medalj har baksidor. Eftersom jag varken förväntat mig att vada i pengar eller beröm. Eftersom jag tror jag vet vad jag valt, vad jag valt bort och valt som jag gjort ändå. Men igår var jag av någon anledning inte lika immun, och det läckte in, lite av hans uppgivenhet. Kanske hade jag en sådan dag, kanske för att det var så mycket misär på en gång. Oavsett, så läckte det in. Läckte in djupt. Över glaset champagne i stort och ljust designerkök jag aldrg kommer äga kröp en obehaglig känsla in i kroppen. En känsla av osäkerhet, mitt i all min övertygelse. En känsla av rädsla mitt i min trygghet. Ett korn av tvivel mitt i säkerheten.

Jag vet vad jag valt bort. Det är mycket jag tycker om. Jag tror jag vet vad jag valt. Där finns säkert mycket jag inte gillar. Livet är inte svart eller vitt. Det finns inga garantier. För något. Särskilt inte för något i framtiden. Nu känns det beslut jag tagit, det val jag gjort, nästan hela tiden mycket mer rätt än det känns fel. Just nu mår jag väldigt bra av att åka pendeltåg till Huddinge istället för taxi till konferensrum. Och jag tror att jag i framtiden kommer må bättre av läkarrollen än vad jag skulle må av något som garanterat leder till villa i Saltsjöbaden och designerkök. Jag vet inte, men jag tror. Och längre än så tror jag inte att jag kommer. Längre tror jag inte att någon kommer. Och jag lever vidare i det liv jag just nu valt, lever vidare med kornet av osäkerhet i övertygelsen. För att det nog måste vara så.

Advent, och om att vara kvar

Julstjärnan är uppe, liksom adventsljusstaken. Det är bitande kallt utomhus, och snön ligger som ett vackert vitt bomullstäcke. Som man bara ser några få timmar, innan det åter blir mörkt. Och jag har efter mycket möda hittat ljusen som jag vet att jag köpte för några år sedan men det året knappt hann elda. På samma sätt som jag varje år hängt upp stjärnan, som jag tycker så mycket om, men knappt hunnit ha den tänd. Julpyntat en lägenhet jag knappt varit i. Och svarat, åh vad roligt, men tyvärr inte hemma till glöggkalas efter glöggkalas.

Jag älskar Sverige på julen. Älskar doften av saffran som strömmar ut från pressbyrån, adventsljusstakarna i varje fönster. Glögg och vörtlimpa, jul jul strålande jul och midvinternattens köld är hård. Jag älskar Sverige på julen men är van att alltid vara på väg därifrån. Van att byta saffransbullar mot mince pies, gläns över sjö och strand mot jingle bells i upptempo, adventsljusstakar mot intensivt blinkande grönt, rött och vitt. Jag älskar Sverige på julen men är van att inte vara här.

Jag älskar Sverige på julen, men är van att uppleva den på distans. Genom julmusik nedladdad i I-poden, i öronen stressandes mellan punkt A och B i en stad som inte doftar av glögg. Genon luciatåg på youtube, i bakgrunden, täckt av tre fönster mail och powerpoint. Är van att ha julen i Sverige någon annanstans.

Så jag maxar i år. För att jag kan. Och har tid. För att jag är här, utan att vara på väg bort. För att jag är mitt i glöggdoften, inte någon annanstans. Tog fram julpynt direkt efter tentan, flera dagar innan advent. Köpte saffranslängd redan i förra veckan. Köpte min första julhyacint på 7 år. En som jag ska vattna varje dag. En som inte ska dö. Och kommer elda upp de där ljusen jag köpte. Inte stoppa tillbaka dem i ett skåp. Och dricka glögg och äta saffransbröd och leta reda på en luciamorgon att gå på. Ett luciatåg på riktigt. Inte på youtube.

