tisdag 26 april 2011

Och jag funderar på det där med lycka...

Det är bra att resa. För perspektivet. För trots att jag är hemma igen, i svensk försommar, bland blommande vitsippor. Trots att jag efter kvällens löptur i kvällssol tänker att inget är vackrare än Stockholm på våren. Trots det, längtar jag just nu tillbaka, och dröjer mig kvar där borta i tanken. Silar, sorterar foton och intryck, reflekterar, funderar…


Där, använder man inte bälte. Kanske är man inte så rädd om livet tänker jag när jag ser kvinnan utanför taxirutan vingla förbi med dottern, knappt gammal nog att nå om mammans midja, sittande på pakethållaren. Utan hjälm. Utan barnsits. Men man är rädd om livet på andra sätt. Till exempel så har man inte värme inomhus, eftersom det är farligt. Och alla vill äta fiskens ögon, för det ger tur. Det är mycket som ger tur.


Tur, som behövs. Behövs för många tänker jag när jag ser tvååringen som sitter på trottoaren och leker med stenar med smutsiga händer. Han kommer behöva enorma mängder tur för att ta sig någon annanstans. Tänker jag, och ser honom lyftas upp av morfar. Morfar som med stort leende sätter sig framför majongbrädet igen, med lillkillen på knäet. Där sitter han, leende, med de andra tandlösa gubbarna. Mormor vankar trottoaren fram, iklädd pyyamas, som de andra rynkiga damerna. Det är så man gör. Hänger kläder på tork över den dammiga gatan, småpratar. De spelar majong. De sitter på trottoaren och pratar. De äter nudelsoppa. De passar barnbarnen och katterna. De lever sina liv där, på den trånga, dammiga, slitna gatan. Med nästan ingenting alls. Men lillkillen somnar tryggt i morfars famn. Och jag funderar på det där med lycka.


Kanske har vi tur som fötts till en värld av möjligheter. Av valfrihet, av all annan sorts frihet. Tills jag inser att vi inte är fria att spela majong på trottoaren dagarna i ända. Inte att vanka trottoaren fram i pyamas. Vi kan, men kan ändå inte. Vi är fria, men ändå fångna i valfriheten, i möjligheterna. Som vi måste göra något av. Göra det allra bästa av. Jag är tacksam för att jag har dem. Jag vill inte byta. Den gamla kvinnans liv har säkerligen på så många sätt varit oändligt mycket hårdare än mitt varit och kommer bli. Och utan att egentligen veta något om vad hon tänker och känner, så verkar hon ändå onekligen ganska harmonisk, ganska lycklig, där hon kisar mot eftermiddagssolen, i rutig flanell.

måndag 25 april 2011

Tillbaka

Tillbaka. I verkligheten igen. Efter sagolikt skön vecka långt borta från den. Efter en vecka av avkoppling och upplevelser, av intryck och vila. Av människor och mera människor, av vänligt kaos, men också av stillhet. Av värme, värme av alla slag som finns. Trött, efter lång resa, men utvilad. Utvilad på insidan, där vilan behövs mest. Skriver snart, men tills vidare får ni hålla till godo med lite bilder.






lördag 16 april 2011

Påskpaus

Påsklov. Ordet smakar lugn och ro, vårsol och vila. Och det har genomsyrat hela veckan, väntan på. Efter EKG-duggan har det varit transport. En väldigt bra transport. En lugn vecka fylld av egen instuderingstid som fyllts av allt annat än egen instudering. En rolig vecka, fylld av patientmöten (som beskrivits i veckans första inlägg, och diskuterats i veckans andra…). En kort vecka fylld av långa raster och mycket kaffe, av långa seminarier, också de med mycket kaffe, och de vanliga långa korridorerna där vi fortfarande går vilse. En bra vecka, och ändå var den som bäst timmen innan den tog slut. Delvis på grund av M’s fantastiska blåbärspaj med hemgjord vaniljsås som vi åt till sista koppen kaffe, men allra mest för att påsklovet var så nära så nära. Just nu ett av de vackraste orden.


