Fyra dagar

Så är du här och livet är för alltid förändrat. Vi var helt redo, ändå totalt oförberedda. På att du skulle komma redan nu. Fast du egentligen var färdig. Totalt oförberedda på att du skulle komma, redan, och framförallt, helt oförberedda på vad du skulle göra med oss.

Jag visste att inget kan jämföras med kärleken till sitt barn. Ändå kunde inget förbereda mig på den kärleken. Fyra dagar gammal är du vårt allt. På mitt bröst, hud mot hud, är dina andetag det enda. Fyra dagar gammal har du omdefinierat begreppet lycka till något större än vad som var möjligt innan du var här. Fyra dagar gammal gör du oss just så lyckliga. I varje minut, utöver när du gråter och det skär i mitt hjärta. Och jag finner mig själv gråta över insändare från mamma som är olycklig för att hennes dotter inte har vänner i skolan. Förstår. För jag vill ge dig hela världen, och samtidigt skydda dig från den. Vill din lycka mer än något. Nu och alltid. Speglar kärleken i As ögon. A, som jag älskar ännu lite mer nu. Nu, när det blivit ännu lite mer vi. Fyra dagar gammal älskar vi dig mer än vi trodde det gick att älska. Möter dina stora svarta ögon och inget, absolut inget annat, är viktigt. Inget annat än du.

På fyra dagar har du gjort allt detta. Älskade barn. Vad kan du då inte göra i livet.

Funderar

Det är nära nu. Inte längre månader, utan veckor. Kanske dagar. Reflekterar fortfarande, runt kliniken, plugget, patienterna och allt det som jag brukar skriva om här. Men det trängs alltmer ut av dig. Du tar allt större plats, i min kropp och i mina tankar. Tränger ut det andra. Och jag funderar. Funderar på vad som ska hända med bloggen när du är här. När du inte tar upp min tankar men även mina timmar. När livet som läkarstudent tar paus och ersätts av ett annat. Med andra tankar. Annat som snurrar.

Det här är ingen ”nybliven mamma”-blogg. Det ska inte bli det heller. Kanske blir det en sådan någon annanstans, men inte här. Närmsta halvåret vet jag inte riktigt vad den här bloggen kommer vara. Om den alls kommer vara. Vi får se. Kanske skriver jag inte. Kanske skriver jag ibland. Jag vet inte. Vet ganska lite om hur det blir med något när du kommer. Med något alls. Bloggen inkluderat. Men längtar.

Om förlåtet kaos

Kursen fortsätter på samma disträtt och lågmält kaotiska sätt som den började. Dyker upp på klinik första morgonen, och plockas upp av en vänlig barnmorska. Vänlig men helt ovetande om var jag ska vara. ”Vet du vem du ska gå med” frågar hon mig, men det var en av de många saker som inte stod i schemat så det vet jag inte. Tillslut dyker doktor E upp, hälsar och försvinner in på sitt rum, för att minuter senare öppna dörren- ”Det står något om kandidat här i mitt schema, så du ska nog vara med mig”. Vilket är bra tills kandidatkompis V dyker upp, som visst är placerad på samma ställe. Som inte heller vet med vem hon ska gå. Så vi tar en kaffe. Det löser sig nog.

Seminarium dagen efter. I rum C3 står det i schemat, i biblioteket står det på ett annat ställe i det informativa kompendiet. Informativt så tillvida att det innehåller väldigt mycket information. Ganska mycket är dock motstridig. Efter att ha gått till C3 och konstaterat att det är en annan grupp där letar vi oss fram till biblioteket. Där ingen annan grupp är. Inte heller någon seminarielärare. Vilket det inte är tio minuter senare heller. Eller tjugo. Ringer vår vänliga kurssekreterare, vars röst går upp lite lätt i falsett när jag undrar om hon vet var doktor L kan vara. ”Skämtar du med mig?”. Sen går tjugo minuter till medan hon genomsöker hela gynmottagningen efter ledig läkare. Doktor L är fortfarande spårlöst borta. Och det finns inte ens kaffe. Men, det löser sig nog. Det brukar det ju göra.

