måndag 30 september 2013

Välkommen till Huddinge...


Det är 15 minuter kvar tills vi börjar, och jag rusar in med hjälmen under armen. Sen, fastän jag är tidig. För här behöver man vara tidigare. Långt bort, trots att kliniken ligger nära. Sannolikt ligger nära. För jag vet egentligen inte. Lika lite som jag inte vet var omklädningsrummet ligger. Eller vilken hiss det är som stannar på plan 3. Inget av det där vet jag. Och börjar planlöst vandra i korridorer. På jakt mindre efter rätt hiss, och mer efter någon annan vilsen kursare. Så att vi i alla fall kan irra ihop. Välkommen till Huddinge…

Hittar så omklädningsrummet, efter oändligt många steg i oändligt tråkiga korridorer. Efter att ha gått förbi samma fläktrum tre gånger, och åter konstaterat att vi hamnat på kirurggatan. Vilket är fel gata. Det är ungefär vad jag lärt mig. Men nu är vi här, och bankar på dörren. För passerkortet fungerar inte. För nästan någon i kursen. Det kan kursadministratören ordna. När hon är här. Men det är hon inte idag. Inte idag heller. Så vi bankar på dörren tills vi släpps in, och upptäcker att klädförrådet är tomt på allt utom kläder i large. Välkommen till Huddinge…

Kommer svettiga efter att ha irrat springande, för att bara bli sena, inte jättesena. I kläder vi drunknar i, och känner oss ännu mer små och vilsekomna än innan. Och kommer på mig själv med att längta till Solna. Där jag också går vilse. Men i alla fall hittar till omklädningsrummet. Längtar till Solna, tills doktor P kommer. Doktor P som följer vår lilla grupp som en skugga. En bra skugga. ”Vad bra, ni är ju här nästan allihop” utbrister hon. Leende. Alltid leende, trots att det bara var nästan alla, och vi faktiskt alla var sena. ”Det är fredag, så vi sätter fart, va” säger hon, och leder oss effektivt igenom seminariet. Snabbt nog för att vi ska få sluta tidigt, men noggrant nog för att vi ska lära oss. Lära oss ganska mycket. Och vi hinner dricka kaffe och äta kakor som hon har med sig. Till varje seminarium. ”Ni äter för dåligt”, klagar hon. Vilket nog är det enda hon klagar på. Annars berömmer hon mest. Och just då längtar jag inte så mycket till Solna. Faktiskt inte alls. Utan känner mig faktiskt på riktigt välkommen till Huddinge. 

torsdag 19 september 2013

Om förvirring, från ny till erfaren


Tisdag. Vi trängs i en hård träsoffa i vita för stora kläder, eftersom vi inte hittade skåpet med de små storlekarna. I en korridor vi tror vi ska vara i, fast vi vet inte. Liksom ganska mycket annat som vi inte vet. En äldre man kommer fram, viftar med en kallelse och frågar om retinamottagningen. Jag brukar försöka gissa men nu kan jag inte ens det. ”Tyvärr, jag är kandidat och helt ny, så jag hittar inte alls”. ”Vita kläder och vet inget ändå…” mumlar han och vandrar vidare. Och så känns det. Fjärde dagen, och vi vet nästan ingenting. Hittar ingenstans. Är sådär hopplöst nya och vilsekomna. Läkaren hittar oss tillslut, och frågar i farten när kursen började. ”I torsdags” svarar jag. ”Ah, helt nya alltså. Passa på att fråga allt. Det är mycket svåra ord, mycket som är svårt att greppa i början”. Och det känns bättre. Vi är nya och det är svårt och det är ok att vara förvirrad.

Fredag. Tre dagar senare. Vi hänger i en ny korridor. Hittat rätt klädstorlek, men hittar fortfarande inte till retinamottagningen. Dagens läkare är snabb men bra. Neurologi, som är svårt men roligt. Han ställer lite frågor men berättar mest. Vi tar en snabb kaffe mellan patienter. ”Hur länge till är du på St Erik”, frågar han. ”Tills på onsdag”, svarar jag. ”Ah, då är du ju så gott som fullärd säger han. Jag tittar upp, letar efter ironi i rösten. Inser att den inte finns där. För det är jag. Tre dagar till, sen kan jag allt. Allt jag kommer kunna, det vill säga. Tre dagar mellan ”just börjat” och ”nästan fullärd”. Tre dagar på vilka jag hunnit hitta rätt klädskåp, lära mig vända oftalmoskopet rätt, men inte hitta i korridorerna. Tre dagar mellan ny och erfaren.

Kaffepausen är slut och jag jagar efter doktor M, för att inte hamna efter. Eftersom jag ännu inte hittar tillbaka till undersökningsrummet. Försöker tänka på att de gjort det här förr. Lärt kandisar allt om ögon på två veckor. Det tröstar föga. Ögonhinnorna är fortfarande lika förvillande lätta att blanda ihop. Liksom uttrycken, som alla slutar på –opi och har prefix som är förvillande lika. Och diagnoserna, den långa listan med förvillande lika symptom och åter, samn som knappt går att uttala. Och har plötsligt tappat bort honom, doktor M, och slutar tänka.

