Fast utan ballongerna...

De var evighetslånga och evighetsmånga, de lediga dagarna. Minuterna efter tentan kändes det som om friheten var evig. Plötsligt räknas den ned i timmar. Plötsligt blänger kostymen på mig inifrån garderoben. Imorgon ska den på. Jag har inte plockat fram den, men jag vet att den blänger på mig. Lite ilsket, för att den fått hänga övergiven, eller för att vi egentligen aldrig gillat varandra, kostymerna och jag.

Den kommer passa, med huvudet vet jag att den kommer passa. Jag ser ut precis som jag gjorde då, för ett år sedan, när vi sågs sist. Ändå känns det osannolikt att den ska gå på. Den känns för trång, på alla sätt för trång. För trång, för stel, för kritstrecksrandig. Som en maskeradkostym hänger den stelt på sin galge. Utklädningsdräkten. Jag minns första gången, då för sju år sedan. Första dagen på jobbet. Jag tänkte samma sak då, att den inte riktigt var jag, kostymen. Än, tänkte jag då. Inte jag än.

Kostymen blev aldrig jag. Den fortsatte vara en maskeradkostym. En väldigt bekant, väldigt van, sådan. Men den blev aldrig jag. Och det blev min vardag, jag lärde mig bära upp den bra, men det blev aldrig mitt liv, inte det verkligt verkliga. En maskerad, på något sätt en lång maskerad. Fast utan ballongerna.

Imorgon klär jag ut mig igen. Men denna gång med en ro. För det är inte jag och det är ok. Det är inte jag och försöker inte bli jag. Jag kliver tillbak in i en värld jag kan, men som inte är min. En värld där jag kan spelreglerna, men bara gästspelar. En värld där jag bara behöver vara, inte bo. I fyra veckor kan jag gästspela. Även i kostym. I fyra veckor är maskerad ganska roligt. Även utan ballonger.

Nära-livet-upplevelse

”Jag skulle aldrig orka vara nära så mycket sorg, smärta och död” Jag möter det ganska ofta hos de jag diskuterar mitt yrkesval med. Upplevelsen att läkaryrket ständigt är en närkamp med sorgen. Ett ständigt varande nära döden. Jag funderade på det idag, när jag åter gick med L på barnsjukhuset. Pratade om det med K, en av akutläkarna, under några minuters andhämtning över en kaffekopp. Och kände efter, när vi gick från rum till rum. Kände efter vad jag, trots att jag ännu inte upplevt så mycket, kände.

Och döden är nära. Ibland är den smärtsamt, brutalt, orättvist och skoningslöst nära. Men bara ibland. Det som är nära oftast är livet. Faktiskt nära precis hela tiden. Ett kondensat av det livet består av när det känns som mest, när det är som intensivast. Sorg, oro, stress, tårar. Smärta, ånger, ilska och ängslan. Glädje, lättnad, lycka och skratt. Kärlek, omtanke, tacksamhet och värme. Allt det är närvarande, mycket och ofta. Som ett kaleidoskop av det som livet är när det är som mest. Som en pyttipanna av känslor, de starkaste. Ibland är döden nära. Men oftast är det en enda lång nära-livet-upplevelse.

Och jag cyklar hem i den ljusa junikvällen efter 12 timmar på akuten, rusig och upprymd. Av livet. New York får vänta. Liksom London. Med sina kickar, sina kontraster, sin energi. För här finns livet. Med sitt kaleidoskop av intryck. Med sina nära-livet upplevelser. Och av allt, är faktiskt just det vad jag allra helst vill fylla mitt liv med.

Om gräs som är grönt och grönare

Klockan är en halvtimme efter midnatt och jag står i köket och glaserar kakor till midsommarkalas. Sista minuten, som alltid. Prokrastinerat, som vanligt. Kommer att tänka på förra midsommaren. På den här dagen för exakt tolv månader sedan. Tänker på hur annorlunda den dagen var. Då. Insåg sent att det var midsommar på fredagen. Lyckades trycka ihop fem intensiva dagar till fyra och få en biljett hem från New York torsdag kväll. Köpte med mig mina bidrag till midsommarbordet i allra sista stund på väg ut till flygplatsen. Med andan i halsen, allt med andan i halsen, allt nästan för sent. Sprang för att hinna med flyget. Kändes som om jag sprungit hela veckan. Landade på Arlanda tidig midsommarmorgon, tog taxin direkt därifrån till färjelägret och anlände efter natt utan sömn i kritstreck och kabinväska mitt i skärgårdsidyllen. Till sill, snaps och vänner. Till midsommarstång, gitarrer och jordgubbar. Till singstar, nattbad och midnattssol. Med väl maskerad jetlag och skriande behov av allt som fanns där.