Jag saknar resandet. Ganska ofta. Känslan av att vara på väg. Energin, förändringen, de tvära kasten. Men just nu är jag oerhört glad att vara här, och ingen annanstans. Glad att inte vara på väg. Glad att andas saffransdoft i tunnelbanan varje morgon, och tacka ja till glöggkalas. Så nu ska jag tända första adventsljuset, en dag för tidigt. Eller kanske är det många tidigare års adventsljus, många många dagar för sent.

Glatt och lite lagom förvirrat

Pendeltåg är inget jag roas av. Faktiskt ganska precis tvärtom. Ändå var det glatt att styra stegen mot Södra station i morse. Trots att inledandet av pendling timade perfekt med snöovädrets intåg, så var det glatt att ta rulltrappan ned till perrongen på för att invänta det lite lagom sena pendeltåget, glatt att se A's rosa toppluva i folkmassan. Och alldeles onaturligt glatt kliva av i Flemingsberg och se Huddínge sjukhus sterila siluett mot snöfylld himmel. Sjukhus, på riktigt, inte bara för en dag. Och det kändes lite som att det är nu det börjar.

Vi irrade bara nästan vilse i de evighetslånga korridorerna, och möttes av kaffe, smörgåsar, och ett välkomnande ”Vi tar väl och fikar först”. Sen en genomgång av det praktiska som i mycket få fall var särskilt praktiskt. Men läraren var till synes genomtrevlig, och kurssekreteraren verkade uppriktigt hjälpsam och sympatisk. All information fanns nu på nya kurswebben, som fungerade bra fast ingen visste riktigt hur man la upp något där, så det mesta skulle nog ändå komma via mail. Och föreläsningsanteckningar skulle vi få uppkopierade, för de hade fått nya fina skrivare, som tyvärr ingen visste hur man fick att skriva ut på två sidor så vi fick ha förståelse för att vi skövlar en halv regnskog på köpet. Det var glatt och lite lagom förvirrat och jag kände mig ganska hemma i det hela.

Och så inleddes introduktionsföreläsningen till patologikursen, och vi var mitt i någon apoptosmekanism när två kvinnor i Sodexoutstyrsel med bestämda rörelser baxade in en matvagn nästan i famnen på en förvånad föreläsare som försökte påpeka att vi inte beställt mat. ”Ärtsoppa och pannkakor” sa en av kvinnorna, utan att ens försöka bemöta hans protest. Det ska hit. Sen baxade de in en vagn till och gick sin väg. Glatt och lite lagom förvirrat.

Lång lunch för att lära oss hitta, vilket A eventuellt gjorde en aning, jag inte alls. Och efter lunch en föreläsning i något vi inte riktigt begrep, men som innefattade enorma mängder bilder på leverceller, och en föreläsare som under beteckningen svenska talade ett språk ingen av oss riktigt förstod. ”Hörde du vad han sa” blev ett uttryck mer uttjatat än amen i kyrkan, och hand efter hand räcktes upp. ”Sa du malign eller benign?”. ”Ja sa wh…nign”. ”Ehhh, ursäkta, men jag hörde inte riktigt nu heller, BEnign eller MAlign”. ”Wheningn, jag sa whanign”. Vi gissade, eller ignorerade, eller skrev av någon som skrev av någon annan. Han pekade med laserpekaren på en i mikroskop uppförstorad leverlob och sa något som vi alla hörde. Men inte var säkra på om vi hörde. En hand upp, lite försiktigt. ”Ursäkta, men vad kallar du det vita? Sa du korv?”.Föreläsaren fortsätter, ”Ja sa KORV”. Va? Sa han korv? Leverkorv? Vi kvävde misslyckat bubblande skratt. Han försökte igen men utan framgång. Han SA korv. Leverkorv. Eller? Glatt, lite lagom förvirrat och ja, ganska trevligt.

Jag har inte lärt mig hitta på Huddinge, men lärt mig att inte släppa A's toppluva ur sikte. Jag har inte lärt mig särskilt mycket om patologi, men lärt mig att mat kan dyka upp när man minst anar det. Jag har definitivt inte lärt mig mycket om levercancerceller, men lärt mig att ”chord” och ”korv” låter ganska exakt likadant med spansk brytning. Och jag har inte lärt mig älska pendeltåg, men åter insett vad jag visste. Att jag gillar det här med sjukhus på riktigt. Och att Huddinge nog blir toppen i några veckor. Glatt och lite lagom förvirrat.

