Good Morning Vietnam

Knappa tjugofyra timmar och jag har i stort sett vant mig vid larmet. Vid tutorna som halls inne konstant, vid rosterna som gallt ropar nagot obegripligt till nagon oklar, vid hons som kacklar. Vvid liv, nar det ar som allra intensivast. Knappt tjugofyra timmar, och jag har nastan vant mig vid att narapa bli overkord varje gang jag ska korsa en gata. Mer narapa an jag nagonsin varit med om forr. Och jag har ingen aning om hur manga som dodas i trafiken varje ar, men helt oavsett hur manga det ar, ar jag fascinerad over att det inte ar fler. Varje gang kanns det som en akut fara for livet men fascinerande nog gar det bra. Varje gang. Knappt tjugofyra timmar och jag har snart vant mig vid den tryckande hetten. Hettan som ar skon tills den blir outhardlig, och som ocksa gor mig oandligt tacksam att mitt rum har luftkonditionering. Tjugofyra timmar, och vid allt detta har jag nastan vant mig. Och livet ar oerhort levande.


Knappa tva timmar spenderade jag inne i Saigons krigsmuseum. Framfor svartvita bilder av brannskadade kvinnor, torterade krigsfangar och lemlastade barn. Framfor fargbilder av barn, unga, vuxna, gamla med inre och yttre skadat och forstort av kemikalier som under kriget slapptes over dem eller deras foraldrar. Barn fodda idag, oandligt manga, med skador fran det som hande da. Jag trodde det var over. Att det var horribelt men att det var over. Det ar det inte. Och efterat ser jag dem overallt pa gatan. De blinda, de med sarig hud, de utan armar och ben. Unga och gamla. Tva timmar som etsade sig fast i mig. Och jag tror och hoppas att ingen tid far mig att vanja mig. Och livet ar oerhort sarbart.


Tva dagar till i Saigons smaltdegel. Sen vantar Laos. Sen vantar fler upplevelser och intryck. Och har jag internet far ni folja med.

"Börjar läkarprogrammet vt 2012"

Många verkar googla på det och hamna hos mig. Och kommentaren nedan kom häromdagen på ett inlägg. Och liknande har kommit på mail senaste veckorna. Ni är uppenbarligen ganska många som läser min blogg och börjar på läkarprogrammet i höst. Och som är lite oroliga. Så tänkte att jag försöker svara på det nedan här. Och hoppas det kan lugna någon. Och undrar ni mer är ni välkomna att maila. Och jag svarar här utifrån mitt perspektiv, utifrån hur jag upplevt det, utifrån vad som fungerat för mig. Ni som redan läser till läkare, eller har last, kommentera gärna och säg vad ni tycker. Och ni som varken har har, ska eller vill läsa till läkare kan ju läsa vidare I alla fall, eller komma tillbaka en annan dag…

“Jag kikade lite på PingPong då jag ska börja läkarprogrammet nu till våren på KI. Allt är rena grekiskan för mig i stort sett. Förstår inte hur man ska kunna svara på frågorna på exempeltentan för DFM1. Man hoppar mellan områden och frågorna verkar oerhört detaljerade, ungefär som att man ska komma ihåg 5 rader i en 1400 sidor tjock bok (The Cell).

Kändes det såhär för de flesta? 

Hur väl förbereder föreläsarna en på vad som komma skall? Dvs, kör de igenom sitt sedan "Läs kapitel 5 i The Cell" för att rättfärdiga en fråga om vad som stod i en parantes någonstans i kapitel 5. 

Och framför allt, de som kuggar (har läst några av dina tidigare inlägg och sett att du hade vänner som kuggade DFM1 tentan), vad kuggar de av? För lite plugg? Osmarta? Vad jag vill komma till är om man kan vara för osmart för att klara sig genom läkarprogrammet :P

Börjar bli lite orolig nu ;)”