Och hann inte tänka på det mer. Hinner inte. För kursen är slut. Praktiska provet klarat. Trots förvirringen. Kommer aldrig hitta till retinamottagningen på St Erik. Aldrig lära mig alla –opier. För nu är det öron istället. I två veckor. Där jag åter får vara ny och förvirrad några få dagar, innan jag blir erfaren. Erfaren även på öron. Erfaren och förvirrad… 

torsdag 12 september 2013

Om curling och bjudfrukt


Cyklar varje morgon de väldigt få metrarna till det väldigt lilla sjukhuset för att träffa den väldigt lilla gruppen kursare som läser om det där lilla organet. Och just den specifika delen nom en väldigt liten del av det väligt lilla organet. “Jag är väldigt intreserad av främre kammaren” svarar ST-läkaren när jag undrar om han vet vad han ska nischa sig inom när ST är klart. Och jag som fortfarande knappt förstått skillnaden mellan främre och bakre fascineras over ur man kan fascineras over det. Men är glad att det går. Själv njuter jag mindre av att lära mig precis allt om ögat, men desto mer om att de vill lära ut det. För det vill de. Allihop. Omtänksamheten och vänligheten vet inga gränser, och kulminerar kanske med frågan “Ska jag bära era matlådor till kylskåpen” från överläkaren på introdagen. Det bjuds på fika och frukt och godis vid varje möjligt tillfälle, och Dr H tycks vara överallt hela tiden. “Går allt bra här”, följs av ett enormt leende, när hennes huvud sticker in på vårt rum. Rummet där vi tillsammans med vår tålmodiga amanuens försöker studera ögonbottnar, får beröm för det lilla vi ser och får höra “Det är svårt det här” om allt vi missar. Vi får beröm för att vi äter bjudfrukten ute i solen, för att vi kommer tillbaka nästan i tid, för att vi orkar sitta och lyssna i 3 hela timmar. För nästan allt. 

Vi curlas, på ett nästan orimligt sätt. Orimligt trevligt. Och jag blir nästan rädd för att gå tillbaka till stora sjukhuset och lära oss om stora organ och gå vilse i stora kulvertar. Känner mig efter en vecka lite som ett curlingskadat barn. Rädd för att kontrasten kommer vara lite för stor på Huddinge nästa vecka. Men bara nästan. För de bjöd faktiskt på fika på introdagen även på Huddinge. Och var långrandiga men vänliga. Charmigt förvirrade, på Huddingevis. Och den här gången kommer det med allra största sannolikhet i alla fall inte snöa. Inte ens i Huddinge. Så tänker att det kanske är så här det är på termin nio. Väljer att tänka så. Och tänker sen inte mer alls, utan njuter i åtminstone en vecka till av tålmodig vänlighet. Av godis och bjudfrukt. Av att nästan curlas sönder. Och lär mig faktiskt, sakta men säkert, skilja främre från bakre kammaren och nästan se ett papillödem i en ögonbotten. 

måndag 2 september 2013

Om dag ett, för nionde gången...


Dag ett. Alla samlade i KS aula. Alla sjukhusen. Alla vännerna. Minns inte när det hände sist. Men plötsligt är vi här, allihop, som en myllrande myrstack fyller vi KS korridor innan dörrarna öppnas. "Är det Idol-uttagning" ler ortopedens OP-syrra som plöjer sig förbi. Det är det inte. Här ska ingen röstas bort. Men ljudnivån är nog densamma. Alla är samlade, som så många gånger förr. Kanske inte som termin ett, när allt var okänt. Mer som termin två, när ansikten var kända och efterlängtade, eller tre, när allt var så bekant att det knappt var spännande längre. Fast ändå inte. För det är termin nio nu. Vi är inte i början av utbildningen. Inte ens i mitten. Vi är på termin nio, och tanken på att vi en dag ska bli läkare är plötsligt inte så avlägsen. Det surras om nästa sommars underläkarvik, redan. Om tankar runt AT. Ännu inte riktigt stressat, men nästan.

Fast inte i vårt hörn. Inte än. Där kramas det. Och pratas. Och kramas igen. Och jag påminns åter om hur mycket jag saknat dem, allihop. Saknar dem, inte bara mellan terminerna utan under. När vi är spridda. Och mest över hur glad jag är för dem. Vi släpps in och intar samma platser som vi brukar, fast det är ny aula. Kursansvarige surrar på där framme, om obligatoriska moment som inte får missas. Utan att han nämner vilka de är. Han pratar om utvärderingen som kommer vid kursens slut. Den pratar han väldigt mycket om. Nästan mer än om kursen i sig. Men det gör inget. Han får ett halvt öra, för vi har fullt upp med att fylla sommarens luckor. Vi får orimligt lång rast som vi lätt fyller av varandra och sökandet efter det utlovade fikat, som i vanlig ordning åkt vilse i sjukhusets kulvertar. Och när den dyker upp attackerar vi ostmackorna som gamar. Trots att det bara är en timme kvar till lunch. Vissa saker är precis som vanligt, termin nio till trots. 

Och på vägen hem är jag glad. Glad över att skolan har börjat. Inte ystert, som termin ett. Inte lika förväntansfull som termin två. Inte alls lika förförd som termin fem. Men glad. Tillfreds. Nöjd, men att vara tillbaka. Just här, just nu. Och termin nio så duger det faktiskt fint.