Om att bli kvar när det är nära

Sista veckan på jobbet. Nästan klar, och därmed oändligt svårt att motivera mig. Jag fungerar alltid så. Min hjärna drar likhetstecken mellan nästan klar och helt klar. Har helt tappat intresset så snart något nytt är synbart i horisonten. Något mer spännande, eller bara något annat, något nytt. Jag har vänner som är tvärtom. Som verkligen njuter av att göra saker perfekta. Av den sista putsningen. Av att gå från okej till fantastiskt bra. Det imponerar på mig. När jag är kvar för att notera det. Att det faktiskt blev perfekt. När jag inte redan rusat vidare, och gått upp totalt i något annat, något som bara är i startgroparna. Insett att jag ska omge mig med dem, perfektionisterna, trots att deras påpekanden runt allt som faller mellan mina stolar ibland är frustrerande. För vi bildar bra team, de och jag.

Jag fungerar likadant när det gäller att göra saker. Att lära sig saker. Älskar att göra allt första gången. När inlärningskurvan är så brant att den nästan är lodrät, när allt allt allt är nytt och spännande. Älskar att bemästra det mer och mer. Gå från totalt okunnig till helt ok. Ibland till och med att gå från helt ok till riktigt bra. Men någonstans där tar det stopp. Jag behöver inte ha de absolut snabbaste paddelskären i kajaken, behöver inte ha de perfekta löpstegen eller stå längst kvar på surfbrädan. Jag behöver inte vara bäst, vill det nästan inte. Bara bli bättre, i rask takt bli bättre. Bäst kan andra få vara. Vännerna som njuter av perfektionen.

Funderat på om det borde oroa mig. Att jag tröttnar så fort. Man kan inte lämna ett operationssår när hälften av stygnen återstår, inte tröttna när bara detaljerna i medicineringen är kvar att fastställa. Och kanske ska man helst vilja bli den allra bästa kirurgen, eller medicinaren? Bestämmer mig för att låta bli. I insikten att jag faktiskt har avslutat en väldig massa saker senaste åren. Med hyfsad perfektion. Trots att det inte är där jag får kickarna. Det kräver viss disciplin, viss ansträngning. Men den kan jag plocka fram, den har jag plockat fram förr. Bestämmer mig istället för att ha det i bakhuvudet, att jag är som jag är. Inte som en oro utan som en insikt. Saker vilar så mycket bättre som insikter än som orosmoment. Bestämmer mig för att I alla fall försöka. Som en insikt inför framtida val. De som ligger långt där framme. Runt vad jag ska göra. Runt vilka jag ska omge mig med.

Men för nu, återstår att hålla blicken på skärmen, hålla fokus på nu. Plocka fram disciplinen, som jag har när jag vill. Nu återstår att bestämma mig för att vilja. Vara kvar i den här veckan, i arbete. I avslutandet, inte i uppstarten. Jag kommer aldrig bli bäst på att perfektera. Men det gör ju inget. Det räcker med att jag försöker bli bättre på det, hela tiden blir lite bättre på det…

Tappade år

Ålder är intressant. Eller väldigt ointressant. Men facinerande. För jag har tappat år. Inte för att jag drabbats av någon minnesförslut. Inte för att jag ser yngre ut. Inte för att jag blivit mindre erfaren, mindre klok. Men ändå är det tydligt, att jag tappat dem. Åren.

På tåg från Uppsala. Äldre välklädd man, i sommarkostymen, läderportföljen, tidningen under armen. Jag i sommarklänning, sandaler, men jobbandes, framför datorn. "Läser du vid universitetet"?. Han är artigt nyfiken, pratsam. "Ja, det gör jag". Det svaret känns fortfarande ovant, trots att det varit verklighet i snart ett år. Han var snart pensionerad professor vid universitetet, fick jag snart veta. ”Så du arbetar under sommaren, vilken duktig flicka”. ”Men se till att njuta av sommarlovet, du kommer sakna det när du börjar arbeta på riktigt”. Jag sa inte att jag visste precis. Att jag provat det, många år. Att jag visste precis vad jag skulle sakna, att jag redan saknat. Jag blev i hans ögon "student", och blev därmed en ung flicka. Som inte erfarit mycket mer än några terminer i en aula. Som inte arbetat. Inte på riktigt. För det är inte ordningen, den antagna. Tappade år där.