Jag vill börja med att säga- var inte orolig! Det svåraste är att komma in på läkarprogrammet. Väl inne klarar de som verkligen vill sig ut- allihop! Sen kan man vara olämplig. Det känner man sannolikt under utbildningen, och byter. Därmed inte sagt att det inte är svårt, eller kanske snarare, mycket. Särskilt första terminen, då det handlar om detaljer till stor del, som dessutom är ganska svåra att relatera till något kliniskt, eller egentligen till något alls som i stunden känns särskilt relevant. Det handlar däremot inte om att examineras på något som stod i en parantes. Även om det inte känns så innan, så finns det centrala detaljer och perifera detaljer, och personligen tyckte jag att man fick hyfsat mycket hjälp med att skilja de två åt. Gå särskilt på seminarier och all annan undervisning i mindre grupp- där brukar man lära sig mest. Föreläsningar och föreläsare är av varierande kvalitet, en del bättre, andra sämre, och alla funderar olika- i efterhand inser jag att jag sannolikt hade tjänat på att skippa en hel del föreläsningar, och plugga själv istället. Jag vet samtidigt att det kräver en typ av disciplin jag inte vet om jag skulle ha kunnat frammana…

Läs inte alla sidor i ”The cell”! Inte ens många. Om du inte roas av det. Eller lär väldigt bra av att läsa ordrik löptext. Läs föreläsnings-anteckningar, kanske några sammanfattningar. Utöver Biochemistry, som är bra och viktig. Läs där boken, men inte allt i den. Vad jag minns fick man i alla fall ganska bra information om vad som var relevant att läsa och inte.  

Och slutligen, mina vänner som körde på första tentan är inte osmarta. Tvärtom. De är faktiskt väldigt smarta. Och de flesta har klarat sig galant under resten av utbildningen. De körde antingen eftersom de underkattat hur lång tid det ändå tar att lära sig så mycket, och började plugga för sent, eller på grund av att de stressade upp sig så mycket under tentans första del, som i vårt fall var oerhört svår,  att de inte kunde fokusera på de senare delarna.

Så till er som börjar i vår och som är oroliga- var inte det! Ni är inte för osmarta för att bli läkare! Och ni har underbara år framför er. År med mycket plugg, absolut, men även med en väldig mängd upplevelser, fascinerande insikter och lärdomar och intressanta sköna underbara människor. Något ni som följt bloggen ett tag nog märkt. Jag har under få år av mitt liv skrattat så mycket som under de senaste. Och under inga år så ofta känt att jag är enormt lyckligt lottad som får göra just det jag gör. 

En på riktigt bra julklapp

Så var det jul, enormt mycket jul. Har bakat och slagit in klappar och gjort kola och bakat mer och klätt gran och…. Och jag inser att om alla minuter var sista minuter, skulle jag få extremt mycket gjort.

Mätt innan lunch av kakdeg och russin och marsipan. Men äter ändå. Det är jul och det är gott och kylskåpet bågnar. Efter två veckor av föreläsningar om undernäring och bristsjukdomar och fattigdom, djup fattigdom, kunde jag ha dåligt samvete för det. Låt bli att äta av marsipanen som jag pillar i mig trots att jag är mätt. Det gör jag inte. Marsipan är gott, den finns i kylen, och jag tror inte att mitt dåliga samvete mättar någon. Men det finns annat man kan göra, som jag gör istället. 

Här

Eller här

Eller här.

Det är en bra klapp. För er som liksom jag skjutit lite för länge på att skaffa de sista klapparna. Och ännu mer för er som liksom jag är omgivna av människor som egentligen har allt de behöver. Och som själva har medel att köpa allt de råker sakna. Och som utan att tveka gör det. Till dem, kan man utan att riskera någon besvikelse, faktiskt ge något bra.

Något bra för väldigt många faktiskt. För den som får klappen känner sig väldigt bra, som fått något så på riktigt viktigt istället för en onödig pryl. Och jag känner mig väldigt bra som ger bort något så bra för världen, istället för presentkort på biobiljetter. Och sen blir ju den som i slutänden får geten, eller vattnet, eller myggnätet, eller skolböckerna, glad, för just det. Det är en väldig massa Karl Bertil Jonsson över det hela. Väldigt mycket Karl Bertil, och väldigt mycket jul.

Så skippa den där stressiga språngmarchen till Åhlens mellan julfrukosten och jullunchen. Sätt istället på den här. Ta sen fram en mozartkula eller två, och njut av dem. Och surfa under tiden in på någon av sidorna ovan, och köp en riktigt bra klapp till någon du vill ska få känna sig lite som Karl Bertil Jonsson. Det är en på riktigt fin känsla. Och att ge bort den, är en på riktigt bra julklapp.