Idag. Har jag sovit ut, läst tidningen länge, strosat utan direkta planer i solen, låtit fika avlösa fika. Cyklat på min gnisslande cykel genom stan i kvällsol. Haft det fantastiskt skönt. Fantastiskt bra. Fantastiskt lugnt och behagligt. Fantastiskt fritt och ledigt. Och ändå är det en liten del av mig som just nu längtar till det där livet. Det för 12 månader sedan. Till stora staden. Till det nya, det ständigt nya. Till kontrasterna. Jag måste vara lite galen, som just när jag har det som bäst, på något sätt längtar till en tid då jag på många sätt hade det som sämst. Antar att livet inte är så enkelt. Att även baksidor har framsidor. Att vi får kickar av de mest underliga saker. Och att gräset tenderar vara grönt där vi inte har fötterna.

Står i köket och glaserar kakor och försöker mota bort längtan. Försöker minnas hur mycket jag då drömde om ett imaginärt nu. Om att befinna mig just där jag nu befinner mig. Om att ansökan som då vilade i VHS händer skulle gå vägen. Och försöker minnas alla dagar, alla kvällar då just en cykeltur i kvällsol, att få sova ut, eller ett planlöst strosande var mål för intensiva dagdrömmar. Det går sådär alltihop. Försöker istället släppa fram saknaden. Men tänka att Staden faktiskt finns kvar, idag, imorgon och om fem år. Finns kvar med sina kontraster, med sina kickar. Försöker intala mig själva att jag faktiskt inte behöver ha allt samtidigt. Inte behöver ha allt just nu. Just nu glaserar jag kakor i mitt kök. Strosar i solen. Just nu har jag lugnet. En annan dag staden, kickarna, kontrasterna. Försöker uppskatta allt jag har. Allt som är bra. Vilket är nästan allt. Försöker hitta ett bra sätt att hantera den oförklarliga längtan efter Staden, kontrasterna, kickarna. Hantera att gräset där känns så grönt.

Har tagit en paus i kakglacerandet och skriver istället. Trots att jag inte alls är klar, med det eller resten som ska göras tills imorgon. Pausat kakglacerandet och ska nu försöka pausa tankarna. Trots att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den, saknaden och längtan. Imorgon är det midsommar. Jag kommer säkert anlända till skärgårdsidyllen i sista sekund, med andan i halsen, efter en nästan sömnlös natt. Sen kommer sill, snaps och vänner. Midsommarstång, gitarrer och jordgubbar. Singstar, nattbad och midnattssol. Imorgon märks ingen skillnad. Imorgon saknar jag inte staden. Imorgon vill jag vara just där, bland jordgubbar, gitarrer och nattbad. Imorgon ska jag vila i det, bara det. Att gräset oavsett färg därborta är väldigt grönt även under mina fötter.

Att vilja vilja

Jag har varit på spinning idag. 30 minuter spinning. Jag hatar spinning. Det är ganska få saker jag använder ordet hatar till, för det är starkt, men jag kan med emfas hävda att jag hatar spinning. Det är en tortyrform som slår de flesta, och när luften tar slut i de fiktiva backarna och benen skriker av smärta börjar jag försöka komma på saker som vore värre, och hittar få. Jag begriper det inte. Det känns som om alla har cyklat vätternrundan i år. Inte bara de smågalna vänner som inte bemödar sig något som inte har en ”extrem”-stämpel på sig, utan även vänner som åtminstone tidigare klassats som ytterst normala ur det hänseendet. Vätternrundan är 30 mil. Mitt spinningpas var 30 minuter. Ändå var det nästan omöjligt att genomlida. Jag cyklar dessutom nästan överallt. Och är inte alls otränad. Ändå gör det ont ända in i själen. Men jag gick jag dit, frivilligt. För att jag tänker att det väl inte kan vara så illa. För att jag har guldfiskminne. Och för att jag VILL gilla spinning. För att andra talar lyriskt om det, älskar det. Jag vill också. Jag vill gilla, vill vilja. Varje gång. För jag har gjort det förr. Jag gör det med ungefär ett års mellanrum. Så lång tid tar det att glömma. För benen att glömma smärtan. För själen att glömma tortyren. För viljan att vilja att överglänsa minnet. Guldfiskminnet.