Om han som kunde varit jag

Han såg lite malplacerad ut på stolen i korridoren. I kritstreck, snygg kritstreck, böjd över telefonen. Lite stressad, och trött. Såg honom direkt och förstod att han kunde varit jag. Då. ”Har du haft ont så länge?” sa läkaren senare, lite förvånad. Han hade inte tid att vara där egentligen. Kom senare än han borde. Visste att han borde kommit förr, men hade ändå knappt tid att komma nu, och tittade lite skamset ner mot skorna, de blankputsade. Jag tog anamnes, ställde frågorna man skulle, och han svarade sakligt och strukturerat. Nu handlade det om att leverera fakta och det visste han hur man gjorde. Och nej, det gjorde inte ont när jag palperade. Men det värkte, och var svårt att sova på natten. Svårare. Och han var trött, väldigt trött. Mer trött än vanligt undrade jag. Han tystnade, tänkte efter, kanske mer trött än vanligt, men här var han inte säker. Jag insåg det innan han sagt något. Väldigt trött var ganska nära det vanliga. Några gånger sneglade han bort mot telefonen, kanske inte ens för att han verkligen behövde, utan mer av vana. Som att det var lite osäkert att vara ifrån den. Som att det alltid fanns risk att något skulle rasa, om han inte var där. Vi gick vidare till det mer generella, hur är livssituationen i övrigt, vad jobbar han med. Han beskrev det sådär förenklat som jag brukade beskriva för folk som jag visste ändå inte visste. Jag nickade, och frågade om stressen. Om det var mycket sena kvällar. Om det var mycket fakirflyg. Tänkte inte på terminologin, men han log, tittade på mig med den lite frågande blicken. Ja, det blir en del. Jag gick för att hämta läkaren, den riktiga läkaren, för bekräftelse eller dementi av mina hypoteser. Och för att ge honom det riktiga läkarbesök han kommit för, och behövde. Det är spännande, det ni läser, va, sa han innan jag gick. Ja, sa jag, fantastiskt spännande.

De andra hade hunnit före in till läkaren, och med order om att kallprata fem minuter återvände jag. Vi ska kallprata, sa jag. Ok, sa han, och log igen. Det där med fakirflyg. Du är inte bara läkarstudent va? Vi kallpratade inte, utan pratade. Om vad han gjorde, egentligen, och vad jag gjort. Om varför han gjorde det han gjorde, och varför jag inte gjorde det längre. Sen kom hon, den riktiga läkaren, och gav honom undersökningen som han kommit för, som han behövde.

Gick ut till honom igen, han som kunde varit jag, för att tala om att det skulle dröja lite. Dröja innan han fick svar på proverna, innan vi visste, innan han fick den diagnos han kommit för, och förhoppningsvis den snabba bot han hoppades på. Jag vet att du är stressad sa jag, men det tar lite tid för labbet att få det klart. Det är ok, sa han, fast jag visste att det inte var det. Och precis när jag vände mig om sa han ”Du, tack”. Åh, det är jag som ska tacka, sa jag. För att du tar dig tid, för att du orkar undersökas två gånger. Nej, sa han, det är jag som ska tacka. För inspirationen. Jag behövde det här.

Han behövde komma idag. Behövde en undersökning av riktig läkare, en diagnos och hjälp att bli bättre. Och så behövde han kanske faktiskt det där kallpratet, som blev ett samtal. Och kanske just där och då just med mig. Det kändes fint, att jag kunde ge honom det.