Opepp

Jag läser en fantastiskt bra kurs nu. Sagolikt bra faktiskt. Med föreläsare som utöver att de är kända personligheter som sitter i diskussioner med världsledare, dessutom är karismatiska, engagerade, kunniga, och pedagogiska. Som handlar om saker som är på riktigt viktiga, för allt och alla. Stora tunga viktiga saker av stora tunga viktiga människor. Vi är oerhört priviligerade som får läsa den här kursen. Det vet jag. Och får hela tiden veta. Av de som läser andra år. Läser andra utbildningar. Läser på andra platser. Inte pluggar alls utan gör helt andra saker inom helt andra områden. Men som ändå låter mig veta vilken fantastisk kurs jag läser. Allt det här vet jag. Och allt håller jag med om. Ändå är jag opepp.

Vi ska få resa till andra sidan världen. Ja, inte få resan, men få möjligheten. Uppleva saker jag inte kan föreställa mig. Som ingen av oss riktigt kan föreställa oss. Dessutom resa från regn och slask, till sol och värme. Och tas om hand av fler kunniga, engagerade, motiverade. Lära oss, säkert lära oss, mycket. Allt saker jag vet att jag tycker om. Älskar till och med. Och trots allt detta. Opepp.

Vågar knappt tala om det. Knappt för andra, knappt för mig själv. För jag vill vilja. För jag vet att så många vill som inte får. För att det är relevant och viktigt. Jag är tacksam, väldigt tacksam. Ändå så…

Jag vill vilja. Ändå tappar jag fokus gång på gång på föreläsningarna. Fast jag försöker lyssna. Fast det är viktigt. Fast föreläsaren är bra.  Jag vill vilja. Ändå sneglar jag avundsjukt på kursarnas statusuppdateringar från kliniska kurser. Vill också intubera i landstingspyamas. Vill också testa maxpulsar. Vill också se barn födas en tisdagnatt. Jag vill vilja. Ändå längtar jag mindre efter soligt land och upplevelser, och mer efter tid på landet. Efter långa promenader och sällskapsspel. Efter lata eftermiddagar med trivial pursuit och glögg. Efter familjen, som äntligen finns nära. Efter tid, helt ledig tid. Jag brukar inte vara så här. Men jag är det nu.  

Det är jobbigt att göra saker när man är opepp. Än jobbigare, när man vet att man vill och borde vara pepp. Det är jobbigt att känna sig otacksam. Än mer när man vet att man vill och borde vara tacksam. Kanske kommer det. Säkert kommer det. Vi säger så. Tills vidare fortsätter jag vara pepp över en massa annat, och hoppas att det spiller över. Över att det är skönare än någonsin att springa, trots regnet. Över att lussebullarna L och jag bakade igår natt blev hur fina som helst. Över att mamma och pappa snart är hemma. Och över att våren, som faktiskt ganska snart är här, kommer vara fylld av dagar på SÖS i landstingspyamas. Massor av pepp. Så det spiller nog över på den här kursen också, snart så…

Om sinande motståndskraft och tripple words

De stod före mig i kön. På NK tror jag det var. På lunchtimmen, med varsin sallad i handen. Den snabba lunchen framför skrivbordet som jag känner så väl. Båda i snygg kritstreck, struken direkt på kemtvätten, den ena i så blankpolerade skor att man kunde tro att han aldrig gått utomhus. De var djupt inne i en diskussion. Om optimering. Om strategier. Om att tänka ett steg i förväg. Om hur man tredubblar. Något. Någon option tänkte jag. Placering. Whatever. 

Tappade intresset och hade så gott som lämnat deras samtal, när jag i perferin av min uppmärksamhet hörde det. ”Knyppla”. Han sa det med hög röst, killen med de mest blankpolerade skorna. Med en andaktsfylld paus, för att inhämta den andres uppskattning. För hans snilledrag. Vilket han fick. ”Genialiskt”, sa den andra. Lika oväntat för mig som självklart för honom. Så betalade de och rusade vidare upp till sina skrivbord.

Ingen går fri. Som en epidemi har det svept över oss. Wordfeud.

Jag har vägrat länge. Oändligt länge, givet den exponering jag haft. Under enorma mängder långsamma föreläsningar har jag vägrat. Inte för att jag inte skulle tycka om det. Utan för att jag skulle tycka om det alldeles för mycket. Sneglat över As axel, skrivit ner förslag till drag på kanten av föreläsningspappret. Men inte laddat ner. Varit motståndskraftig. motstått den, epidemin som omgett mig. För jag vill bli läkare. Inte expert på alfapet på I-phonen. Jag har känt att de två riskerat stå i motsatsförhållande.