Och det är inte bara spinning. Det är samma sak med andra saker. Som med oliver. De är snygga, oliverna. Gillar när de ligger i sin skål. Tycker om att plocka upp dem med en liten tandpetare, och stoppa i munnen. Men där gillar jag dem plötsligt inte längre. För jag tycker verkligen inte om oliver. Jag har försökt. Massor av gånger. Nästan varje gång de serveras. Men det hjälper inte. De är oätbara. Ändå fortsätter jag enträget peta i mig dem. För att jag har guldfiskminne. Och mest för att jag vill gilla.

Guldfiskminnet har varit användbart, livsnödvändigt. Det tog mig igenom flera år med arbete som i långa perioder kändes som ett spinningpass. Och att kunna mobilisera viljan att vilja, viljan att gilla, har varit nödvändigt. För att bygga engagemeng för något jag innerst inne inte brunnit för. För att orka långa dagar, orka spinningpass på spinningpass. Man kan vilja mycket på ren vilja. Ibland skrämmande mycket.

Jag fortsätter försöka gilla oliver. Just nu minst en gång i veckan. Helt i onödan. För jag behöver verkligen inte gilla dem. De kan ligga kvar i sin skål, medan jag äter cashewnötterna i skålen brevid. Och jag vet att jag kommer ge mig på ett spinningpass igen, sådär framåt vårkanten nästa år. Utan att alls behöva. För jag gillar en massa andra motionsformer som jag kan ägna mig åt. Andra kan fylla spinningklasserna. Jag fortsätter vilja vilja, fastän jag inte alls behöver. Jag verkar inte fatta, trots att jag egentligen vet. Men jag har slutat försöka gilla ett arbete jag egentligen inte gillar.

Man kan vilja mycket på ren vilja. Och det är väldigt bra, när det är saker man måste. För det blir roligare, det blir mer uthärdligt, det blir bättre. Livet. Men det är också mycket man faktiskt inte måste, där det faktiskt är ok att inte vilja. Faktiskt rent av mycket bättre att låta sig inte vilja. Det har jag fattat nu. Inte gällande allt, men gällande det som är viktigt. Där har jag fattat och vill bara det jag verkligen vill. Det är fantastiskt skönt. Och då kan jag leva med att jag fattar lite trögare vad gäller annat. Som spinning och oliver.

Om stress som inte blev

Jag har varit bra på att inte inte inte tänka på tentan. På att faktiskt ha sommarlov. Har inte en enda gång loggat in på KI’s hemsida. Inte kollat facit till tentans frågor. Lyckats förvånansvärt bra med att tänka att jag tar det sen. Tills jag vet är det sommarlov, helt och hållet. Tills på måndag, när resultatet skulle anslås. Det har gått bra. Att inte tänka. Men kände imorse att det närmade sig. Att tankarna letade sig dit, tankarna som tidigare kunnat fokusera på annat. Kände det och insåg att helgen skulle bli en kamp för att inte inte inte tänka. För det börjar komma nära. Och förstod att måndagens eftermiddag skulle kretsa runt väntande, framför datorn ivrigt klickandes på ”refresh”, eller cirklandes runt på stan som en osalig ande med telefonen under högbevakning. Det var min måndag. Jag förstod att det skulle bli så. Oundvikligen.

Var ute en sväng idag utan telefonen. Tecken på sommarlov. Och kom hem till en telefon som blinkade av missade samtal och meddlande från A. ”Jess, man kan se resultatet!!”. Va? Idag? Saker blir försenade, det är vi vana vid, men för tidiga? Skulle jag få veta idag? Utan upparbetad oro. Utan stressad väntan framför datorn. Utan okoncentrerat socialt umgänge. Tre dagar för tidigt. Bara sådär.

Nästa gång kommer det inte fungera. Nästa gång kommer jag veta. Att det kan komma tidigt. Likaväl som det kan komma sent. Perioden av stress och nervös väntan kommer förlängas ytterligare. Men sen är sen. Och nu är nu. Och nu, just nu, är jag evinnerligt glad att jag slapp min ofokuserade helg, slapp min framför dator väntande måndag. Och det känns som om jag fick några extra dagar bekymmersfritt sommarlov. Tack KI!

Den ultimata lyxen

Det är sommar. Fast termometern visar 16 grader. Och det är varmt bara precis där det är vindstilla och sol. Jag har ändå på sommarklänning. Och går barfota. Mest för att ändå kunna kalla det sommar. Eftersom det är vad kalendern säger. Att det är nu, just idag, den ska vara här. Sommaren.