Påsklov. Ordet smakar för mig inte ägg och sill, utan har gau och handgjorda nudlar. Lämnar Stockholms vårsol för en annan, lite varmare. Lämnar det invanda trygga för det ovana trygga. Längtar efter mamma och pappa. Och de finns där.Längtar efter upplevelser och avkoppling, ompyssling och värme. Och det vet jag att jag kommer få.


Så det blir paus i bloggen. Kinas internetcencur har mina ord av oklar anledning inte godkänts av. Fortsätta gärna tycka och tänka här. Så återkommer jag om en vecka. Med ett inlägg helt utan patientfall. Men förhoppningsvis med några reflektioner.


Ha en riktigt skön varm god lugn påsk!

onsdag 13 april 2011

Om etik

Det blir inget riktigt inlägg det här. Eller, inget långt, inget kåserande. Det blir ett reagerande. Och ett frågande. Fick en kommentar på mitt förra inlägg av ”T11” som fick mig att fundera. Som fick mig att undra. Och jag behöver er hjälp för svar.


"Bra skrivet men jag är oerhört tveksam till att skriva om patienter, hur avidentifierat det än är. Det känns inte helt etitiskt rätt, men jag kanske är känslig"


Det fick mig att tänka. Min spontana reaktion ledde till det svar jag skrev


"Hmm. T11, det du säger är viktigt, även om jag inte är säker på att jag är enig med dig. Det skulle det göra det omöjligt för någon att skildra vården på basis av verklig erfarenhet på annat än extrem makronivå, och det tycker jag vore synd. 

Och för den här bloggen skulle det nog innebära slutet, om inga patienterfarenheter någonsin får vara med, eftersom det är och kommer bli en allt större del av min vardag och därmed av mina upplevelser och reflexioner. Men det är bara min syn. Vad säger ni andra?"


Men så tänker jag igen. Och lite till. Är det fel att skildra patienter, även om de är anonymiserade till oigenkänlighet? Jag hoppas inte det. För jag lär mig så mycket av dem, så mycket jag vill dela. De får mig att känna och tänka så mycket saker som jag inte kan få ur mig om patienten inte får följa med. Och kan jag inte använda bloggen till att få ur mig just sådana saker, jag då vet jag inte vad jag ska använda bloggen till. Så jag hoppas att det inte är det. Men jag vet inte. Vad säger ni? Ni som är mer erfarna? Och ni som inte är det, men ändå har en åsikt?

måndag 11 april 2011

Som en nötkärna

Låt oss kalla honom Gustav. Han sitter rakryggad i sängen när jag kommer in i rummet. Det måste vara du som är den unga doktorn, säger han. Som ska undersöka mig? Han säger det med det största av leenden. Gustav är 92 år. Så jo, jag är den unga doktorn. Även om jag inte är doktor än, förklarar jag medan jag slår mig ner på en pall brevid honom. Vi övar helstatus på patienter på avdelning. Gustav föll på min lott. Eller jag på hans.


Han har återhämtat sig fint från den lilla stroke han ligger inne för och jag frågar om han har några andra sjukdomar. ”Inte då”, säger Gustav och avfyrar ett nytt så gott som tandlöst leende. Frisk som en nötkärna är jag. Skriver ”inga övriga sjukdomar” på mitt papper. I blyerts. För säkerhets skull. ”Och tidigare, har du varit sjuk på något sätt tidigare? Så att du behövt besöka sjukhus?”. Han tänker efter lite. Jo, det har han. Hjärnhinneinflammation minsann. Den var illa. Det var nästan så att han inte klarade sig. Jag tar några noteringar. Frågar när det var och får ett svävande svar om att det var några år sedan. Jag frågar om han tycker att han återhämtat sig och jodå, det hade han allt. Han pratar vidare om flera veckor på sjukhus, om syskon som inte kunde besöka, och minns plötsligt att han fyllde år där på sjukhuset. 18 år fyllde han visst…


