Om vårsol över Årstaviken och känslan av att vara rätt

Det spelar egentligen ingen roll vilket sjukhus man är på. Det har jag kört som ett mantra hela våren. Varje morgon när jag trampat cykeln åt norr, inte åt söder, har jag tänkt så. Varje morgon jag inte sett SÖS grå fasad torna upp framför mig, utan istället svängt in i KS byggkaos. Varje torsdag jag inte ätit mig mer än mätt på glass med pannkakor på Rackarbacken, utan istället letat efter den matlåda jag ställt i något kylskåp så länge att jag knappt hinner äta den. Varje morgon jag inte sett en spegelblank Årstavik utan istället en lyftkran utanför rutan. Det spelar EGENTLIGEN ingen roll.

Så har jag tänkt, och för varje dag har jag tappat lite energi och lite gnista. Blivit lite mindre sugen på det jag längtat så oändligt mycket efter. För varje dag har jag känt mig lite mer fel och lite mindre rätt. Fel person. På fel plats. Blivit mindre och mindre säker på att jag är på rätt spår. För i väldigt få stunder känt att jag är det. Inte steriltvättat över en öppen buk. Inte i narkosens fikarum. Inte längs väggen på en prostatektomi. Inga gånger har jag känt på det sätt som jag kände det oändligt många gånger förra året.

Så, samtidigt som våren, och lika välbehövligt, dök de upp. De två veckorna på SÖS. Prehospital vård med de finaste som jag saknat mer än jag förstått. Korta men intressanta dagar. Pannkakor på rackarbacken. Simulationer och akutplacering. Och någonstans mitt i det var den där igen, känslan jag saknat hela våren. Känslan av att det är här jag ska vara. Att det är det här jag vill.

Det är kanske inte bara SÖS. Kanske är det kursen, vännerna, våren. Att slippa stå steriltvättad sex timmar över en öppen buk, krampaktigt hållandes en hake. Men nog hjälper det, med pannkakor, med välbekanta dunkar i ryggen, med sol över Årstaviken. Och med det där vänliga som ligger i luften. Och kanske är det bara i mitt huvud alltihop. Bara i mitt huvud som luften är lättare att andas, blickarna vänligare, de grå väggarna ändå mindre grå. Kanske är det så. Men det spelar ingen roll. För mig är det så det är. Och jag är ledsen för att mina två veckor snart är över. Men faktiskt ännu mer glad för att ha fått känna den igen, känslan av att vara på rätt plats. Av att vara på väg till något jag faktiskt verkligen vill. Glad för att veta att den inte är borta. Och kanske kan det göra allt lite bättre. Kanske den kanske göra att platsen som inte känns rätt, börjar kännas lite mer rätt ändå. 

Lite bättre vänner...

Studentmottagningen. Man med buksmärta. En av de många. Där med sin vuxna son. Jag tar anamnes. Undersöker, palperar igenom buken. Småpratar däremellan med dem båda. Vet vad jag gör och varför. Och gillar det. Tycker mig höra sonen fråga pappan om det inte var kandidatmottagningen han skulle till, medan jag lyssnar på lungorna. Friska lungor. Jag lämnar dem, kommer tillbaka en stund senare efter att ha pratat smärtlindring med syrran. Börjar prata om inläggningen. Svarar på deras frågor. Så mitt i allt, från sonen ”Du, skulle det inte vara kandidatmottagning?”. Jag pausar i vårt samtal, aningen förvirrat. ”Jo, visst är det det…” Han fortsätter. ”Men var är de där kandidaterna?”. ”Men…det är ju jag”, svarar jag. ”Jaha…”, säger sonen. Pausar lite han med. ”Vad bra du är”, fortsätter han.

Kanske var det för att jag glömt namnskylten den här dagen och att min provosoriska ramlat av fickan. Men ändå. ”Tack” svarar jag. Fortsätter prata om röntgenundersökningen som kanske väntar. Fortsätter med jobbet jag faktiskt gillar. Agerar ganska oberörd men blir stolt som en tupp. Stolt, och kanske mest, glad. För att jag just nu trivs. Trivs väldigt bra. Och gör ett rätt bra jobb. Och känner det. Och inser att såhär halvvägs in, efter en ganska trög start, börjar vi ändå blir lite bättre vänner, kirurgterminen och jag.

Om stygn. Mina stygn.

Första. ”Kan du sy?”, frågar A när vi står över operationsbordet. ”Jag har aldrig försökt” svarar jag, tvekande. På gummiatrapp, visst, men inte i levande, blödande hud. Så Dr A står nära. Syr första stygnet. Snyggt, snabbt. Lämnar över. Framför mig har jag nu hud och nål och blod. Jag ska bara göra vad Dr A just gjort. Och dr A står väldigt nära. Ändå. Skräckslagen.

Andra. På studentmottagningen. Vaken patient. Dr B har ritat upp på tavlan hur jag sätter bedövningen, diskuterat hur jag ska tänka när jag placerar stygnen. Jag hade fått fråga och fråga igen och han hade förklarat och förklarat igen. ”Det här klarar du galant” sa han. Och lämnade mig med syster och syvagnen. Skakig.

Tredje. Dr A igen. Och två testiklar. Fast nu visar han inte, Dr A. Säger bara att jag ju kan.  Syster ger mig nål, nålförare, pincett. Dr A lägger blockad, fokuserad på annat. I’m on my own. Ett stygn, flera stygn. Jag placerar dem själv, syr dem själv, ber om sax. Själv. ”Går det bra” frågar A, tittar inte dit. Jag tittar ner på mina stygn. Som sitter. På min hand. Som inte skakar. ”Ja”, svarar jag. Ja, det går bra. Säker. Faktiskt. Ok, ganska säker. 

För det gick bra. Det gick bra att sy. Det gick bra för mig att sy. Jag som inte kan sy. Jag kan visst just det. Sy.

Vi jobbar vidare. Dr A böjd över sin blockad. Jag böjd över mina stygn. Böjd, fast med lite rakare rygg.