Jag är på landet. Inte mycket händer. Jag har bakat rabarberpaj. Fast det fanns nästan inga rabarber så det blev mest hallon från frysen. Och päron från ICA. Och några små rabarber. Mest för att ändå kunna kalla det rabarberpaj. För jag är så van att det behöver ske nu, nu eller aldrig. Rabarberpaj nu eller ingen rabarberpaj alls.

Tittar i en gammal tråkig tidning. Stickmönster på saker som jag inte tänker sticka. Recept på gratänger jag inte tänker laga. Ganska dåligt skrivna personporträtt. Och en förutsägbar veckotidningsnovell. Det står inget jag egentligen är intresserad av. Men det gör inget. Jag kan läsa något intressant senare. En annan timme. En annan dag. Det är ovant.

Det är sommarlov. Och jag är helt ledig. Jätteledig. Och det kommer vara så många dagar än. Så många att dagarna inte behöver räknas. Så många att slutet inte ens syns i horisonten. Så många dagar kommer jag vara utan måsten. Och då gör det inget att vissa dagar regnar. Att jag får vänta på rabarbern. Jag har tid. Tid att baka alla sorters paj. Tid med regniga dagar och med soliga. Tid att göra saker som jag varken verkligen vill eller måste. Tid att slösa på den. Tiden. Det måste vara den ultimata lyxen. Bättre än ostron och champagne. Bättre än förstaklassflyg och lyxsviter. En till synes aldrig sinande skattkista fylld med den finaste av valutor. Tid.

Lite galet men ganska härligt

”Du är galen men det är härligt”

Fick det i ett SMS efter att ha skickat ett lyckligt ”tack så mycket”-SMS till L, min fina vän tillika barnkirurg som jag gått med ett skift i söndags. Ett som alltid fantastiskt skift. Ett skift som jag hade lyckliga fjärilar i magen innan och än mer lyckliga fjärilar i magen efter.

Jag fick träffa patienter, många små patienter. Jag älskade det. Det kan man kanske förstå. Jag fick skriva epikriser och röntgenremisser. Jag älskade det också. Att skriva epikriser. Jag förstår att det är lite galet. Att det objektivt inte är roligt att skriva epikriser. Att man tröttnar. Att det blir enformigt. Men nu, just nu, var det fantastiskt roligt. En epikris, som var skriven av mig. Tänka sig!

Jag gick med några läkare på barnakuten också, tillsammans med en annan läkarstudent i slutet av i utbildningen. De behövde alla vara där. Det behövde inte jag. De tyckte att jag var lite galen. Som var på akuten frivilligt en solig junisöndag. Och lite galen är jag kanske. Jag kan se det, utifrån. Lite galet är det kanske att tycka något man pluggar är så här roligt. Att bli så på insidan berörd och påverkad av något som kan vara bara en utbildning, som sen blir bara ett jobb. Men den galenskapen är jag oerhört lycklig för. För det är fantastiskt härligt att genuint få känna så. Att genuint tycka att något är så roligt. Och att detta något är vad jag pluggar. Att detta något är vad jag om några år kommer vara utbildad för att göra, få betalt för att ägna mig åt. Det är en enorm lyx, ett fantastiskt privilegium. Att få känna så här. Det är kanske galet. Men väldigt väldigt härligt.

"Jag vet inte"

Flera gånger senaste dagarna har jag getts tillfälle att använda den. Meningen jag är så dålig på att använda. Getts tillfälle, men inte riktigt gjort det.

”Så vad gör du för något?”

”Jag pluggar till läkare”

”Ah, vad spännande. Du, då kan jag kanske fråga en sak. Det är så att…”

Det facinerar mig. Att jag får frågan, gång på gång. Trots att jag tidigt signallerar att jag läst två terminer. Av elva. Att det är nio kvar. Två är en mycket liten del av elva. Jag kan således väldigt lite av det jag behöver kunna. Det hör väldigt få. De hör istället ”läkare”, och öppnar upp en skattkista av medicinska krämpor, kryddat med insyn i deras ytterst privata sociala och emotionella liv. Över ett glas vitt på en terrass i kvällssol. På en filt över engångsgrillar. För en människa de aldrig förr träffat. För en människa som kan måttligt mer än de själva om den krämpa de presenterar.

