torsdag 29 december 2011

Good Morning Vietnam

Knappa tjugofyra timmar och jag har i stort sett vant mig vid larmet. Vid tutorna som halls inne konstant, vid rosterna som gallt ropar nagot obegripligt till nagon oklar, vid hons som kacklar. Vvid liv, nar det ar som allra intensivast. Knappt tjugofyra timmar, och jag har nastan vant mig vid att narapa bli overkord varje gang jag ska korsa en gata. Mer narapa an jag nagonsin varit med om forr. Och jag har ingen aning om hur manga som dodas i trafiken varje ar, men helt oavsett hur manga det ar, ar jag fascinerad over att det inte ar fler. Varje gang kanns det som en akut fara for livet men fascinerande nog gar det bra. Varje gang. Knappt tjugofyra timmar och jag har snart vant mig vid den tryckande hetten. Hettan som ar skon tills den blir outhardlig, och som ocksa gor mig oandligt tacksam att mitt rum har luftkonditionering. Tjugofyra timmar, och vid allt detta har jag nastan vant mig. Och livet ar oerhort levande.


Knappa tva timmar spenderade jag inne i Saigons krigsmuseum. Framfor svartvita bilder av brannskadade kvinnor, torterade krigsfangar och lemlastade barn. Framfor fargbilder av barn, unga, vuxna, gamla med inre och yttre skadat och forstort av kemikalier som under kriget slapptes over dem eller deras foraldrar. Barn fodda idag, oandligt manga, med skador fran det som hande da. Jag trodde det var over. Att det var horribelt men att det var over. Det ar det inte. Och efterat ser jag dem overallt pa gatan. De blinda, de med sarig hud, de utan armar och ben. Unga och gamla. Tva timmar som etsade sig fast i mig. Och jag tror och hoppas att ingen tid far mig att vanja mig. Och livet ar oerhort sarbart.


Tva dagar till i Saigons smaltdegel. Sen vantar Laos. Sen vantar fler upplevelser och intryck. Och har jag internet far ni folja med.

måndag 26 december 2011

"Börjar läkarprogrammet vt 2012"

Många verkar googla på det och hamna hos mig. Och kommentaren nedan kom häromdagen på ett inlägg. Och liknande har kommit på mail senaste veckorna. Ni är uppenbarligen ganska många som läser min blogg och börjar på läkarprogrammet i höst. Och som är lite oroliga. Så tänkte att jag försöker svara på det nedan här. Och hoppas det kan lugna någon. Och undrar ni mer är ni välkomna att maila. Och jag svarar här utifrån mitt perspektiv, utifrån hur jag upplevt det, utifrån vad som fungerat för mig. Ni som redan läser till läkare, eller har last, kommentera gärna och säg vad ni tycker. Och ni som varken har har, ska eller vill läsa till läkare kan ju läsa vidare I alla fall, eller komma tillbaka en annan dag…


“Jag kikade lite på PingPong då jag ska börja läkarprogrammet nu till våren på KI. Allt är rena grekiskan för mig i stort sett. Förstår inte hur man ska kunna svara på frågorna på exempeltentan för DFM1. Man hoppar mellan områden och frågorna verkar oerhört detaljerade, ungefär som att man ska komma ihåg 5 rader i en 1400 sidor tjock bok (The Cell).

Kändes det såhär för de flesta? 

Hur väl förbereder föreläsarna en på vad som komma skall? Dvs, kör de igenom sitt sedan "Läs kapitel 5 i The Cell" för att rättfärdiga en fråga om vad som stod i en parantes någonstans i kapitel 5. 

Och framför allt, de som kuggar (har läst några av dina tidigare inlägg och sett att du hade vänner som kuggade DFM1 tentan), vad kuggar de av? För lite plugg? Osmarta? Vad jag vill komma till är om man kan vara för osmart för att klara sig genom läkarprogrammet :P

Börjar bli lite orolig nu ;)”


Jag vill börja med att säga- var inte orolig! Det svåraste är att komma in på läkarprogrammet. Väl inne klarar de som verkligen vill sig ut- allihop! Sen kan man vara olämplig. Det känner man sannolikt under utbildningen, och byter. Därmed inte sagt att det inte är svårt, eller kanske snarare, mycket. Särskilt första terminen, då det handlar om detaljer till stor del, som dessutom är ganska svåra att relatera till något kliniskt, eller egentligen till något alls som i stunden känns särskilt relevant. Det handlar däremot inte om att examineras på något som stod i en parantes. Även om det inte känns så innan, så finns det centrala detaljer och perifera detaljer, och personligen tyckte jag att man fick hyfsat mycket hjälp med att skilja de två åt. Gå särskilt på seminarier och all annan undervisning i mindre grupp- där brukar man lära sig mest. Föreläsningar och föreläsare är av varierande kvalitet, en del bättre, andra sämre, och alla funderar olika- i efterhand inser jag att jag sannolikt hade tjänat på att skippa en hel del föreläsningar, och plugga själv istället. Jag vet samtidigt att det kräver en typ av disciplin jag inte vet om jag skulle ha kunnat frammana…


Läs inte alla sidor i ”The cell”! Inte ens många. Om du inte roas av det. Eller lär väldigt bra av att läsa ordrik löptext. Läs föreläsnings-anteckningar, kanske några sammanfattningar. Utöver Biochemistry, som är bra och viktig. Läs där boken, men inte allt i den. Vad jag minns fick man i alla fall ganska bra information om vad som var relevant att läsa och inte.  


Och slutligen, mina vänner som körde på första tentan är inte osmarta. Tvärtom. De är faktiskt väldigt smarta. Och de flesta har klarat sig galant under resten av utbildningen. De körde antingen eftersom de underkattat hur lång tid det ändå tar att lära sig så mycket, och började plugga för sent, eller på grund av att de stressade upp sig så mycket under tentans första del, som i vårt fall var oerhört svår,  att de inte kunde fokusera på de senare delarna.


Så till er som börjar i vår och som är oroliga- var inte det! Ni är inte för osmarta för att bli läkare! Och ni har underbara år framför er. År med mycket plugg, absolut, men även med en väldig mängd upplevelser, fascinerande insikter och lärdomar och intressanta sköna underbara människor. Något ni som följt bloggen ett tag nog märkt. Jag har under få år av mitt liv skrattat så mycket som under de senaste. Och under inga år så ofta känt att jag är enormt lyckligt lottad som får göra just det jag gör. 

fredag 23 december 2011

En på riktigt bra julklapp


Så var det jul, enormt mycket jul. Har bakat och slagit in klappar och gjort kola och bakat mer och klätt gran och…. Och jag inser att om alla minuter var sista minuter, skulle jag få extremt mycket gjort.