Finn ett fel

Och jag som i fredags stod lite i valet och kvalet om huruvida det var ok att köpa en saffranslängd, trots att det är flera veckor kvar till advent. Tills A, som direkt SMS-rådfrågades, påpekade att det ju är typ… preproadvent den här helgen.Genialiskt. Så jag köpte min längd. Den har förgyllt min annars rätt gråtrista parasitvirusbakteriehelg. Saffranslängd är ok. Så att ICA redan skyltar som om julafton vore imorgon kan jag väl leva med men…. Semlor? Hur tänkte man här? Var det någon som läste fel i almanackan? Ville vara säkra på att vara FÖRST med årets... eller nästa års... semlor? Eller bara kände att det aldrig kan bli för mycket av kombinationen grädde, mandelmassa och vetebrödsdeg…

Det händer varje år. Vet inte om jag ska bli upprörd eller fascinerad. Eller kanske bara strunta i det, och istället fokusera på något lite mer konstruktivt så här dagen före tenta, som att ta mig en den enorma mängd virusfamiljer som borde vara på väg in i mitt huvud....

Parasiter, och tid vi inte har

Dagarna rusar på, och det är tenta alldeles oerhört snart även fast det var tenta alldeles oerhört nyss. Och vi ska lära oss alldeles oerhört mycket på alldeles oerhört mycket tid. Inget direkt konstigt med det. I alla fall inget direkt ovanligt. Vi accepterar utan särskilt mycket knot och knorr att det varken finns tid för konsolidering av kunskaper eller någon slags eftertanke. Och jag kan acceptera överambition, kan acceptera att få lägga många timmar just nu. Men inkonsekvens och förvirring, och timmar lagda på just det, det har jag svårare att ta. För vi har inte tid.

Det viktigaste för att inte sprida virus är handhygien säger läraren och, förkyld som alla andra, hostar rakt i handen. Rhinovirus tänker vi, och försöker minnas vilken virusfamilj den tillhör, utan att lyckas eftersom vi inte hunnit plugga in några virusfamiljer. För vi har lagt tiden på att plugga in tropiska parasiter istället. Tropiska parasiter som det efter en hel dag av parasitföreläsningar och ett långt parasitseminarium visar sig att vi inte behöver kunna förrän i vår. Däremot visar det sig att det är en väldig massa saker vi behöver kunna om virus, och det alldeles för snart. Och bakterier är viktigast på jorden, snörvlar föreläsaren vidare och lägger 20 minuter av förelösningen på att visa en science fiction film från femtiotalet där det enda som har något med bakterier att göra infaller 30 sekunder innan slutscenen. Det vi lär oss är att marsianer inte klarar av vår bakterieflora. Bra att veta, den dag marsianerna anfaller. Det är avslappnat, det är lite charmigt. Men vi har inte tid.

Och alla de här bakterierna ska ni kunna säger han och flaschar bild efter bild med finstilta bakterienamn. Och vi börjar lydigt plugga in den orimligt långa samlingen, för att några dagar senare få veta att visst, alla de ska vi kunna, den dag vi är färdiga läkare. Och så seminariet, med läraren som förberett sig för att prata med fjärdeterminarna om magsjuka, och vill hålla alla diskussioner på en ”väldigt övergripande nivå”, eftersom ”det är det viktiga att förstå”. Det medan gruppen i rummet brevid fyller tavlan med cytokin efter cytokin, eftersom ”de är viktiga att förstå”. Och så mängder av antibiotika som rasslades igenom i rasande fart av föreläsande överläkare imorse. Viktiga viktiga. Antibiotika vi självklart ska lära oss. Men sen, enligt lärandemålen. Mikrobiologi är en fantastiskt spännande specialitet, sa han efter antibiotikamaratonets avslutande, och höll en av årets absolut tråkigaste föreläsningar om just det. Och, även den, totalt irrelevant för det vi just nu faktiskt SKA lära oss, enligt lärandemålen. Det kunde varit inspirerande, det kunde varit intressant. Men även om det kunde varit det så hade det inte varit det. För vi har inte tid.