Det som facinerar mig lika mycket är mitt svar. För mitt svar är mycket sällan det naturliga. Mycket sällan vad det kanske borde vara. Mitt svar är mycket sällan ”Jag vet inte”. Istället använder jag den enorma teoretiska kunskap jag samlat på mig senaste året, tillsammans med konkreta exempel upplockade på vårdcentral och viss portion sunt förnuft. För att försöka ge något slags råd. För att försöka förklara, försöka lösa problemet. Alltid med säkerhetslinor, alltid tydligt poängterande att jag ju inte är någon läkare än, att det verkligen bara är en gissning, att de måste fråga någon som verkligen kan. Men aldrig bara ett ”Jag vet inte”

Jag är värdelös på ”Jag vet inte” i alla sammanhang. När folk frågar om vägen är jag livsfarlig. För jag hör mig själv försöka även när jag inte vet. Alltid med en ”fråga någon annan också, för jag är inte säker”. Men jag måste peka åt något håll. Kan aldrig nöja mig med ett ”Jag vet inte” Jag VILL veta. Jag VILL hjälpa. Och jag är senaste åren skolad i en värld där svaret ”jag vet inte” inte existerat. Det finns alltid en ”best guess”, ett alternativ som är mer relaistiskt än ett annat och som därmed kan presenteras som lite mer sanning. Jobba hypotesdrivet, det är det jag blivit mästare på. Med hjälp av logiska slutledningar, eller ibland magkänsla, svara något, ha någon slags åsikt, alltid ”Jag vet inte” har helt enkelt inte dugit. Inte ens när man verkligen inte vet.

Men inser nu att jag är på väg in i värld där ”jag vet inte” är extremt viktigt. Där resultatet av att peka lite fel, istället för att inte peka alls, är mycket allvarligare än några tursiter som får en extra promenad. Jag inser att jag måste lära om. Att en bra gissning inte alltid är bättre än ingen gissning alls. I mitt eget huvud, ja, men levererad till den som frågar, nej. Att jag måste lära mig inse när jag inte alls vet. Att fortsätta skapa hypoteser och dra logiska slutsatser, men inte stanna där, utan ta reda på hur det verkligen är…

Jag lovar att öva på ”Jag vet inte”. Öva på att säga det när jag faktiskt inte vet. Utan gissningar. Bara ”Jag vet inte”. Med tursiterna på gatan. Med vännernas vänner över ett glas vin. Hur det kommer gå? Hmm.. Jag vet inte.

En riktigt dålig patient

Vi hade en klinikerföreläsning med en handkirurg häromveckan. Han pratade med inlevelse och drog patientfall på patientfall. Han berättade om en byggnadsarbetare han haft som patient som skadat lillfingret när han arbetade, haft sönder flexorsenan och tappat rörligheten i fingret. Han hade plåstrat om handen och fortsatt jobba, inte besökt läkare. Hade inte tid med sjukskrivning, behövde lönen. Ignorerade det bångstyriga fingret som nu spretade rakt ut. I några år. Men insåg sen att det inte fungerade med ett spretande finger, och kontaktade handkirurgen. Sen följde en lång redogörelse för en komplex process, involverandes flera operationer, flyttande av senor från arm till hand och lång rehabilitering. Sensmoralen i mitt huvud var att man ska åtgärda skador direkt. Kändes självklart, att man går till doktorn om ett finger slutat fungera. Vad är lite förlorad lön mot ett för alltid förstört finger? Det borde man väl inse. Tänkte jag, som den logiska rationella blivande läkaren.

Var och boxades i söndags kväll. Hamnade med en stor kille. Riktigt stor och inte riktigt medveten om vad det innebär för styrkan i slagen. Jag kände det när ett av hammarslagen kom, att något inte var riktigt rätt i handen, men adrenalinet pumpade och smärtan försvann. Noterade först efteråt, när handskar och mitsar lagts ner att lillfingret inte riktigt såg ut som det skulle. Det hade lagt sig i en liten fin krök ner mot handflatan och var inte särskilt intresserat av att röra sig därifrån, hur mycket jag än försökta sträcka på det. Den är nog lite omskakad bara tänkte jag, och ignorerade aktivit. Det går nog över. Det gick inte över, vilket jag lite i ögonvrån noterade. Noterade med ignorerade alltjämt. Det var söndagkväll. Jag ville se film på TV och premiäräta nya Ben & Jerrys-smaken jag plockat på mig på ICA. Inte köa på närakuten. Så det var vad jag gjorde. Senare på kvällen, i en reklampaus på filmen, med ett finger som fortfarande inte hängde med alls, chattade jag lite med A, superduktiga allmänläkar-A, mest för att verifiera att det inte var någon fara med fingret. För den lilla rösten i huvudet hade avlägset börjat eka handkirurgens ord. Handkirurgens beskrivning av det komplexa kirurgiska återställandet och den långa rehabiliteringen. Avlägset, men ändå. A verifierade inget. Hon gav mig order att hoppa på cykeln och komma hem till henne på studs. Order eftersom jag inte alls var sugen. Eftersom jag ville se slutet på filmen.