Mätt innan lunch av kakdeg och russin och marsipan. Men äter ändå. Det är jul och det är gott och kylskåpet bågnar. Efter två veckor av föreläsningar om undernäring och bristsjukdomar och fattigdom, djup fattigdom, kunde jag ha dåligt samvete för det. Låt bli att äta av marsipanen som jag pillar i mig trots att jag är mätt. Det gör jag inte. Marsipan är gott, den finns i kylen, och jag tror inte att mitt dåliga samvete mättar någon. Men det finns annat man kan göra, som jag gör istället. 


Eller här

Eller här.


Det är en bra klapp. För er som liksom jag skjutit lite för länge på att skaffa de sista klapparna. Och ännu mer för er som liksom jag är omgivna av människor som egentligen har allt de behöver. Och som själva har medel att köpa allt de råker sakna. Och som utan att tveka gör det. Till dem, kan man utan att riskera någon besvikelse, faktiskt ge något bra.


Något bra för väldigt många faktiskt. För den som får klappen känner sig väldigt bra, som fått något så på riktigt viktigt istället för en onödig pryl. Och jag känner mig väldigt bra som ger bort något så bra för världen, istället för presentkort på biobiljetter. Och sen blir ju den som i slutänden får geten, eller vattnet, eller myggnätet, eller skolböckerna, glad, för just det. Det är en väldig massa Karl Bertil Jonsson över det hela. Väldigt mycket Karl Bertil, och väldigt mycket jul.


Så skippa den där stressiga språngmarchen till Åhlens mellan julfrukosten och jullunchen. Sätt istället på den här. Ta sen fram en mozartkula eller två, och njut av dem. Och surfa under tiden in på någon av sidorna ovan, och köp en riktigt bra klapp till någon du vill ska få känna sig lite som Karl Bertil Jonsson. Det är en på riktigt fin känsla. Och att ge bort den, är en på riktigt bra julklapp.

måndag 19 december 2011

Opepp



Jag läser en fantastiskt bra kurs nu. Sagolikt bra faktiskt. Med föreläsare som utöver att de är kända personligheter som sitter i diskussioner med världsledare, dessutom är karismatiska, engagerade, kunniga, och pedagogiska. Som handlar om saker som är på riktigt viktiga, för allt och alla. Stora tunga viktiga saker av stora tunga viktiga människor. Vi är oerhört priviligerade som får läsa den här kursen. Det vet jag. Och får hela tiden veta. Av de som läser andra år. Läser andra utbildningar. Läser på andra platser. Inte pluggar alls utan gör helt andra saker inom helt andra områden. Men som ändå låter mig veta vilken fantastisk kurs jag läser. Allt det här vet jag. Och allt håller jag med om. Ändå är jag opepp.


Vi ska få resa till andra sidan världen. Ja, inte få resan, men få möjligheten. Uppleva saker jag inte kan föreställa mig. Som ingen av oss riktigt kan föreställa oss. Dessutom resa från regn och slask, till sol och värme. Och tas om hand av fler kunniga, engagerade, motiverade. Lära oss, säkert lära oss, mycket. Allt saker jag vet att jag tycker om. Älskar till och med. Och trots allt detta. Opepp.


Vågar knappt tala om det. Knappt för andra, knappt för mig själv. För jag vill vilja. För jag vet att så många vill som inte får. För att det är relevant och viktigt. Jag är tacksam, väldigt tacksam. Ändå så…


Jag vill vilja. Ändå tappar jag fokus gång på gång på föreläsningarna. Fast jag försöker lyssna. Fast det är viktigt. Fast föreläsaren är bra.  Jag vill vilja. Ändå sneglar jag avundsjukt på kursarnas statusuppdateringar från kliniska kurser. Vill också intubera i landstingspyamas. Vill också testa maxpulsar. Vill också se barn födas en tisdagnatt. Jag vill vilja. Ändå längtar jag mindre efter soligt land och upplevelser, och mer efter tid på landet. Efter långa promenader och sällskapsspel. Efter lata eftermiddagar med trivial pursuit och glögg. Efter familjen, som äntligen finns nära. Efter tid, helt ledig tid. Jag brukar inte vara så här. Men jag är det nu.  


Det är jobbigt att göra saker när man är opepp. Än jobbigare, när man vet att man vill och borde vara pepp. Det är jobbigt att känna sig otacksam. Än mer när man vet att man vill och borde vara tacksam. Kanske kommer det. Säkert kommer det. Vi säger så. Tills vidare fortsätter jag vara pepp över en massa annat, och hoppas att det spiller över. Över att det är skönare än någonsin att springa, trots regnet. Över att lussebullarna L och jag bakade igår natt blev hur fina som helst. Över att mamma och pappa snart är hemma. Och över att våren, som faktiskt ganska snart är här, kommer vara fylld av dagar på SÖS i landstingspyamas. Massor av pepp. Så det spiller nog över på den här kursen också, snart så…












onsdag 14 december 2011

Om sinande motståndskraft och tripple words


De stod före mig i kön. På NK tror jag det var. På lunchtimmen, med varsin sallad i handen. Den snabba lunchen framför skrivbordet som jag känner så väl. Båda i snygg kritstreck, struken direkt på kemtvätten, den ena i så blankpolerade skor att man kunde tro att han aldrig gått utomhus. De var djupt inne i en diskussion. Om optimering. Om strategier. Om att tänka ett steg i förväg. Om hur man tredubblar. Något. Någon option tänkte jag. Placering. Whatever. 


Tappade intresset och hade så gott som lämnat deras samtal, när jag i perferin av min uppmärksamhet hörde det. ”Knyppla”. Han sa det med hög röst, killen med de mest blankpolerade skorna. Med en andaktsfylld paus, för att inhämta den andres uppskattning. För hans snilledrag. Vilket han fick. ”Genialiskt”, sa den andra. Lika oväntat för mig som självklart för honom. Så betalade de och rusade vidare upp till sina skrivbord.


Ingen går fri. Som en epidemi har det svept över oss. Wordfeud.


Jag har vägrat länge. Oändligt länge, givet den exponering jag haft. Under enorma mängder långsamma föreläsningar har jag vägrat. Inte för att jag inte skulle tycka om det. Utan för att jag skulle tycka om det alldeles för mycket. Sneglat över As axel, skrivit ner förslag till drag på kanten av föreläsningspappret. Men inte laddat ner. Varit motståndskraftig. motstått den, epidemin som omgett mig. För jag vill bli läkare. Inte expert på alfapet på I-phonen. Jag har känt att de två riskerat stå i motsatsförhållande.