På buss från skolan. Vi tog sällskap från busshållplatsen, min anatomitutor och jag. Han, T3, jag T2. Vi pratade, hela resan som var lång. Han frågade om jag bodde hemma. Svarade tveksamt att ja, det gjorde jag. Konstig fråga. Var skulle jag bo om inte hemma? Några minuter senare kom nästa, ”Har du mycket mottagningar att gå på”? Åter förvirring. Läkarmottagningar? Ehh, nej det var ju vårdcentralsplaceringen då och då men… Tills jag inser. Hemma betyder hos mamma och pappa. Mottagning betyder studentmottagningar. Han bodde hemma. Han hade flera studentmottagningar att avverka. Om han, varför inte jag. Han var ju T3, jag T2. Han var ju per definition äldre. Tappade år. Många år.

På inskrivningen, för snart ett år sedan nu. Kille i fotokön, då okänd, nu en i klassen. Vi hälsade, artigt, lite trevande. Jag iklädd det gamla livet, i kavaj, portfölj över axeln. Inte klädd som nitton, men det gick honom förbi. För första frågan efter hälsningen från honom kom snabbt. När gick du ut? Åter viss tvekan, över frågan. När jag gick ut? Senast? Ja, det var i lördags… Han såg på mig, lika tveksamt, innan jag fattade. Ahhh, gymnasiet, inte krogen. Tappade år. Mängder av år.

Jag ser inte ut som nitton. Inte som tjugofem heller. Det handlar inte om det. Det handlar om att uppfattning av ålder ofta är relativ. Relativt oss själva. Ålder är relativ, och ofta en beskrivning av en livssituation, snarare än levda dagar. En T3a är äldre än en T2a. Så antar man. Man är student först, jobbar sen. Jag var äldre när jag var tjugofem än jag är idag. För en managementkonsult är äldre än en student.

Så jag lever år nu som jag kanske borde levt förr. Och då levde jag år som jag kanske borde levt nu. Jag gör saker i fel ordning. Eller så var det kanske rätt ordning för mig. Eller bara ordningen som blev. Oavsett så är det min ordning nu. Jag har tappat år, eller fått. Jag vet inte. Och det är inte viktigt. Det som är viktigt är att jag nu lever år som är bra.

Sommarsvalka

Lyssnar på P1. På ett program jag redan hört. Jag hade hört förra programmet också. Det är ett gott tecken. Lyssnar på P1 och på vinden. Inomhus, fast det är lördag. För första gången på evigheter är det inte tropisk hetta. Det är molnigt och blåser. Någon lovade regn. Regn, på gulbruna torkade buskar. Äter smultron som är intorkade och små, men med all den sötma de stora bären innehåller. Jag klagar inte på värmen. Inte heller på regnet, om det nu kommer. Har inte rört mig längre än ut till hallonbuskarna idag. Det är också bra. Vila. Funderar på att ta tag i något. Kanske räcker det. Att fundera på det. Jag återkommer snart med något mer genomtänkt. För svalkan är här och snart vaknar lusten att gör mer än bara vara. Snart, men inte än.

Om att nästan mista och verkligen ha

Jag springer mycket numera. Flera gånger i veckan. Byter nästan all annan motion mot det. Kanske för att de ljumma kvällarna inbljuder till löpning. Kanske för att jag blivit medveten om att jag faktiskt kan.

Jag är väldigt sällan sjuk eller har ont. Min kropp tycks bara fungera, smärtfritt, nästan oavsett hur jag behandlar den. Ibland oförtjänt. Jag har tur. Men de gånger jag har ont, så är jag hypokondrisk som få. Inte så att jag förstorar smärtan till att vara större än den är. Men jag är övertygad om att den är allvarligare. Mer definitiv.

Det var förra onsdagen. Plötsligt, mitt på dagen, skulle jag springa av någon anledning. Tror jag var lite sen till ett möte. Några ganska långsamma löpsteg i sjukhuskorridoren som plötsligt gjorde ont. Smärta i svanskotan som strålade ner i benen, som elektriska stötar. Jag stannade till och började gå och då kändes inget. Det går nog över, tänker jag. Men det gjorde det inte. Skulle ut och springa med B på kvällen, men vi fick gå. Jag kunde inte springa.