Men så igår, på introduktionen till kursen som initialt är allt annat än kliniskt, var det som om motståndskraften plötsligt tog slut. Eller mitt argument för att motstå. För när han där framme läste högt på knagglig engelska ur en tredje skönlitterär bok kände jag att ett samtidigt försiktigt wordfeudande inte skulle göra mig till en sämre läkare. Och jag insåg att jag inte har något jag behöver plugga på bussen, som wordfeud riskerar stjäla uppmärksamhet från. Jag insåg att wordfeud just nu inte riskerar vara så mycket mer än ganska trevlig förströelse.

Så jag är med wordfeud nu. Och det är precis så roligt som jag trodde jag skulle tycka. Helt oberoende av att jag förlorar hela tiden, och att mina motspelare alltid snor alla tripple words. Och det slukar precis så mycket tid som jag trodde det skulle göra. Tid jag inte hade en aning om att jag hade. Jag lär mig ganska många konstiga ord. Ord jag inte hade en aning om fanns. Än så länge inte på bekostnad av så mycket medicinsk kunskap. Begränsningen införd nu är att bara spela med vänner i min egen tidszon. Eftersom det annars riskerar inkräkta även på nattsömnen, den redan lite för korta. 

Så ja, jag har fallit för det, wordfeud. Men jag diskuterar inte wordfeudstrategi i matkön. Där finns fortfarande intressantare saker att diskutera. Och jag lyssnade uppmärksamt på Hans Rosling hela förmiddagen, utan wordfeudpauser. Så kanske kanske ska det kunna gå ändå. Att kombinera, wordfeud och läkarutbildning. I alla fall tills epidemin svept över. I alla fall tills något annat dykt upp, som jag initialt kan vägra för att sen falla för.  

Enormt lite och ganska mycket

Jag gör så enormt lite just nu. Av allt gör jag enormt lite. Utan springer. Springer gör jag mycket. Långt och länge, i lågt stående vintersol, på äntligen frusna vägar. Springer, med perifera P1-program i lurarna, eller med L som sällskap. Springer, för att det gör mig glad och stark och pigg, för att det släpper loss en svärm av endorfiner som jag är hög på hela dagen, tills nästa gång. Lyckopiller.

Jag gör så enormt lite just nu. Av nästan allt gör jag enormt lite. Utöver fikar. Fikar gör jag enormt mycket. Med vänner jag vill träffa ofta men träffar sällan. Och med några jag träffar ofta men vill träffa oftare. Försöker äta mig trött på saffransbullar, de där med mycket smör och mandelmassa, men tvingas nog även i år konstatera att det inte går. Inte heller fika sig trött på vännerna.  

Jag gör enormt lite just nu. Av ganska mycket gör jag enormt lite. Utöver läser. Läser gör jag inte enormt mycket, men enormt mycket mer än vanligt. Läkartidningen som lagts på hög, böcker, som inte ens är i närheten av kurslitteratur, och dagstidningar. Och lyssnar på musik. Letar efter ny, och blir överlycklig när jag hittar den där låten, den fantastiska. Som Laleh, som får mig att lyssna på Eva Dahlgrens text på ett sätt jag aldrig gjort förr, och lyckas få en E-typelåt att beröra djupt där inne. Det kräver ett geni. Hon är uppenbarligen ett.

Så, jag gör enormt lite men ändå ganska mycket. Mycket av idel saker jag vill. Mycket av idel saker jag mår bra av. Lite av det där andra. Och känner att Lalehs tolkning som går på repeat i datorn är talande. Är lite av mitt soundtrack. Och trots att jag stundvis saknar London och allt det för med sig så att det gör ont, känner jag att livet är bra. Just nu riktigt bra. 

Och så Londonlycka...

Jag är i London. Och skriver inget inlägg om det. För allt är precis som det brukar vara. Vänligt, varmt, hemtrevligt. Smutsigt, stökigt, högljutt. Fyllt av vänner, vänliga okända och vackra dialekter. Klicka här. Byt juli mot december. Byt 25 grader mot 10. Annars är det samma, precis samma. Samma som alltid. Och jag är just precis nu oändligt tillfreds med livet.