Men så igår, på introduktionen till kursen som initialt är allt annat än kliniskt, var det som om motståndskraften plötsligt tog slut. Eller mitt argument för att motstå. För när han där framme läste högt på knagglig engelska ur en tredje skönlitterär bok kände jag att ett samtidigt försiktigt wordfeudande inte skulle göra mig till en sämre läkare. Och jag insåg att jag inte har något jag behöver plugga på bussen, som wordfeud riskerar stjäla uppmärksamhet från. Jag insåg att wordfeud just nu inte riskerar vara så mycket mer än ganska trevlig förströelse.


Så jag är med wordfeud nu. Och det är precis så roligt som jag trodde jag skulle tycka. Helt oberoende av att jag förlorar hela tiden, och att mina motspelare alltid snor alla tripple words. Och det slukar precis så mycket tid som jag trodde det skulle göra. Tid jag inte hade en aning om att jag hade. Jag lär mig ganska många konstiga ord. Ord jag inte hade en aning om fanns. Än så länge inte på bekostnad av så mycket medicinsk kunskap. Begränsningen införd nu är att bara spela med vänner i min egen tidszon. Eftersom det annars riskerar inkräkta även på nattsömnen, den redan lite för korta. 



Så ja, jag har fallit för det, wordfeud. Men jag diskuterar inte wordfeudstrategi i matkön. Där finns fortfarande intressantare saker att diskutera. Och jag lyssnade uppmärksamt på Hans Rosling hela förmiddagen, utan wordfeudpauser. Så kanske kanske ska det kunna gå ändå. Att kombinera, wordfeud och läkarutbildning. I alla fall tills epidemin svept över. I alla fall tills något annat dykt upp, som jag initialt kan vägra för att sen falla för.  

torsdag 8 december 2011

Enormt lite och ganska mycket


Jag gör så enormt lite just nu. Av allt gör jag enormt lite. Utan springer. Springer gör jag mycket. Långt och länge, i lågt stående vintersol, på äntligen frusna vägar. Springer, med perifera P1-program i lurarna, eller med L som sällskap. Springer, för att det gör mig glad och stark och pigg, för att det släpper loss en svärm av endorfiner som jag är hög på hela dagen, tills nästa gång. Lyckopiller.


Jag gör så enormt lite just nu. Av nästan allt gör jag enormt lite. Utöver fikar. Fikar gör jag enormt mycket. Med vänner jag vill träffa ofta men träffar sällan. Och med några jag träffar ofta men vill träffa oftare. Försöker äta mig trött på saffransbullar, de där med mycket smör och mandelmassa, men tvingas nog även i år konstatera att det inte går. Inte heller fika sig trött på vännerna.  


Jag gör enormt lite just nu. Av ganska mycket gör jag enormt lite. Utöver läser. Läser gör jag inte enormt mycket, men enormt mycket mer än vanligt. Läkartidningen som lagts på hög, böcker, som inte ens är i närheten av kurslitteratur, och dagstidningar. Och lyssnar på musik. Letar efter ny, och blir överlycklig när jag hittar den där låten, den fantastiska. Som Laleh, som får mig att lyssna på Eva Dahlgrens text på ett sätt jag aldrig gjort förr, och lyckas få en E-typelåt att beröra djupt där inne. Det kräver ett geni. Hon är uppenbarligen ett.


Så, jag gör enormt lite men ändå ganska mycket. Mycket av idel saker jag vill. Mycket av idel saker jag mår bra av. Lite av det där andra. Och känner att Lalehs tolkning som går på repeat i datorn är talande. Är lite av mitt soundtrack. Och trots att jag stundvis saknar London och allt det för med sig så att det gör ont, känner jag att livet är bra. Just nu riktigt bra. 

söndag 4 december 2011

Och så Londonlycka...



Jag är i London. Och skriver inget inlägg om det. För allt är precis som det brukar vara. Vänligt, varmt, hemtrevligt. Smutsigt, stökigt, högljutt. Fyllt av vänner, vänliga okända och vackra dialekter. Klicka här. Byt juli mot december. Byt 25 grader mot 10. Annars är det samma, precis samma. Samma som alltid. Och jag är just precis nu oändligt tillfreds med livet.

tisdag 29 november 2011

Om tristesstortyr och VetU-döden


Man kan inte dö av tristess. Jag vet det nu. För i så fall hade jag gjort det igår.


“Jag säger det här nu, innan ni somnat” öppnar hon pedagigiskt, hon längst fram i föreläsningssalen. Till oss som alla sitter längst bak, lätt förvarnade för det som komma skall. "Dör VetU-döden" hade någon från Huddinge i sin facebook-status i fredags, som genomled samma dag då. Oklart exakt vad det innebar, men bådade inte gott. Hon hinner säga det igen fyra gånger, närmsta tio minuterna, hon där framme. Vilket är ungefär den tid hon har på sig innan vi somnar. Eller i alla fall zoomar ut. Bild på bild rusar förbi framme på tavlan, med relevans och syfte odefinierat. Vi försöker periodvis lyssna, uppbåda något slags intresse, men ger upp. De är två där framme, och skämtar med varandra. Skämt ingen förstår. Statistikskämt kanske. Eller bara tråkiga skämt. Klockan kryper fram, står stilla, går stundtals nästan baklänges, och jag börjar känna att tristessen är fysisk smärtsam. Vi utbyter frustrerade SMS, och tackar okänd app-fabrikör för wordfeud. Jag, envist utan wordfeud, funderar istället på huruvida tristess ändå inte är den effektivaste tortyrmetoden. Det känns som en viktigare frågeställning än den föreläsaren går igenom där framme. Medan klockan fortsätter att nästan röra sig bakåt. Det är irrelevant, ointressant, oinspirerande och långsamt, så långsamt. Tritesstortyr.


Antingen har ingen på KI tänkt runt utformningen av det här. Det är skrämmande. Eller så har någon på KI verkligen tänkt, och kommit fram till att det är så här det ska vara. Då är det ännu mer skrämmande. Att lära sig söka artiklar när inga artiklar behöver sökas är meningslöst. Att lära sig statistik ett år innan vi har något alls att applicera statistik på likaså. Och att lära sig vadsomhelst upphackat på enstaka timmar spridda över år leder till obefintlig inlärning. 


Eftermiddagen fortsätter med ”övning” i artikelsökning. Oavsett hur meningslös en övning är, är den bättre än en totalt meningslös föreläsning. Tänker jag. Det måste bli bättre. Det blir det inte. För det är ingen övning. Det är en föreläsning i ”övningsform”, vilket enbart innebär att vi sitter framför datorer istället för i föreläsningssal. ”Vi går igenom grunderna på tavlan först”, säger hon, Grunderna visar sig vara hela övningen, och varje gång vi fattar pennan i försök till självständigt tänkande möts vi med ”Skriv inget! Vi talar om vad ni ska svara sen”. Och smärtan i kroppen är outhärdlig. Den är effektiv, tristesstortyren.


