Om London. Ditt, mitt, vårt

I London, nu med A. I mitt älskade London, som jag visar honom. Medan han visar mig sitt. Njuter av gatusorlet, av det lite för starka teet och lite för svaga kaffet. Cyklar genom allt det kända. Stannar och tar skydd från regnet, som kommer lika snabbt som solen. Äter morgonscones bland kritstreck och cockneyslang. Jag älskar det. Och älskar att han älskar det. Att vi gör det. Promenerar där jag brukar promenera, springer hans löprundor. Lever i dåtiden, men samtidigt väldigt mycket i nuet. Äter middag där vi båda ätit middag, isär, nu ihop. Hans vänner blir mina, mina blir hans, och glasen med vin smakar aldrig bättre än i kvällsolen över Primrose Hill. Väver samman mitt och hans då, till vårt nu. Och livet blir inte mycket bättre.

Om Språket

Lyssnar på ”Språket” i P1.

”Språket” är programmet för de som har tid. De som har oändligt med tid. De som inte bara noterar små felsägningar, eller felskrivningar, utan som även har tid att fundera på det, sen fundera ännu lite mer på det och slutligen skriva eller ringa in till P1 för att reda ut det. Till exempel vad uttrycket ”17 gubbar” kommer ifrån. Eller vad skillnaden mellan pröva och prova är. Sen diskuterar en professor problemet med största allvar i rösten, som om det var kanske inte cancergåtan som skulle knäckas, men i alla fall hälsporregåtan. Jag ogillar det inte alls. Tvärtom. Men finner det fascinerande. Ibland frågan i sig. Oftast mer att någon bemödat sig att försöka reda ut det. Att så mycket tid finns.

Just nu lyssnar jag också på ”Språket”. För just nu har jag det. Tid. Ungefär hur mycket som helst. Det kallas sommarlov, och det är eventuellt världens bästa uppfinning.