Han pratar vidare, om syskonbarn i USA, om resorna han var på i sin ungdom, medan jag går igenom mina statuspunkter så gott det går. ”Kan du följa mitt finger med blicken, Gustav”. Jag hjälper honom av med den stora skjortan och ser waranbrickan runt halsen. Han mindes att han tog några mediciner, men vilka det var, det hade han inte vetat. Jag frågar honom om den, och den tar han visst för cancern. Som han visst både opererats och strålats för, minns han nu. Jag frågar försiktigt om det kanske är så att han tar waranet för hjärtat, och kanske något annat för cancern, och jo, kanske var det så det var. Kanske flimrade hjärtat lite. Men det får det göra, säger Gustav och blinkar åt mig. Jag lyssnar på lungor och på hjärta som just nu inte alls flimrar. Hör inga blåsljud och hoppas det är för att inga finns. Och Gustav oroar sig lite när jag lyssnar. Barnbarnet ska gifta sig och han vill gärna gå. Slår hjärtat? Jodå, det slår. Så långt känner jag mig helt säker. Tar fumligt blodtryck och letar länge efter perifera pulsar, allt medan Gustav berättar, om sågverk och semestrar, om hur han brukade cykla förbi här utanför när SÖS byggdes. Och vi blir klara men Gustav är inte färdigpratad, och jag sitter kvar på pallen en stund. Får en dos söderhistoria. Funderar på alla saker jag säkert missat. Tänker på allt jag gjort fel. Han tar mig i hand när jag går. Tack, säger han. Tack, du är en bra doktor du.


Jag går ut och avrapporterar till min handledare. Får se Gustavs medicinlista. Utöver waranet är det två mediciner mot kolesterolet, en för diabetes, men ingen för någon cancer. Som visst en gång suttit i tjocktarmen. Också allopurinol, som jag känner igen som giktmedicin, samt en för astma. Också har han problem med osteoporos får jag höra. Frisk som en nötkärna var det…


På väg ut från avdelningen möter jag honom, ute i korridoren, gående med långsamma men stadiga steg. Doktorn, ropar han efter mig. Jag stannar till, trots att det är ett ovant tilltal. ”Visst var jag frisk, för att vara en så gammal gubbe”. Det är inte en fråga, utan ett påstående. Jag tänker på gikten, diabetesen och coloncancer. På kolesterolet, astman och osteoporosen. Och på stroken han är här för. Tänker att utöver det, så är han ju faktiskt ganska frisk. För att vara 92 faktiskt väldigt frisk. ”Som en nötkärna”, svarar jag. Vet inte om man får svara så men gör det ändå. Får dagens sista tandlösa leende emot mig. Och känner mig i några korta sekunder som en ganska bra doktor.

fredag 8 april 2011

Alla borde få hoppa

Omklädningsrummet, klockan är nästan fem. Tänk högstadiet- skåp med hänglås, skraltiga bänkar, långt från dagsljus djupt nere i källarvåningens katakomber. Hon kommer in genom dörren, bussarongens stora fickor sprängfyllda med de vanliga atteraljerna. Hon går, eller, skuttar in genom dörren, kan inte gå stadigt av entusiasmen. Ser en klasskamrat på väg ur bussarongen och glädjen får utlopp. ”Åh, jag har haft sååå roligt idag”. Hon hoppar upp och ner och orden sprudlar ur henne. ”På akuten, två intoxlarm, blodgaser, återupplivning”. Orden kommer huller om buller och jag varken riktigt förstår eller minns alla. Minns inte orden, men hur de sägs. Glädjen, entusiasmen. Kompisen frågar och dras med. Snart hoppar de båda. Och strålar. En sen torsdagseftermiddag efter en lång dag på fötterna. En sen torsdagseftermiddag i ett omklädningsrum utan solljus. Där strålar de.