Syftet med VetU har någon gång uttryckts vara att öka forskningsintresset. Om det är en sak de faktiskt lyckas med på VetU, så är det att göra raka motsatsen. Det är upprörande och irriterande, och jag börjar räkna på hur många timmar av liv de slösar bort i salen och hur mycket värde som de timmarna kunde åstadkommit. När jag börjar räkna på saker frivilligt har det gått oerhört långt. Tristesstortyren bryter sakta ner mig.


Totalt kaos utbryter i rummet när de plötsligt börjar kräva en minimal insats av oss, att vi ska korrekt citera en artikel på ett papper, något drösen nu somnolenta kandisar vid det här laget är totalt inkapabla att göra. Alla ställer frågor som besvaras med svar på frågor vi inte ställde och lämnar oss mer förvirrade än upplysta. Och vi vet inte om vi ska skratta eller gråta, och vill kanske helst av allt gråta med exploderar istället i fnitter, smittande och omöjligt att stoppa. Dagens enda roliga, innan vi intar frustrerad inktivitet igen.


“Ni har varit fantastiskt duktiga” sager han, när vi vid dagens slut lämnar in lappen med övningsuppgiften, som innehåller det de sagt åt oss att skriva. Han som ledde evighetsövningen som inte var en övning, och krävde en minimal insats av oss som vi trots det nästan inte lyckades utföra. Övningen som inte var en övning, men ändå var en övning. En övning i att göra ingenting alls. En övning i tålamod och frustrationstolerans. Och det var fantastiskt duktigt av oss, att uthärda utbildningens mest meningslösa dag. Att uthärda en dag av tristesstortyr. Så duktig vill jag aldrig vara igen. 


Så, man kan inte dö av tristess. I så fall hade jag dött igår. Men jag befarar, sorgligt nog, att tristesstortyren kan döda forskaren i ganska många. Det måste vara vad det är. VetU-döden.

söndag 27 november 2011

Någon slags jul






Så blev det dags. Inte bara för någon slags jullov, utan för någon slags jul. Vaknar av strilandet mot rutan. Det betyder väl väntan, advent. Men vänta på vinter verkar vi få fortsätta göra. Affärerna kämpar med julstämningen, men när temperaturen inte ens motiverar fingrvantar är det svårt att förstå det här med vinter. Än mer det här med jul. Och jag hjälper till så mycket jag kan. Med lussebulle och vörtbröd till frukost och risgrynsgröt till lunch. Stödköper chokladfabrikens glöggtryfflar. Bara för julens skull. Ja, och kanske lite för min.


Och B och jag skippar den så gott som heliga söndagsboxningen för julkonsert med barnkörer och hosianna och någon slags julstämning infinner sig ändå, konstaterar vi när vi kliver ut i regnet. Och jag kånkar stjärnan och den tunga adventsljusstaken fem trappar upp från källaren, eftersom hissen är trasig. Förbi den nyklädda, sneda men glada granen. Spelar julmusik på spotify. Samma som varje år. Just D är trötta på bjällerklang och John och Yoko viskar ”Happy Christmas” till varandra. Och de invaggar mig sakta i någon slags känsla av att det är på väg.


Och när mörkret faller ser man faktiskt inte att det regnar. Man ser adventsljusstakar i alla fönster. Jag dricker glögg och hör Adolphson och Falk ropa på den för femte gången den här kvällen. Mer jul. Men mer blir det inte nu. Byter till vanlig musik, men fortsätter smutta på glöggen och beundra min sneda stjärna. Och känner att det nog är advent, trots regnet. Och för nu, jul alldeles alldeles lagom mycket.

måndag 21 november 2011

Något slags jullov


Tentan skriven. Med oklart resultat, men ändå,skriven. Och veckan som kommer mest fylld med obligatoriska ”sitta-av”-aktiviteter utan tydligt syfte och med låg klinisk koppling. Och resten av november fylld med lediga dagar och studentvald kurs. Inga tentor. Inga duggor. Inget direkt ansvar för något alls. Inga krav på att prestera. Och jag får en liten känsla av lov. Jullov?


Promenerar långsamt, i post-tenta-tempo, för att jag kan. Köper en ”Situation Stockholm” och pratar en stund med mannen som säljer den. För att jag hinner. Skickar SMS till alla jag inte hört av mig till, och bokar veckan galet full, för att jag vill, inte måste. Läser helgens tidning, lugnt, länge. Surfar runt utan syfte. Hinner allt. Till och med låta bli att göra det jag egentligen borde. Det är det lyxigaste. För jag har tid idag. Och har tid sen. Jullov, något slags. Det känns så.


Kliver in på ICA och ser julmusten, och julstjärnorna, och skinkan, och lutfisken. Götgatan är klätt i julbelysning och Gunnarssons konditori har fyllt fönstret med dekorerade grisar. Vet inte om allt dök upp idag. Eller om jag bara inte sett. Men det hjälper hursomhelst till. Med känslan av jullov.


Så går hem, letar upp ett ljus. Inte adventsljuset, det har jag inget, och det är ändå för tidigt, men trots allt ett ljus framrotat ur en låda. Och årets första lussebulle ligger på ett fat brevid tillsammans med årets första julmust. Och just då är det jullov! Något slags. 

fredag 18 november 2011

Om kickarna


”Jag behöver kickarna” sa A häromdagen när vi som så ofta pratade istället för att plugga, som var tänkt. Vi diskuterade avdelningarna vi varit på, vad vi gillat och inte. A tycker medicinavdelningen är för långsam och att vårdcentralen… inte ger kickarna. Som längtar till kirurgin, massor. Jag höll med. Jag behöver också kickarna. Om det är någonting jag behöver så är det just kickarna. Ofta lite för mycket, kan jag tycka. Det var bristen på just dem som fick mig att lämna det gamla livet. Inte bara därför, men till stor del. Ändå älskar jag det. Medicinavdelningen. Den långsamma. Och vårdcentralen.