Utgångspunkten är alltid att jag har en tumör. Medveten om att det är totalt orimnligt är det ändå alltid vad jag först misstänker. Oavsett var jag har ont. Oavsett hur mycket. Internetmedicin lugnade mig dock på den punkten. Primärtumörer i ryggen uppkommer nästan inte, och leder inte till svanskotesmärta vid löpning. Det gjorde inte så mycket annat heller. Pratade med Mamma i telefon som försökte med ”Ibland får man bara ont på ställen…”. Den kommentaren fick inget varmt mottagande. ”Man har inte bara ont. Det måste ha en orsak”. Internetmedicinade vidare. Det enda som hyfsat stämde in var spinal stenos. Smärta vid rörelse. Dock väldigt stor smärta. Insåg att min strålsmärta vid nedslag, bara vid nedslag, inte riktigt hade nått den nivån. Insåg att jag nog inte har spinal stenos. På vårdguiden ombads man söka läkare om det inte blivit bättre på 3 veckor. 3 veckor! Jag räknade fortfarande smärttid i timmar, och var redan nu oerhört frustrerad. För plötsligt sprang alla. På gångvägarna svämmade de över, löparna. Allas facebookuppdateringar rörde plötsligt joggingturer i kvällssol. Och jag, i någon slags inre övertygelse om att jag nu aldrig skulle kunna springa, var ledsen, frustrerad. Såg en framtid med avskyvärda spinningpass och otåliga promenader. Benen skrek att de ville röra sig snabbt och landa hårt. Men ryggen sa envist ifrån. Och jag tänkte tillbaka på alla gånger jag kunde sprungit men inte gjort det. Insåg att jag verkligen tycker om den, löpningen.

Nu springer jag igen. Det tog tre dagar. Det var inte spinal stenos. Kanske hade jag bara hade lite ont... Mammor har lite för ofta rätt. Jag springer igen, och kanske med lite mer uppskattning. Springer och njuter av känslan av att inget gör ont. Är det så att man måste tro att man är på väg att förlora något helt för att verkligen kunna uppskatta det? Nästan mista för att verkligen ha? Och omvänt- kan man börja uppskatta allting, bara man tror att man kommer förlora det? Om jag lyckas intala mig själv att jag lider av allvarlig dammsugarallergi, kommer den plötsligt locka? Om någon hotar att för all framtid plocka ur ekonomidelen ur alla mina tidningar, kommer jag vilja läsa den då? Det är sådant jag funderar på, när jag springer i den ljumma sommarkvällen. Springer, utan att något gör ont, för att jag vill och för att jag kan.

I värmen och varandet

Det flyter på. Solig dag följer på solig dag. En ebbar ut, en annan tar vid. Tidiga promenader med yrvakna samtal, och morgondopp i en ljummen Årstavik. Lugna löpturer, vin på uteserveringar och bad igen, i kvällar som aldrig blir svala och aldrig blir mörka. Och däremellan arbete, i ett tempo som smälter in i sommarens. Lagom intressant för att dagarna ska flyta på, lagom bekant för att inte kräva ansträngning, men inte så stimulerande att jag inte påminns, nästan dagligen, om varför jag lämnade det. Dagar flyter in i dagar, som om de varit för alltid. Som om det kommer vara för alltid.

Slutat ta med tröja ut om kvällen. Slutat lägga till ”om vädret är fint” när picknickplaner görs. Det blir inte kallt. Vädret är fint. Så snabbt man vänjer sig, och verkligheten nu blir den enda. Skolan känns avlägsen, liksom allt annat som inte är här och nu, sommar och värme, morgonpromenader och kvällsdopp.