Lunchmatsalen, en torsdag. Alla är där, nästan bara här möts vi alla. Överläkarna och T4:orna, handkirurgerna och barnmedicinarna. Över pannkakorna, vaniljglassen och jordgubbssylten. I aldrig sinande mängd. Han sträcker sig över pannkakorna och pratar med kollegan. De diskutertar patienter. Intresserat, engagerat. Inte för att de verkar stressade. Det är uppblandat med skratt, med annat. Men hela tiden återvänder de, till frågeställningarna, till kliniken. Inte för att de måste ta med sig arbetet till lunchen för att hinna. Jag tror inte det är så. Det verkar i alla fall inte alls så, för de fyller på pannkakstallriken i godan ro. För deras röster utstrålar inte det. De utstrålar inte att de inte hinner, inte kan släppa, utan att de inte vill. De, och nästan alla andra där. Alla vid borden runt oss. Över pannkakorna, utstrålar de genuint intresse. Utstrålar att de gör det de verkligen vill.


Jag slås av det hela tiden, varje dag. Av entusiasmen jag hela tiden möter. Av lusten och energin jag vadar fram i. Av alla människor som gör saker de brinner för, eller i alla fall är genuint intresserade av. Det är nytt. Det saknades i den värld jag var förr. Där var lunchen en paus, ett andningshål för att orka, när den hanns med. Och ingen hoppade någonsin av entusiasm vid dagens slut. Inte någonsin. Det är en oändlig lyx. Att få omges av. Och att få känna.


Alla borde få ha ett jobb de vill diskutera över pannkakorna. Alla borde vilja hoppa av entusiasm vid dagens slut. Alla får det inte. Långt ifrån. Men jag får det. Och jag hoppar lite, bara av den insikten.

tisdag 5 april 2011

Om inget och inga

Efter en knapp månad på SÖS och nästan två innan på Huddinge, var vi så idag åter några timmar på KI idag. Främmande men bekant konstaterade A och jag när vi promenerade Torsgatan ner, genom ombyggnationerna som aldrig blir klara, och såg KI's flaggor vaja framför oss.


Och jag insåg, när KI's tegelbyggnader kom närmare, att jag inte saknade det alls. Inte för att de inte bar på fina minnen. För de gör de, nästan bara, microugnsköer och kemiföreläsningar till trots, konstaterade vi. Utan för att SÖS på alla sätt är så mycket bättre. SÖS, där vi nu ska vara i evigheter, är så mycket bättre än KI, där vi nästan inte ska vara alls mer. Det är sällan en känsla känns så rätt.


Saknar faktiskt nästan ingenting, tänkte jag, tills vi klev in i den välbekanta föreläsningssalen. In till de mer än välbekanta. Då sköljde det över mig med full storm, det som tidigare mest anats. Ibland, vid något av alla utbytta SMS. Att inget inte är samma sak som inga.


Uppslukades i V's varma famn, och kramar avlöste kramar. Och vi pratade i munnen på varandra och kramades igen och det var som första dagen efter sommarlovet fast bättre. Och under föreläsningens två timmar nådde få ord våra öron, än mindre våra medvetanden. Vi var fullt upptagna av att bara vara i varandras närhet. Viskade till de brevid, skickade meddelanden till de några rader bort. Och det blev så uppenbart att inget inte är samma sak som inga. Så tydligt hur oerhört mycket jag saknat dem. V, W, B och C. Och hur oerhört mycket jag tycker om dem.


Jag är van men vänjer mig ändå aldrig. Vid saknaden, trots att jag vet att det är myntets baksida. Att finna fina vänner innebär risk för konstant saknad. Jag har dem efter år av resande spridda över världen. De fina och ständigt saknade. I det perspektivet känns spridda mellan Stockholms sjukhus inte så dramatiskt. Men de är inte längre en del av min vardag. Och där vill jag ha dem. Det är en fantastisk grupp människor på SÖS. Det spelar just precis nu ingen roll. Nu är det de som jag saknar.