Är nu såklart glad att jag lydde. Att jag både lät mig spjälas vid midnatt med kirurgtejp och grillpinnar, att jag följde med till vårdcentralen dagen efter, gick till handkirurgen och till röntgen, och i slutänden fick en klädsam stålskena som får min hand att under gasbindan likna något ur terminator. Glad att jag lydde men lite upprörd över att det var lyda jag gjorde. Upprörd över min egen brist på självinsikt. Jag som faktiskt visste. Upprörd över att jag prioriterade film framför finger. Jag som inte ens tyckte filmen var särskilt bra. Och plötsligt är byggnadsarbetaren prioritering av några veckors lön inte så svårbegriplig. Plötsligt blev han inte en besvärlig patient, utan en ytterst normal patient. Inte en irrationell person utan en person men ett mycket begripligt sätt att resonera.

Inser att det är lätt att stå vid sidan och vara klok. Lätt att stå brevid och tala om hur man ska agera. Men att det är svårare att vara lika klok när man själv är patienten. Att vad som är rationellt agerande och inte inte alls är självklart i stunden. Inte ens när man egentligen vet. Det inser jag nu, och så hoppas jag innerligt innerligt att man kan vara en riktigt bra läkare, trots att man är en riktigt dålig patient…

Om filten jag inte ligger på

Varför tror jag alltid att jag ska ligga på filt i solen och titta på moln som far förbi? Eller ligga på filt i skuggan och läsa böcker. Att jag alls kommer ligga stilla på någon filt. Jag tror det varje år. Ser framför mig de lata dagarna då jag ligger nästan helt stilla och som bäst förkovrar mig i något halvintellektuellt. Varje år ser jag den framför mig, filten. Filten jag inte äger. Filten jag aldrig ligger på.

Det är underbart med sommarlov. Men min kropp har inte riktigt fattat. Vaknar sju, senast, pigg, hungrig, på väg. Halva jag vill lägga täcket över huvudet och somna om, halva jag ropar ”mat”, ”dusch”, ”skola”. Har inte fattat. Läser två sidor av tidningen innan rastlösheten kommer krypande. Rastlösheten som inte litar på att det är ok att läsa utan krav på att minnas. På att det är ok att sitta helt stilla och bara läsa tidningen, utan att jag behöver det. Utan något syfte alls.

Så jag ligger inte på filtar. Börjar istället göra en massa saker, som jag sen inte avslutar utan låter bli liggande medan jag påbörjar nästa. Det syns i min lägenhet. Det känns på insidan. Rastlöshet. Jag försöker minnas vilka de var, alla sakerna jag längtade till under tentaperioderna. Sakerna jag listade utan att skriva lista på. Försöker minnas, men det har tagit sommarlov. Minnet.

Så jag ligger inte på filt. Kommer säkert inte göra. Inte i sommar, inte något år. Men förhoppningsvis kommer jag snart kunna sova förbi sju. Läsa klart hela tidningen. Föhoppningsvis fattar snart kroppen, fattar snart hela jag. Att det är sommarlov nu. På riktigt sommarlov.

Post tenta ångestsyndrom

Det var ju nu jag bara skulle vara ledig. Springa ut i solen och bara varit sådär härligt lyckligt sommarfri. Springa ut i 12 veckors ansvarslös frihet. Vara sommarledigt lyckligt helt oavsett hur tentan gick. Lycklig över att den är över. Bara

Och jag sprang ut just så lättad. Ut i eftermiddagssolen, på ganska lätta ben. Den där magiska lättheten i benen, som bara kan infinna sig efter att ha burit runt på något tungt riktigt länge, den dök upp som den skulle. Firade med lyxglass längs solig vägg. Sprang på folk jag kände och stannade och pratade länge. Promenerade med fast det var åt fel håll. För att jag ville och kunde.

Men sakta sakta kröp den sig på. Tentan. Tentan jag lämnat i salen. Tentan som då, när den just skrivits, kändes ganska ok. Som jag vid snabb överslagsberäkning borde ha klarat. Den smög sig på, fråga efter fråga. På solig terrass med glas vin i handen letade den sig in. Oinbjuden. Störde. Gicks igenom i huvudet, med insikter, skrämmande insikter. En efter en insåg jag att frågor jag trodde jag svarat rätt på varit fel. Att jag missförstått frågor, svarat på annat än de önskat. De där poängen jag räknat mig fram till föll av, en efter en. Och med dem lättheten. Och med dem den ansvarslösa lyckan. Post tenta ångestsyndrom- är det känt för någon?