Och vi har lärandemål. Som vi läst gång på gång. De är inte dåliga, lärandemålen. Lite vaga, men inte dåliga. Utöver att de inte överensstämmer med vad föreläsarna lär ut. Det är så förvirrande att till och med mitt relativt underutvecklade ordningssinne blir stört. Vad är viktigt och vad är det inte? Vad ska vi kunna nu och vad ska vi kunna sen? Förvirringen parasiterar på min tid, och få saker är så värdefulla som den.

Så nej, jag har inte tid att se på gamla sciencefictionfilmer. Inte tid att sitta på på seminarier och prata om saker vi redan kan eller saker vi inte behöver kunna. Inte tid med inkonsekvensa föreläsningar och lärandemål som vi läst alldeles för många gånger, och föreläsarna alldeles för få. Jag har inte tid med mer förvirring än den vanliga, och inte lust att få min tid invaderad av parasiter jag inte behöver kunna nu, eller analysmetoder av bakteriestammar som jag hoppas inte behöva kunna någonsin.

Så, färdigklagat för idag! Men det kommer ingen försonande slutkläm. Det är irriterande och fortsätter vara så. Men återgår nu till Beta-laktamer och toxoplasmans livscykel. Mer frustrerad än stressad. Till att försöka lära mig det, och försöka att inte fundera mer på om jag behöver kunna det sen, eller nu, eller inte alls…

Hälsosam?

Följde med S till hälsomässa i Älvsjö i helgen. Hälsomässan attraherar en väldig massa människor som vill vara hälsosamma. Som vill vara hälsosamma men som inte direkt ser ut att vara det, konstaterade vi när vi djupt nersjunkna i massagestolar, studerade folkmassan framför oss som arbågade sig fram till de gratis provsmak på laktosfri, sockerfri, glutenfri samt relativt smakfri yogurt som lassades ut. För de såg trötta ut, många, trötta, slitna, novemberbleka. Men syftet är kanske just att inspirera besökarna att bli hälsosamma.

Vi testade blodtryck, mätte muskelmassa och fettprocent. Vi provade behandlingsmetoder av alla de slag. Osynliga laserstrålar mot kroppens alla körtlar. Det var lite varmt. Och tog lång tid. Inget mer. ”Det har gett mig enormt mycket energi” sa kvinnan framför mig med stor enthusiasm. Men hon såg trött ut tyckte jag. Och blev inte inspirerad.

Och antalet utställare med chokladliknande produkter fyllda med näring, och små glas av halvmagiska drycker var oändliga. Chokladen påminde lite om choklad, men smakade mest konstigt. Och faktiskt inte alls gott. Nästan all mat som innehåller just den näring som det chokladliknande substitutet innehöll smakar nog faktiskt godare, kom jag på mig själv med att tänka. Helt oinspirerad.

Provsmak delades ut av små glas av juiceliknande drycker. Väldigt många små glas hade jag snart provsmakat. Och mötts av den ena utdelaren mer lyrisk än den andra. Beskrivandes all energi, all ork, all glans i hyn och lyster i hår de alla fått. Jag undrade hur de sett ut innan. Och jag ville inte se ut som de.

Det var intressant, att gå på hälsomässa. Men för egen del vet jag inte om de uppnådde sitt mål. Jag vet inte alls om de lyckades inspirera mig till att bli mer hälsosam. För efter att ha provsmakat oändligt många små drycker som ser ut som gräs, smakar som gräs och består av… gräs, kände jag mig efteråt inte ett dugg inspirerad att vara hälsosam. Jag kom på mig själv på pendeln hem med att fundera på vad A skulle baka till måndagens gruppfika. Och kände mest av allt just då för ett stort glas rödvin och en köttbit. Det såg jag ingen alls på hälsomässan vandra runt med smakprov på. Ingen alls föra fram som hälsosamt.

Fast kanske, efter en dag av vitaminshots och närimngspackade chokladsubstitut, var det vad som var hälsosamt. För jag tror inte det är hälsosamt att vara sådär hälsosam. Jag tror inte det är så man får lyster i håret, och framförallt inte i ögonen. Och har framförallt ingen lust att tro på det. Så jag kommer fortsätta vara lite sådär lagom hälsosam. Springa ofta och äta glass oftare. Och fortsätta undvika saker som smakar gräs.