Vårdcentralen. Där vi sitter på varsin stol, han och jag. Han, med de många diagnoserna som jag av integritetsskäl inte tänker nämna. Och pratar om dem, och om livet. Som är en lika stor anledning till att han är här som hans medicinlista. Han och jag på varsin stol. Inga maskiner. Inga andningsmasker och ventilatorer. Inga infusioner och skalpeller. Stetoskåpet, mina händer och några labbsvar. Men framförallt, patienten och jag. Och lite tid. Tjugo minuter, mer blir det inte. Jag undersöker, men framförallt så pratar vi. Vrider och vänder på saker, försöker strukturera upp det kaotiska. Livet. Sätta några försiktiga mål, gör några små små planer. Han lämnar rummet, med lika många diagnoser. Inget är botat, med ett piller, en elstöt eller några skalpellsnitt. Inte ens någon ny medicin får han med sig, bara en lapp där några ord finns nedskrivna. Inget är botat, men något är bättre. Säger han i alla fall. Och precis innan han kliver ut ur rummet vänder han sig om, och säger orden som stannar kvar, ”Vet du, jag tror faktiskt jag kan greja det här.”


Och där kom den. Kicken. Större än vid elkonvertering. Många många resor större. Jag vet inte om jag är lika övertygad som han, att det kommer gå vägen. Det spelar mindre roll. Vad som spelar roll är att han, om så bara en kort stund, kände att han grejar det. Livet.  


Och jag vet plötsligt att jag älskar vårdcentralen, just därför. Här får jag dem, rena och avskalade. Mina kickar.

måndag 14 november 2011

Reflektion



På MIVA insåg man hur oerhört sjuka människor kan vara


På Vårdcentralen inser man hur oerhört olyckliga människor kan vara


Jag vet inte riktigt vilken insikt som är jobbigast.

lördag 12 november 2011

Om att veta och kunna, och om SMS som räddar liv


Det var dryga tre år sedan. Sensommar, och kväll. Ljummet i luften, trots att det börjat skymma, sådär som det kan vara i augusti. Årstaviken inbjöd till bad, men vi promenerade, K och jag. Vår vanliga runda, fullt upptagna av våra mer eller mindre viktiga samtal, var vi nära att promenera förbi den diskreta uppståndelsen ute på bryggan vi gick förbi. Men jag fångades av ropet. ”Kan någon sånt här”. Det var en kvinna, i medelåldern, som ropade, med en röst som nästan sprack. Panik var vad hon ropade. Brevid henne låg en man, äldre, i badbyxor. Fast vi såg honom knappt, för det var en klunga av människor runt honom. Alla ville hjälpa, men ingen kunde. Någon hade ringt 112, SÖS var på krypavstånd. Han skulle få hjälp. Tänkte vi. Ville vi tänka. Vi gick vidare, omskakade, medvetna om att det inte fanns något vi kunde göra. Eftersom ingen av oss kunde ”sånt här”. Rädda liv.


Vi har lärt oss hjärtlungräddning. Termin ett. Då kändes det väldigt overkligt. Vi övade på en liten klen låtsasdocka. Och efteråt kunde vi inte så mycket. Sen gick många månader, och jag glömde det lilla jag kunnat. De bad oss att anmäla oss till SMS-tjänsten för hjärtlungräddning på en hjärtföreläsning i början av terminen. Jag ville, men kände inte att jag kunde. Att jag var kunnig nog. Sen har vi läst om det, vad man gör vid hjärtstopp. Det finns illustrerat och beskrivet på baksidan av vår ”Akut internmedicin”, vår bok i ringpärm som vi bär med oss lik en snuttefilt. Jag har nu i månader kunnat rabbla det. Men kan jag göra? Det kändes oklart, väldigt oklart. I måndags fick vi öva, åter på en docka, större denna gång. Öva inblås och brösttryck, öva EKG-avläsning och defibrillering. Och jag började känna att jag inte längre bara kan rabbla. Bröstkompressionerna satt i händerna, inte bara i huvudet. 30 snabba, 2 inblås. Naturligt, plötsligt. Vi övade igen och igen. Så igår hade vi simuleringsövningar, med en docka skrämmande människolik. Med puls, blodtryck, hjärtslag och lungljud. Övade akutsituation på riktigt. Så riktigt det kan bli, när det fortfarande är på låtsas. Och vi glömde mycket men mindes faktiskt mer. Ingen gång dog dockan. Varje gång räddade vi honom.


Gick förbi samma brygga idag, på morgonpromenad med S. Öde nu, täckt i höstlöv och dis. Men det slog mig, att jag nu nog faktiskt kan ”sånt här”. Att jag idag hade kunnat springa fram. Springa fram och inte bara göra något, utan faktiskt vetat vad som skulle göras, och sannolikt gjort det hyfsat rätt. Det kändes stort på något sätt.


Så jag har anmält mig till SMS-tjänsten nu. För får jag chansen, tror jag att jag faktiskt kanske skulle kunna rädda liv. 

tisdag 8 november 2011

Om MIVA, och självömkan som kom av sig


Det gör ont att sitta. Och att ligga. Och för en gångs skull är det faktiskt lite synd om mig. Fast så är vi på MIVA. På MIVA är patienterna inte sjuka. De är väldigt sjuka. De rosslar inte lite basalt, utan andas med ventilator. De har inte ont när de sitter, utan ont hela tiden. Och inte ens när det för en gångs skull är lite synd om mig, är det ett dugg synd om mig.


Det enda som går utan att göra ont är att stå, och det är tur, för på MIVA står man mycket. I korridoren, just precis där sjuksköterskorna behöver gå förbi. Över överläkarens dator, där han svär över det nya journalsystemet som ingen ännu begripit sig på. Framför sängar där patienter ligger som är för sjuka för att prata med. Och vars hjärtslag inte hörs i bruset av Cpapen.


Så vi tittar på ganska mycket och gör väldigt lite. Vilket är bra, eftersom en av mina händer helst inte gör något alls. Men mindre bra, eftersom resten av mig mycket hellre gör än tittar. Eftersom resten av mig tappar fokus när jag har sett den åttonde journalen snabbt bläddras igenom för att signeras av stressad överläkare. Och jag kan inte ens riktigt bli irriterad på att han lägger väldigt mycket tid på annat än på att handleda oss. Eftersom annat innebär att ta hand om väldigt sjuka patienter.


Så vi dricker mycket kaffe. Precis som på akuten. Och hinner precis allt vi vill hinna, som går att göra i MIVAS fikarum. Eller korridor. Tyvärr är det inte så mycket. Och när jag går hem vid fem, är jag ganska trött av att göra nästan inget, och ganska irriterad på att inte riktigt kunna vara irriterad. Och börjar precis tycka lite synd om mig själv, trots allt, när jag möter en rådgråten anhörig. Ännu en, av dagens många. Och kan inte ens göra det.