För stessen före tenta kan jag hantera. Riktigt bra. Sover gott natten innan. Darrar bara lite när jag går in i salen. Men stressen efter. Den som hugger i magen. När man lämnat salen. När inget mer kan göras. När man bara kan vänta. Inför den står jag handfallen.

Och kan inte dela den. Oron. Stressen. Inte med någon i klassen. Vet att jag får höra ”men du HAR klarat det”. Och OM det sen har gått får skit för att jag sagt att det gått dåligt när det gått bra. Inte med någon utanför. Som ger samma respons. ”Klart du har klarat det”. Utan att ha en aning om vad "det" egentligen är. "Du klarar alltid saker". Försöker förklara att det här inte är samma sak, inte samma sak som allt jag alltid klarat förr. Att jag aldrig förr gett mig på att memorera hundratals strukturer på latin, hundratals cytokiner och interleukiner och glukoproteiner och… För det är inte samma sak. Det är inte samma sak. Ingen klarar alltid allting. Kanske har jag klarat just det här. Kanske. Men oro utlöst av eventuell dålig självinsikt är lika verklig. Jag sover sämre natten efter tenta än natten före. Jag vill inte ha det så.

Det är sommarlov nu. Och jag jobbar frenetiskt på att släppa. På att leva med två veckors ovisshet. På att leva på hoppet om snäll rättning eller på dålig självinsikt. Förbenat svårt är det. Post-tenta ångesten, hur hanterar man den? Jag behöver hjälp med det, nu. För den stör mig, mer än stress före tenta. För den äter av de finaste dagarna. De lediga, fria, ansvarslösa. De äter av det sommarlov som är mitt, bara mitt. Släpp säger jag, släpp. Men den gnager envist på…

Så nära

Jag drömde att jag var en osteoklast som åkt vilse i en haversk kanal i natt. Det var ingen mardröm men det var skrämmande. Det är ett tecken. Det är dags att det tar slut nu, det här. Det är dags för sommarlov.

Och nu är det så nära. Så nära att det nästan kan skymtas, nästan kan tas på, nästan kan kännas. Sommarlovet. Bara en liten liten sak emellan. Bara 8 timmar med en penna hårt greppad, med sympaticuspåslag, hyperventilering, kortisolproduktion och möjlig aktivering av fight or flight- mekanismen. Åtta timmar arbete. Sen 12 veckor vila.

Har en lång lista på saker som jag borde ha gått igenom men inte hunnit. Eller inte orkat. Hade tentan varit på måndag hade listan förblivit lika lång. Har en lång lista på saker jag inte vill ska komma på tentan- rabblar inga för då stressar jag upp A. Och idag behöver ingen stressas upp mer. Och slutligen, har en lång lång lång lista på saker jag ska göra när det här är över.

Önska mig lycka till imorgon. Önska att det miljoner saker jag kan efterfrågas och inte de miljoner saker jag inte kan. Och önska att jag inte drömmer mardrömmar om cellulära processer i natt utan vaknar utvilad och redo för 8 timmar sympaticuspåslag imorgon…

The enemy within

De spelar volleyboll på gräsmattan utanför KI. Nästan hela dagarna är det någon som spelar volleyboll. Det borde vara olagligt att spela volleyboll utanför ett bibliotek. Med extra hårda straff i tentaperioder.

Men det facinerar mig. Lite att de spelar volleyboll, men kanske mest att de gör det på gräsmattan utanför KI. Antingen har man tentaperiod, och då har man inte tid att spela volleyboll. Eller så har man inte tentaperiod, och då drar man från skolan illa kvickt. Så tänker jag i alla fall, under mina femton minuter i solen, mellan cirkulationsreglering och globulär filtration. Att jag gärna skulle spela volleyboll. Och ännu hellre dra från skolan illa kvickt. Ha sommarlov, det är just nu det enda, det absolut enda jag vill.

