Inlägg
En liten tapper skara är samlad i sal Bertil. De där som alltid antecknar med flerfärgspennor antecknar med flerfärgspenna. De som tenderar somna har somnat sedan länge. Vi andra lyssnar förstrött. "Vad gör jag här", viskar V efter tio minuter. "Träffar oss" är mitt uppriktiga svar, för det är i alla fall främsta skälet till att jag cyklat tvärs stan i duggregn. Det, och en vag förhoppning om att något kanske ändå kan bli lite tydligare av två timmars föreläsning. På två timmar ägnade helt åt att förtydliga precis hur vi ska skriva de avsnitt som är kvar att skriva, tänker jag att det kanske kan bli åtminstone lite tydligare hur vi ska skriva dem. Det blir det inte.
Powerpointbilderna tar slut och hon ser lite ensam ut där framme, men envisas med att stå kvar. "Vi har en timme kvar. Är det någon som har några frågor? Är det något som är oklart?". Det är tyst i aulan. Frågan är som att peta på en kloss på botten av jengaspelet. Som att öppna en liten lucka i de hollänska fördämningarna. En inbjudan till ras, till översvämning, till en flodvåg av uppdämd förvirring och frustration. Hon frågade om något var oklart. Om NÅGOT var oklart. Jo tack, ungefär allt. Men annars är det bra...
Kanske var det A som var först. "Jo, jag har en fråga av lite mer generell natur....". Tror vi förlorade henne redan här, hon där framme, med ordet generell. A fortsatte "Vi har fått lite olika bud angående det här med fotnoter, runt hur ofta man behöver referera... Min handledare säger en sak, och min koordinator en annan, och det är inte alls tydligt i studentinstruktionen och....". Alla rummens ögon vändes mot henne, hon där framme. Hon som skulle svara på våra frågor. Hon som nu fått den fråga vi alla velat ställa. Hur vi hanterar att ingen enheltig information finns runt vad vi ska göra, och att alla som finns där för att hjälpa oss tycker och säger olika saker? Nu, nu skulle vi få ett svar.
Naiv tro. Det fick vi självklart inte. Hon där framme dök, dök så djupt ner i detalj som det var möjligt. Grottade ner sig i referenssystem, och ordet generell var totalt bortblåst. Hon gav ett förvirrat och inte särskilt enhetligt svar angående den specifika refernshanteringen. Irritationen bubblade i rummet. Kanske inte mest för att hon inte ens lyckats svara på det specifika, utan för att hon glömt det där viktiga ordet. Det generella.För att hon fortsatte att göra våra liv lite mer förvirrade.
Det fortsatte så. Med generella frågor, som hon bad oss exemplifiera specifikt. Och sen svarade specifikt på, fast ganska ofullständigt. M gjorde ett nytt försök, genom att vägra ge henne något specifikt att förlora sig i. "Ja, alltså, jag tror det handlar mer om hur vi ska hantera det här, med olika budskap. Med att korrdinatorerna inte är koordinerade med examinatorerna. Eller med varandra. Eller med instruktionerna" .
Tystand. Sen, hon försökte svara. Genom att säga att det var väldigt svårt att korrdinera 12 koordinatorer. Och vi undrade, i tysthet, vad vi då hade dem för. Hon försökte svara, genom att tala om vilken information vi verkligen kunde lita på. Det visade sig inte vara biblioteket, för de hade fel ibland. Och inte den rekommenderade boken, för den hade, trots att den var bra, också några fel. Och nej, inte de svar på våra egna frågor som publicerats på studentwebben. Deras svar på våra frågor. De kunde vi inte alltid helt säkert lita på. Det visade sig egentligen bara vara henne vi med säkerhet kunde lita på. Och studentinstruktionerna. Som är ungefär lika tydliga som en impressionistisk målning.
Ingen ställde fler frågor.
Föreläsningen i syfte att förtydliga hade åter förvirrat. Precis som tidigare förtydligande föreläsningar. Och vi lämnade sal Bertil övertygade om egentligen bara två saker. Det kommer krävas en oändlig mängd tur för att få godkänt på den här kursen. Och kanske allra mest, övertygande om att inte gå på fler förtydligande föreläsningar.