Nästa vecka är det vårdcentral, där de flesta är lite mer måttligt sjuka. Där hoppas jag vara mindre i vägen. Då hoppas jag kunna sitta utan att det gör ont. Men kanske kunna tycka lite lite synd om mig själv för de blåmärken som är kvar.  

söndag 6 november 2011

Från andra sidan


”Du kan följa med in här.” Jag lägger jackan i en stol i det bekanta rummet. Ser pappret i hennes hand, med de bekanta fälten. För proverna, för undersökningarna. Den jag fyllde i själv i förrgår. ”Berätta, varför är du här”. Den exakta mening jag använde själv i fredags. För mannen med stickningar i armen. Tjejen med blixthuvudvärken. Idag använder hon den till mig.

Jag berättar. Inte helt kronologiskt. Inte helt sammanhängande. Berättar saker som är oviktiga, och glömmer sånt som faktiskt är viktigt. Inser jag i efterhand. ”Äter du några mediciner”, och jag svarar nej. Glömmer kåvepeninet jag ju äter efter fästingbetten. ”Är du allergisk mot något” och jag svarar nej, tills jag kommer på getingarna. Och där, en medicin till. Hon skriver i blocket, stryker över och lägger till. Hon känner och klämmer längs armen och handen, och trots att jag använder VAS-skalan hela tiden gör den mig nu lite förvirrad. Går fel till röntgen fastän jag ju pekat vägen dit flera gånger hela veckan, och lyckas förlägga den lilla viktiga blå lappen på den korta vägen dit. Sånt patienter gör. Gör jag.

Det är inte lätt att vara en bra läkare, men det är sjutton inte heller lätt att vara en bra patient. Det är det bra att prova ibland. Och sen minnas, innan man suckar. 

fredag 4 november 2011

Akuta betraktelser

Insikter efter en vecka…

Saker man inte hinner på akuten: Dricka vatten, leta reda på den medhavda mellanmålsfrukt man dumpat på obestämd plats och äta den, skriva upp saker man lärt sig i boken man skaffat för ändamålet, gå på toa, äta lunch i vettig tid, hälsa på alla syrrorna, ge alla patienter så mycket tid som man skulle vilja

Saker man hinner på akuten: Dricka kaffe, leta reda på godis av okänd genes och äta det, kladda ner lärdomar på diverse strölappar, sprita händerna många många gånger, äta lunch någon gång före middag, ha rätt trevligt med de syrror man hunnit hälsa på, ge de patienter som behöver det mest den tid de behöver

Nästa vecka MIVA. Kanske hinner man kissa där. 

tisdag 1 november 2011

Arteriell lycka

Jag håller hans arm, stadig. Hans arm mer än mitt grepp. Har fått fram sakerna- kirurgtejpen, kompresserna, spriten. Känner med den handsk-klädda pekfingertoppen längs med pulsslagen, försöker hitta artören, djupt nere i kraftig arm. Sen artär-riktningen. Hittar den och tappar igen. Handsken är för stor och veckar sig under fingret. Drar upp den och försöker igen. Tålamod, tålamod. 

Spritar armen, drar upp sprutan. ”Det kommer sticka till lite nu” säger jag. Jag har redan garderat mig med att säga att den ibland kan vara lite svår att träffa, artären. Att man kan behöva sticka en gång till. Utifall att. Han verkar lugn, nickar bara. Jag hoppas jag verkar det också. Sticker så, djupt och på ganska säker hand. Säkrare än jag känner mig. Inget. Drar upp lite. Inget igen. Fan. På väg ut när plötsligt, där. Rött blod fyller röret, inte venöst sakta utan snabbt. Arteriellt snabbt. Om ett tag kommer jag kunna ana hur han mår, på färgen. Än kan jag bara se att det kommer snabbt. Att det är rätt blod. Och just nu räcker det. Hjärtat rusar lite, det spritter till i bröstet. Mitt, inte patientens.


Jag förstår att det är en ytterst begränsad tid som en framgångsrikt tagen blodgas kommer vara en källa till lycka. Och tar därför så många jag kan, medan det fortfarande är så. 

söndag 30 oktober 2011

"Ställ om, ställ om"


”Glöm inte ställa om klockan”. Tidningar, radio, TV. Överallt ekade det igår. Vintertid, nu kommer den. Jag tillhör de där som behöver påminnelsen. Som alltid glömmer. Det är alltid söndag dagen efter och spelar ofta mindre roll, men ändå. Lyckas alltid överraskas.


Så, fast besluten att så inte skulle ske i år såg jag till att minnas. Vaknade imorse och var snabb med att ställa om klockan. På I-phonen. På jobbtelefonen. På datorn. Så! Klart! Nöjd med att inte ha glömt åt jag frukost, läste tidningen, lyssnade på musik. I lugn och ro. Njöt av min extra timme. Slog på radion, lagom till ekot. Men vänta… 10? Sa hon 10? Mina klockor visade ju 9. Allihop. Alla de omställda. Begrep inget i några få sekunder. Tills det slog mig. Smartphones.


Jag är omgiven av smarta maskiner. Som nu fick mig att känna mig rätt dum. De tänker istället för mig. Insåg att jag inte har en klocka i mitt hem som inte hade ställt om sig själv. Och plötsligt var det som om tidsomställningen aldrig skett. Jag vaknade till ett klockan nio som var som vilken klockan nio som helst. Den där timmen åt John Blund upp, och jag märkte inte av den ett dugg. Och tidningarnas budskap ”Ställ om, ställ om” känns ur tiden.


Har ställt fram alla klockar igen, de som jag ställde tillbaka. Och det kändes lite som om jag förlorade en timme istället för fick. Lite snopet. I vår ska jag inte tänka så mycket. I alla fall inte på det här med sommartid. Det kan mina smarta apparater få göra. Så kan jag tänka på annat. 

torsdag 27 oktober 2011

Om fikavagnar som inte är våra


Plötsligt är de överallt- fikavagnarna. Vi kastar lystna blickar på frallorna, där de ligger under plast, utanför en sal som inte är vår. Som asgamar vakar vi över vagnarna, för att länsa det sista när de i salen som inte är vår ätit de frallor de vill ha. Inte för att vi egentligen behöver de. Det är snart lunch, och vi har redan skaffat vårt eget förmiddagsfika. Men för att det bjuds och för att vi vet att de är goda. För de har en gång stått utanför vårt rum, varit våra fikavagnar.


Och plötsligt är vi inte i största föreläsningssalen längre. Vi får hoppa runt mellan olika rum. Vi antas greja det nu, att kolla på schemat var vi ska vara och sen hitta dit. Det gör vi såklart inte, utan dundrar rakt in i salen som för dagen inte var vår. Salen med fikavagnen utanför.