För nu vill jag inte mer. Vid sex idag nådde jag dit. Sprang jag in i väggen, stenhårt. Mitt i en mening om spermatogenesen. Plötsligt ville jag inte mer. Inte lära in en enda nerv, en enda interleukin, en enda prostaglandin till. Hjärnan sa färdig, trots att böckerna är fulla av saker kvar att lära. Hjärnan skrek sommarlov med full hals. Och stängde infartsportarna för kunskap. Det var mitt eget livsfarliga omdöme som klev in. Omdömet som tycker att det räcker att lära sig ”de stora dragen” och ”de huvudsakliga sambanden”. Omdömet som inte tycker att man behöver kunna varje nervs inervering, varje interleukins funktion. Omdömet är väldigt illa korrelerat med synen hos de som examinerar, de är genomgång av tidigare års DFM2-tentor ett tydligt tecken på. Så nu börjar kampen. I tre dagar kommer det hålla på. Jag mot omdömet.

Om tre dagar spelar jag volleyboll i solen. Om jag vill. Gör det nu, ropar omdömet. Sen viskar jag tillbaka, sen sen sen. Stirrar ner i boken, men med en projektion av gräsmatta i sol på näthinnan. För när min egen hjärna blivit det farligaste distraherande momentet hjälper inte fyrtiofem-femton. När tanken på att spela volleyboll på KIs gräsmatta är lockande nog för att avleda mig från böckerna, då hjälper väldigt lite. Tre dagar till, huvudet över vattenytan. Tre dagar till. Sen är vi vänner igen, jag och omdömet.

Fyrtiofem-femton

Fyrtiofem- femton. Så ser livet ut just nu. Precis hela livet. Fyrtiofem-femton. Så är livet indelat, i enheter. Morgon till kväll. Som för Will, Hugh Grants rollfigur, i ”About a boy”.

” My life is made up of units of time. Buying CDs - two units. Eating lunch - three units. Exercising - two units. All in all, I had a very full life. It's just that it didn't mean anything”

Fast mina enheter är inte fyllda av skivinköp. De är fyllda med koagulationskaskader, med kronotropa effekter och globulär filtration, med armbågsleder och thyroideahormon. De fyrtiofem. De femton är vanligtvis en språngmarch ut i solen, solen som envist lyser trots att vi bett om regn, eller åtminstone lite moln. Språngmarch ut i solen och sen försök att ta sig ur de fyrtiofem som snurrar runt i hjärnan. Femton minuter brukar det ta ungefär, att förvandlas från faktakvarn till något som liknar människa. Och precis när man kommit på hur man pratar om saker som inte står i en fysiologibok är det just den vi återvänder till. Punktligt. I alla fall ganska. Jag, som inte ägt en klocka sedan mellanstadiet, är plötsligt slav under schemat. Fyrtifem- femton.

Det började i ett försök att tentaplugga på inspiration. Jag tycker ju att det vi läser är intressant. Ta raster när de verkligen behövs. Det borde ju gå. Jag kan direkt avslöja att det gjorde det inte. Intressant är en gradfråga, och mer intressant finns alltid inom räckhåll. Mer intressant eller bara just då mer stimulerande, avkopplande, roande. Det där med ”nyhetens behag” blir också relevant när man är inne på femte pluggtimmen för dagen. Det spelar ingen roll om man sitter i bblioteket, utan hemmets källor till förströelse. En I-phone inom räckhåll räcker för att inspirationen ska byta objekt. Så jag började med schema. Trots att scheman är så långt ifrån mig man kan komma. Bestämd tid för plugg, bestämd tid för rast. Och det funkar! I början med starka incitament, den som pratar under "fyrtiofem" får bjuda på kaffe. Men nu, nu går det ändå.

Jag är imponerad, hänförd och lite förbryllad. Gjorde ett försök på ytterligare strukturering av livet, med en ”att göra”-lista längst bak i ett block. Med tanke om att skapa en ordning för vad jag ska läsa och när. Tänkte att jag kanske genomgått en personlighetsförändring, och blivit en sådan person som uppskattar struktur, scheman och listor. Skrev den längst bak i ett block, och där står den nu, ensam, övergiven, ofärdig. Riktigt så personlighetsförändrad har jag inte blivit. Så jag pluggar det jag känner att jag behöver, där jag känner inspiration. Fast på bestämda tider. Lagom doser struktur, lagom doser inspiration. Och med tre dagar kvar till tenta, med hyfsat bibehållen lust.

Mina enheter är inte fyllda med skivinköp, varken de fyrtiofem eller de femton, utan med respirationsreglering, och det känns ok. För dels betyder de något för mig, till skillnad från Will’s units. De betyder något och framförallt så är de fortfarande fyllda med ganska mycket lust. Även tre dagar före tenta. Det är ett gott betyg. Till metoden. Eller till det vi läser. Eller till det jag sagt förr. En signal att jag faktiskt är på rätt plats.