Om den farliga världen

Så har vi börjat med “Den sjuka människan” och med den kommer allt vi blir sjuka av. Det är mycket.

Parasiter stod på schemat i onsdags. Jag visste att parasiter var skrämmande. Jag visste inte att de skulle förvandla nordnorge till ett attraktivt semestermål. På de flesta andra plaster blev plötsligt i stort sett all utomhusaktivitet förenad med direct livsfara. Alternativt långsam nedbrytning av levern eller annat hyfsat essentiellt organ. Och jag känner mig plötsligt väldigt nöjd med att ha badat i de där sötvattenfallen i Brasilien, att ha gått barfota på de leriga stigarna, att ha ätit oskalad frukt och rå fisk i allehanda länder. Innan jag visste. Innan världen blev farlig.

Igår handlade det om bakterier. Nu utökades den farliga världen. Plötligt var vi omgivna av dem. Utan ord tog vi vägen förbi handspriten på väg till lunchen. Och i rasten. Och på vägen hem. Och det kändes plötsligt som om mina känselreceptorer i händerna kunde detektera bakterierna på handtaget på bussen, som om ögonen kunde se partiklarna flyga i luften i eftermiddagsträngseln. Jag började följa folks handrörelser, mellan handtag, ansikte, åter handtag. Blev skrämmande medveten om mina egna. Mer än jag ville. Och längtade tillbaka till dagen innan. Innan världen blev farlig.

Köpte kursboken häromdagen. Skickade sms till A, som köpte dagen innan, och informerade om att jag tagit bort plasten och att den efter snabb genombläddring verkade rätt bra (jag inser varför mina telefonräkningar ser ut som de gör när den sortens information föräras ett SMS…). Svar kom tillbaka, utan kommentar på bokens innehåll, med ensamt fokus på plasten. För A hade köpt en bok UTAN plast. Ingen plast kan betyda full av klotter, kan betyda kantstött. Idag betydde det en sak. Boken är sannolikt full av bakterier. Full av virus. Full av maskägg. Mmm, världen har plötsligt blivit väldigt farlig.

Jag oroar mig inte direkt för att drabbas av långvarig bacillskräck. Jag är för lat för att orka hålla klinisk ordning i mitt hem, för glömsk för att lyckas bära runt på handsprit, för bekväm för att inte hålla i handtag och för social för att inte röra vid andra människor. Och jag vet ju att världen nu är samma som världen häromveckan, som uppenbarligen för egen del inte varit särskilt farlig. Det kommer gå över, på samma sätt som jag inte längre tror att jag har spinal stenos om jag får ont i ryggen, eller diagnosticerar folk på bussen med metabola syndromet. Jag kommer inte ha fortsatt bakterienoja på tunnelbanan, men jag tror jag tyvärr badat i min sista tropiska sötvattenfall. Tyvärr. Men, har jag tur kommer kylskåpet, som sedan imorse är kliniskt rent, hållas i aningens bättre skick i alla fall i några veckor framöver…

Stormstyrka

Kontrasten var symbolisk. Mellan den stundtals sensommarlika höstvärmen i London, där kofta räckte fint, och snöstormen som mötte på Arlanda. Snöstormen som fyllde gatorna med snömodd, som gjorde varje steg fysiskt tungt och gjorde kylan blöt och hård. Kontrasten mellan de lätta stegen där borta, där livet var enkelt, med krav och måsten avlägsna, och de enda tiderna att passa var den för nästa fika. Från sensommarvarm frihet till storm av snöslask och nya saker man borde och måste.