Och det sitter människor i fikarummet som inte brukar sitta där. Det är inte T8or i blåa OP-kläder. Det är inte T6orna, för de känner vi numera igen. Och de pluggar inte något annat, för de är vagt bekanta. Som från ett tidigare liv någonstans.


Några andra är i våra salar. Några andra bjuds fika från vagnar som varit våra. Några andra sitter i sofforna vi brukade fylla. Som de tre små björnarna kommer vi hem och upptäcker guldlock i sängen. Japp, de har kommit nu, T4orna.


De har kommit och det innebär att massor av veckor har gått på den här terminen, som för mig fortfarande känns helt ny. För när vi kom till SÖS i våras hade vi överlevt en evighet av patologi på ett jämngrått Huddinge. Överlevt cancerceller som förökade sig på otaliga vis och oändligt många inställda pendeltåg. Överlevt mängder av luncher i karga uppehållsrum och ”intergration” som höll på att spjälka ner oss i sönderstressade bitar.


Nu har vi ju just börjat. Vi har visserligen hunnit med en tenta, men varken hunnit bli trötta eller uttråkade. Och definitivt inte sönderstressade. Vi har just börjat och allt känns sådär nytt och spännande och intressant som saker gör när de är helt nya. Tänker jag. Men inser att vi har gått i snart 9 veckor. Inser att vi inte började nyss utan gått mer än halva terminen. Inser att det kanske inte är roligt bara för att det är nytt utan för att det… är det.


Så jag unnar T4orna fika. Och stora salen. Och sofforna. De har trots allt precis befriats från patologin. Från Huddinges långa korridorer och försenade pendeltåg. Och de har fortfarande preklin framför sig. De behöver fika. 

tisdag 25 oktober 2011

Om att sitta av


"Vi är här för att prata om er frustration" säger hon. Hon tittar runt på oss med en sådan där mild men genomträngande blick som man föreställer sig att en psykolog ska ha, om man tar på sig fördomshatten. Och den är svår att inte ta på. Jag har vanligtvis inget emot psykologer- missförstå mig inte här. Men ibland har jag svårt för riktigt så genomträngande och samtidigt milda blickar. ”Tanken är att ni ska kunna prata om allt här, med mig och med varandra”. Hon fortsätter prata och vi fortsätter vara tysta. Det är sen eftermiddag och vi sitter i ett litet rum, medan solen skiner utanför. Jag känner att det kan bli 90 långa minuter.


Vi kan väl gå laget runt, så kan ni presentera er och berätta om hur ni upplevde kliniken. Äntligen en konkret instruktion vi kan följa, och vi presenterar oss för de andra i rummet som vi redan känner, och berättar för varandra om hur det var på kliniken, vilket vi också redan gjort. Och det kommer ne massa berättelser, men väldigt lite frustration. Och man kunde misstänka att ingen vågade säga något annat, eftersom alla innan verkade ha haft det så bra. Man kunde misstänka det om man inte varit med i omklädningsrummet, under klinikplacering. Där jag sett nästan alla här i rummet studsa av excaltation över en tagen blodgas. Över en tagen blodgas eller över annat vi sannolikt inte kommer studsa för så länge till. Men nu gjorde vi det. Och man kunde misstänka att folk höll inne på den där frustrationen, för att det inte är sånt man visar. Man kunde misstänka det om vi inte nästan alla ganska öppet visat frustration. Om jag inte sett det överallt. Hos andra. Hos mig själv. Massor. Genom hela utbildningen, i vågor. Hela tiden, utom just nu. Hon är inte besviken, men förvånad. ”Jag hade förväntat mig att ni skulle ha känt mer frustration”


Vi har nittio minuter för att prata om vår frustration under den del av utbildningen som känts minst frustrerande. Jag vet inte om psykologen hade gjort förra vintern mer uthärdlig, men då fanns det i alla fall frustration att prata om. Och jag inser att frustrationen säkert kommer, och att de här samtalen då kanske är fantastiskt bra. Att vi bara är i en frustrationsfri lucka. Som sammanfaller att vi för första gången ska prata om vår frustration. 


Vi pratar ändå i 90 minuter. Utan att vara så frustrerade. Eller förresten, 75 minuter pratar vi. Tills samtalet ebbar ut, och vi tänker att vi med 15 minuter kvar kanske kan få gå hem. Klockan är ändå snart halv fem och vi har varit i skolan sedan tidigt imorse. Då säger hon det. ”Jaha, femton minuter kvar. Vill någn säga något mer?”. Tystnaden är i våra öron talande. Vi är klara. Hon fortsätter. ”Då sitter vi väl av den tiden”. Vi rycker alla till. Sa hon så? Sa hon att vi skulle SITTA AV tiden? SITTA AV? Men… det gör man väl inte? Så får man väl inte göra? Fylla vår tid låter vi föreläsare göra med nästan vad som helst, men att fylla den med inget, med så explicit och uttalad brist på innehåll, det känns som en ovanligt grym form av tortyr. Och plötsligt är den där. Det vi försökt prata om i 75 minuter. Frustrationen! Jag ser den som dansande eldar i J’s ögon, som jag vet har barn att hämta på dagis. Som jag vet inte har en sekund över. Som jag vet inte har tid att sitta av.


Men den här frustrationen pratar vi inte om. Den sitter vi av. Det var kanske bra för oss. Men när vi går femton minuter senare känns det inte så. Då är vi mest glada att vi bara behöver reflektera runt vår frustration några gånger per termin. Eftersom vi annars sannolikt skulle bli alldeles för frustrerade…

måndag 17 oktober 2011

I-landsproblem


Irritationsmoment 1: Borrar och slipar

Anemier, det är vad han pratar om. Tror vi i alla fall. För det enda som hörs är ljudet av vad jag gissar är en golvslip. För det kommer ovanifrån, och låter lite annorlunda än borrarna vi hörde under föreläsningen om thyroideasjukdomar i torsdags. Vi tror i alla fall det var om thyroideasjukdomar han pratade. För vi hörde mest borrarna. Det slipas och slipas, och han försöker överrösta ljudet där framme, men utan större framgång. Trots att vi sitter på första raden. Han tystnar en stund för att se om de ska ge med sig. Det gör de inte. Inte förrän vi har rast. Då har de också rast, uppenbarligen. De som slipar. Eller borrar. De bygger om på SÖS, sa jag det. Det är en aning irriterande, sa jag det också. Det blir nog fint, när det en dag är klart. Till dess läser vi läppar, och hoppas att de inte är så oerhört viktiga, blodsjukdomarna…

Irritationsmement 2: Panering

Matsalen, som i jämförelse med KI-campis Jöns Jacob kan liknas vi en Michelinkrog, verkar ha kommit över någon truckladdning med ströbröd. Och därmed fått dille på att panera. Och ännu mer på att panera in saker. Panerad fisk, med några överraskande champinjoner under paneringen. Eller lite spenat. Kanske några räkor? Och panerad fläskkotlett. Visserligen utan fyllning. Även utan smak. Vem tänkte att fläskkotletten skulle bli godare under 300 gram ströbröd? Brödet är fortfarande nybakt och gott. Salladen fin och pannkaksbuffen där varje torsdag. Maten fortfarande resor bättre än på KI i Solna. Men vad sägs om att använda ströbrödet i fredagarnas äppelsmulpaj, och låta fläskkotletten vara? Jag gillar inte panering, sa jag det? Mmm, irriterande är vad det är.