Duggan visar sig vara svårare än någon av de tidigare duggorna utlagda i pingpong som vägledning. Svårare, och helt annorlunda, och de gamla duggorna blev därmed mer missledning. ”Det var väl inte så svårt” säger doktor S och doktor S i munnen på varandra till C och mig efteråt. ”Jo”, svarar vi, och möts av genuint oroade blickar. ”Nej men, menar ni det. Vi som tyckte vi hade skrivit bra frågor”. Och jag vill nästan säga att de visst var bra, för att inte göra dem så bekymrade, men det var de inte så jag låter bli. De ser på varandra, och mumlar något simultant som jag inte hör. Jag antar att saker löser sig. Som de brukar ju göra.

Om jag tvingas utnämna någon kurs till läkarutbildningens mest kaotiska så vinner gynkursen utan konkurrens. Mycket som borde vara ganska lätt görs oerhört svårt. Vi får väldigt mycket information, men ingen vet ändå nästan ingenting. Och de verkar ha planerat väldigt noga, och ändå verkar ganska mycket väldigt oplanerat.

Men trots det tycker jag om den, gynkursen. Tycker om doktor S och doktor S. Tycker om de många barnmorskorna som tycks tävla med varandra i vänlighet. Tycker om mina kaotiska placeringar. Lär mig saker, mycket saker, utan att veta om det är rätt saker enligt några lärandemål. Tiden går fort trots att benen är trötta. Och ibland, mitt i allt, föds ett barn till överlyckliga föräldrar. Och det är om det jag berättar för A när jag kommer hem på kvällen. Inte om schematrassel och seminariestrul. Och de kommer inte få någon dålig kursutvärdering. Trots kaoset. 

Kursledningen räddas av en hyfsad dos vänlighet, men kanske mest, ganska oförtjänt, av själva essensen av placeringen. Av de korta glimtarna av nybivna föräldrars fullständiga lycka, av mörka minutergamla ögon, av det nyblivna livets mirakel. Det är vad jag bär med mig, vad jag minns. Det kan inget kaos i världen konkurrera mot.          

37. Om att orka och inte

Dugga i eftermiddag. Om några timmar alltså. Klinikfri dag, tänkt som instuderingstid. Den enda instuderingstid jag haft. Eller, snarare, ingen annan tid har ägnats åt instudering. Till duggan som visst behandlar inte bara obstetrik utan även gynekologi. Som vi varken haft seminarier eller placeringar inom än. Dugga på saker jag inte kan något om. Om några timmar. Ändå är jag inte stressad alls. Och studerar inte. Alls.

Vecka 37: ”Den här veckan är en lämplig tid att sluta arbeta”, läste vi i vår gravid-app i morse, den som följer dig. Men barnmorskorna som jag går med är trevliga, trevligare än någon yrkesgrupp jag stött på i utbildningen. Som om de varmaste, mjukaste, mest empatiska syrrorna selekterats ut och hamnat här. Efter dem orkar jag springa i timmar. Märker först tröttheten i benen när vi hamnar i fikarummet och knäckemackan når munnen. I fikarummet finns tårta, som jag får ta av. ”Ta till er båda” säger en av barnmorskorna, och drar fram den bekvämaste stolen åt mig. I klädutlämningen känner de mig nu. ”Jag hittade en annan sorts tröja här, tänkte på dig och la undan den”, säger tjejen i luckan när jag för femte gången kommer för att försöka hitta en tröja som går över magen, utan att resten av mig drunknar. ”Gå ut om du inte orkar mer. Du är tuff nog som bara är här”, säger läkaren jag går med, innan vi går in till snittet. Det magiska. Det finns ingen anledning att sluta jobba, när jobbet är så här.  

Vecka 37: ”Den här veckan är en lämplig tid att sluta arbeta”. Det har jag inga planer på att göra. Men har nog ändå på ett sätt gjort. Lär av det jag ser, och det är mycket. Men öppnar boken sällan och disträtt. Till det finns ingen ork. Eller inget fokus.  Duggan får gå som det går. Det finns en omdugga, Någon gång när livet är annorlunda. När du kanske finns. Läser en sida och tappar sen fokus. Packar istället väskan. Den där väskan.

Var med och förlöste en kvinna i vecka 37 igår. Min vecka. "Snart är jag mamma, snart är jag mamma" skrek hon som ett mantra de sista krystvärkarna. Jag också, tänkte jag. Snart är jag också mamma. Och allt svindlade lite.