För landade mitt i, bokstavligen, i stormen och i vardagen. I livet här hemma som var allt annat än satt på paus. Missade två dagar av föreläsning. Inte mycket alls. Nästan inget faktiskt, tänkte jag när jag glatt bokade min semester. Dessutom mest repition från termin två. Inget nytt alltså. Men kände redan i datasalen, med vännerna, innan seminariet, att två timmar ändå är en del. Och att repetition inte alls hade varit fel. För plötsligt flög det immunoglobuliner och opsonering och MHC-receptorer över rummet. Ord som jag visste var gamla, men som i mina öron nu nästan kändes nya. Och även om de garanterade att de mest spelat ”Angry birds” på föreläsningarna så verkar något ha fastnat. Något, som inte varit i närheten av mig, på min totallediga livsnjutarhelg. Och det fortsatte på seminariet i immunsystemet någon timme senare, där detaljerade frågor runt konstitutivt och adaptivt immunförsvar kastades ut i rummet , delades ut på måfå, och svar linnehållandes en väldig massa cytokiner och molekyler och receptorer och annat lämnades av mina klasskompisar. De som suttit på föreläsning när jag strosade i solen. Jag duckade så gott jag kunde, men känslan av att inte kunna, att inte minnas, att inte veta var besvärande. Känslan av att på två dagar redan ha hunnit missa, redan ha hunnit komma efter. Känslan av att verkligheten rusat på med stormstyrka, när jag vandrat runt i ett harmoniskt ”freeze”.

Jag ångrar inte ett ögonblick att jag tagit mina lediga dagar. De var helt livsnödvändiga, och fantastiskt underbara. Men önskar att alla kunde ha fått dem. En liten andningslucka, en liten liten paus. Att det kunde finnas lite utrymme för det. För en liten stund på freeze. Istället har det blåst på med snöstormsstyrka. Så jag tar lite motvilligt på mig vintermössan, tar immunologiboken under armen och kliver in i stormen, hoppandes på att jag på något sätt blåser ikapp...

Resa bort resa hem

Så var jag här igen. Bland ljusen och ljuden. Bland ”yes love” och ”sorry sweetheart”. Bland dimma och värme. På alla sätt värme. London. Jag behöver inte lämna Heathrow förrän känslan omger mig, den välbekanta, hemtama. Och redan på tunnellbanan märker jag hur my mind starts processing in English. Hur jag lämnat tidszon, lämnat land, långt innan klockan är omställd. Och kommer fram till dukat bord. Ett glas rött i handen innan skorna är av, skratt, Och allt är som om jag aldrig åkt. Som om jag aldrig varit borta. Reser bort, reser hem.

Svänger förbi kontoret dagen efter, möts redan i entrén av allt det som brukar möta. ”Jess, you are back. So good to see you. How long do you want your pass for? Do you want a coffee? Som om jag åkte igår. Som om inget ändrats. Reser bort, reser hem. Och inne ser allt ut som det alltid gjort. Luktar, smakar, låter, andas. Samma bullrande skratt från halvstängda dörrar, halvspringande steg i korridorerna, välbekanta halvätna M&S smörgåsar och spridda koppar av becksvart te. Samma sköna männskor, som alltid har för mycket att göra med alltid har tid med en kaffe.

Undrar hur länge tiden här kommer vara på ”freeze”. Hur länge jag kan resa till precis det jag lämnade, till en tid som verkat stå stilla. Hemma rusar den fram, och livet då var på många sätt så helt annorlunda livet nu. Här kunde nu varit då, då varit nu. Det är fascinerande, och lite obegripligt. I staden som aldrig sover, som aldrig är stilla. Där är tiden på freeze.

Undrar lite, men njuter mest. Nu njuter jag av att vakna till frukthandlarnas Cockneyslang utanför fönstret på Portobello road. Av dofterna, smakerna, ljusen, ljuden. Av vännerna och maten och vinet och skratten. Av de sexton graderna och av Hyde Parks gulnande löv. Njuter av allt som är nu, är just idag, eftersom jag vet att den om några dagar kommer som ett brev på posten. Den existentiella ångesten, de många frågorna helt utan svar, de som alltid kommer efter jag har varit här, eller någon annanstans som är hemma. Njuter av att kunna resa bort till något som är hem.