Så, lite irriterad på byggandet och paneringen släntrar jag ut genom sjukhusentren. Möter mannen i sjukhuslinne, med kutig rygg och droppställning. Han ler mot mig. Utan anledning ler han. Jag ler tillbaka. Och rusar vidare. utan droppställning. Utan kutig rygg. Och de går liksom inte att behålla, I-landsproblemen. Kärleksproblemen, ja. Lite allmän stress och livsfrustration, absolut. Men det där om borrandet. Och paneringen…

Det är gott om I-landsproblem, även på sjukhus. Men de är på något sätt svåra att behålla... 

torsdag 13 oktober 2011

Tid

Plötsligt finns den. Oväntat, från ingenstans. Så van vi att den inte finns, att varje minut är fylld. Av tid som inte finns, med dagar fullsa av skola eller sjukhus, med arbete att stoppa in i de få luckor som blir. Och så plötligt, en ledig onsdag. Följt av en ledig torsdagseftermiddag. ”Instuderingstid”. Några dagar efter tenta. Det blir ganska lite instuderat. Ok, inget. Instuderingstid blir ledig tid, och eftersom jag precis avslutade jobbet vid sidan, fylls den plötsligt inte med jobb. Luckor, långa och lediga. När ingen annan är ledig. När sociala aktiviteter inte kan fylla den. Sociala aktiviteter som är helt frivilliga, som jag vill och väljer. Men som ändå fyller. Såhär, en ledig torsdageftermiddag, är den min och bara min. Tiden.  


Det finns människor som tar dagar som de här och gör saker som behöver göras. Saker som att olja in en köksbänk. Rensa ur en garderob. Frosta av frysen. Som lägger tiden på att bocka av saker på listor de skrivit. En del för att de verkligen måste. Barn måste ha nya vinterstövlar när de gamla vuxits ur, och då måste de köpas. Men en del gör det ändå. Jag är imponerad över dem. Verkligen. Över att de skriver listor. Och ännu mer av att de bockas av.


Men jag hör inte till dem.  Jag är oerhört dålig på att få saker som skulle behöva göras gjorda. Med prokrastination som en paradgren jag inte är stolt över, skjuts de på framtiden. Luckor av tid läggs aldrig på att bocka av listor. Istället läggs de på att göra inget. Mycket för att jag vill. Lite för att jag kan. Och jag föredrar att tro att det inte bara är av lathet. Att det också lite är för att jag behöver det.


”Inget” är att springa i höstsolen bland höstfärger. Att ligga på rygg och lyssna på Melissa Horns nya. Hela. Ta in orden. Alla. Gå i små affärer bland saker jag inte behöver och inte köper. Äta nybakad kardemummabulle på cafeet på hörnet. Lyssna på människor. Prata med några. Känner att jag kan vänja mig vid tid. Funderar på hur mycket tid jag skulle behöva för att tröttna. Och funderar på hur mycket tid jag skulle behöva för att börja bocka av listor.



Mer tid än jag har, det är tydligt. Trots att jag just nu har mer tid än jag haft på länge. Och mer tid än vad jag säkert kommer ha. Jag vet att jag inte kommer behöva vänja mig. Snart drar det igång igen. En tillfällig lucka bara. Så njuter just nu. Av min tid fylld av inget.

tisdag 11 oktober 2011

Om att lära just så

En lång dag av föreläsningar och jag är redan rastlös. Trött och rastlös. Och längtar tillbaka till verkligheten. Till stetoskåpet. Till diktafonen och tröjan med alla fickorna. Till patienterna, massor till patienterna. Det är så himla mycket jag vill lära. Och inser att jag gör det där, så mycket bättre än här där jag är nu. 


För jag minns inte hur man medicinerar AV-block II efter föreläsningen, trots att han upprepar det många gånger. Han som faktiskt är bra. För jag lägger så mycket energi på att inte fladdra bort, att inget finns kvar för att också ta in. Och jag minns inte alla sympom på endokardit även om jag läst det. Knappt efter att jag skrivit av dem i mitt block. Eller strukit under dem med gul penna på föreläsningsanteckningarna. För jag lägger så mycket energi på att behålla tankarna i boken att så lite finns kvar för att minnas. Fastän jag vet att det är minnas jag borde, så glömmer jag.


Men jag glömmer inte Honom. Mannen med det stora skägget, och subfebriliteten, som tillsammans med virrigheten, tröttheten och huvudvärken fört honom in. Minns handen överläkaren la i sin. ”Ser du runt naglarna, de mörka fläckarna”. Endokardit. För alltid inetsat. Bättre än någon överstrykspenna. 


Och på samma sätt minns jag Honom med underarmstatueringarna och dunkande huvudvärk som sträckte sig ned i nacken. Vertebralisdissektionen. Som jag därmed nu kan diagnosticera och behandla. Minns överläkarens ständiga frågande efter krea inför varje malignitetsutredning. Och därmed svaret på frågan vilket värde man måste kolla inför röntgen med kontrast. Minns deras ansikten och deras symptom, deras röster och deras diagnoser.


Och inser att jag pluggat hårt i tre veckor. Utan böcker. Utan föreläsningar. Läst in dem alla i mitt medvetande, i mitt minne. En mindmap av ansikten, tunna fatformade bröstkorgar, svullna underben och unika liv. Skapad utan att ha behövt lägga någon energi på det. Utan att ha behövt lägga energi på att inte fladdra bort i tanken. Varit så helt närvarande, helt utan ansträngning. Utan ansträngning tagit in dem. Och kanske just därför kunnat ta in det, det nu faktiskt lärda. Därför tentan kändes bättre förberedd trots mindre förberedelser än någonsin.


Jag glömmer det förelästa men minns det berättade. Jag glömmer det lästa men minns det levda. Och just därför väldigt glad över att från och med nu ganska ofta få chansen att lära just så.