Men allt var som vanligt konstaterade A och jag, promenerandes samma sträcka tillbaka. Efter att ha fikat i Jönsan, delat känslor, skvaller och Ben & Jerrys. Nästan tre månader har gått och ingenting har förändrats, inte ens ett litet dugg. Och gällande just det här var det det bästa omdömet. Gällande just det här vill vi inte ha förändring.


För de är inte precis intill, men de är kvar. Tiden går, men står i delar stilla. Och jag inser åter, att saknad är ett litet pris att betala för att faktiskt ha.

lördag 2 april 2011

Lite mera läkare

I nästan två år har vi lärt oss en enorm massa saker. Jag tänker ibland på hur enormt mycket mer kunskap jag bär på idag, än jag gjorde då, för två år sedan. Då jag visserligen var civilekonom med ett antal studieår bakom mig, men ändå kände att jag nästan inte visste något. Jag kunde utföra saker, hade byggt en mängd vaga kompetenser, men jag bar inte på kunskap. Inte konkret och faktamässig kunskap. Och något i mig saknade det. Att känna att det fanns något väldigt konkret som jag faktiskt visste och kunde.


I nästan två år har vi lärt oss en enorm massa saker. Och fastän mycket åter är glömt, så bär jag på en massa kunskap idag. Det känns bra att kunna, men samtidigt har kunskaper om enzymer och jonkanaler gett mig just bara det. Kunskap. Och jag har inte blivit mycket mer läkare med den kunskapen. Inte som det har känts i alla fall. Vi har lärt oss en massa, som de studenter vi varit. Och vi har blivit kunnigare studenter, men inte blivit mycket mer läkare än vi var första dagen.


Och stetoskopet, som jag fick som julklapp, var något främmande, gränsande till skrämmande. Jag kunde höra hjärtslag, men konstatera liv, inte mycket mer. Att lyssna på lungor var ett än större mysterium. Det susade. Kanske var det lungljud, kanske mina fingrar som skrapade emot. Jag visste hur elektroniska impulserna i hjärtat framkallade slag, men jag kunde knappt identifiera dem. Jag var enormt mycket student och enormt lite läkare. Så plötsligt, senaste veckorna, har något ändrats. I balansen. I identiteten. Det har börjat svaja, svikta. Svikta åt rätt håll.


Och jag var rädd, första gången stetoskopet placerades på det gamla mansbröstet i torsdags. Log uppmuntrande mot patienten, som satt tålmodigt på britsen, men var rädd. Rädd att inte höra mer än hjärtljud. Att för alltid vara den som vet men inte kan. Satte stetoskopet på askultationspunkterna jag memorerat, Lubb- dubb- schhh, lubb-dubb-schhh. ”Lever jag”, skrockade han, när jag flyttade runt stetoskopet mellan askultationspunkterna. "Visst lever du", svarade jag. Leende. För att jag hörde. Inte bara att han levde. Jag hörde det dova suset över I2 dexter, som spred sig upp mot carotiderna. Min allra första aortastenos.


På samma sätt har bilaterala rassel och mekaniska hjärtklaffar orsakat glädje. Inte för att de funnits, utan för att jag har hört dem. Inte perfekt, inte utan tvekan och frågor. Men jag har hört. Hört rassel och ronki, och stenoser och insufficienser, och mitt i lyssnandet nästan glömt hur jonkanalerna arbetar där inne. Glömt, eftersom ingen har frågat. Och de få gånger frågan väl kommit upp, har amenuenserna vetat än mindre. Glömt, eftersom det plötsligt inte är vad vi behöver kunna.


Plötsligt, kan jag mycket mer. Och vet kanske lite mindre. Plötsligt, är det vad som är viktigt. Och plötsligt, är vi nästan vänner, stetoskopet och jag. Och plötsligt känner jag mig lite mindre bara som en student. Lite mindre som bara en student och lite lite mer på väg att bli läkare.