Kanske är det värmen, som förlamar tänkandet. Som tvingar vänstra hjärnhalvan i dvala. Kanske är det avkopplingen som börjar sätta spår på riktigt. Jag bara är, och mår väldigt bra i varandet. Jag kunde läsa allmänbildande böcker. Bestämma mig för att läsa hela tidningen. Sätta mig in i valdebatten. Men det gör jag inte. Jag bläddrar i tidningen, förstrött. Läser bara precis det jag vill. Ofta blir det inte särskilt mycket. Gör det mesta utan annat syfte än för att det är vad jag i stunden vill. Utan att det är bra för något. Utan att jag måste. Utan att det fyller något direkt syfte alls. Lite som det här inlägget. Som bara flyter på. Jag kunde just här ha knutit ihop det med någon intelligent reflektion runt livet. Låtit allt det ovanstående sammanfogas till någonting åtminstone lite underfundigt. Men det gör jag inte. Istället låter jag det bara ebba ut. Som dagarna. Här. Nu. Utan annat syfte än att det dags att cykla ner och bada.

Om dagen som delade innan från efter

Läste det i tidningen, som en notis. Årets antagningsbesked till högskolan har kommit. I år, en notis. För mig. För några av er andra vad det var för mig för ett år sen. En vägdelare, i tiden innan och tiden efter. Tiden innan, en nervös rastlös väntan. En söndernött ”refresh”- knapp på studera.nu. Och tiden efter, en glädjeyra utan like. En hejdlös lycka, en oslagbar känsla av odödlighet, en obeskrivlig frihetskänsla. Det var verkligt. Det som varit tanke i en evighet, varit prat länge. Det var nu verkligt.

Hade lämnat datorn några timmar, för en fika med en vän. Promenerade genom gallerian och surfade gåendes, som i sömnen in på sidan, så van vid att se det vanliga beskedet att jag nästan missade det. Svaret hade kommit. SVARET. Visste att det inte gick att ta sig in för att läsa det via mobilen, så ringde A, hemma, höggravid och tillförordnad datorvakt. Luften stod helt stilla, omgivningen försvann. Jag var mitt i gallerian, men där var nu bara jag. Jag, telefonen, och A med beskedet på andra sidan. ”Jag klickar nu då, jag kollar det nu”. Det var en fråga. Och jag hörde mig själv säga ”Vänta”. Plötsligt slog det mig, att det kunde vara ett nej. Och om det var ett nej var hoppet borta. Jag stod tyst, andades, ville vara kvar i hoppet om att det kunde gå en liten stund till. Utifall det inte gick. Några sekunder, inte mer. ”Nu, kolla nu”.

Och det gick. Mitt jubel hördes över halva Gallerian och hela jag var en virvelvind. Sov inget den natten, och flög lyckorusig till N i Göteborg morgonen efter. Och vi firade ihop, i flera dagar. N som varit med så länge, genom Handelsåren, genom jobbåren. N som känner mig utan och innan och som stöttat varje steg åt rätt håll. Gick in på akademibokhandeln första dagen där och vägde en av de tunga anatomiböckerna i handen. Jag hade gjort det förr, då mer som en lek med tanken. Nu var det annorlunda. Nu var den plötsligt nästan min. Den var nästan min liksom drömmen. Leken med tanken var nu snart min verklighet.

Ett år har gått. Anatomiboken sitter i hyllan. Och det är väldigt verkligt. Och naturligt. Det som var en dagdröm har blivit vardag. Med bra dagar och dåliga. Men även de dåliga dagarna är jag evinnerligt lycklig att jag fick det besked jag fick den där dagen för ett år sedan, dagen som delade innan från efter. Även dåliga dagar vet jag att jag är på rätt väg.

Och i vargtimmen lycklig

Högsommar. Jag är inte särskilt förtjust i att promenera hem sent. Det är stökigt, gränsen till bråkigt. Folk överallt, som skränar. Poliser. Propåer till efterfest från folk som är för fulla. Men jag vill hem, snabbt hem.

Högsommar. Jag är inte särskilt förtjust i att promenera hem sent, men jag älskar att promenera hem riktigt sent. Inte två utan fem. Långt efter att uteställen stängt. I gränslandet mellan riktigt sen natt och riktigt tidig morgon. I ljus som på dagen men stillhet som på natten. Vargtimmen. Som på sommaren är vacker, bara vacker. Några på väg hem, andra på väg ut. Någon promenerar med hunden, någon har somnat på en parkbänk. Skränet har bytts mot tysta nickar, en hälsning mellan de vakna. Dofter och ljud, allt är intensivt och levande. Och jag är lycklig, för allt och inget är jag plötsligt lycklig.

Lyssnade på en TED-talk häromdagen med Jill Bolte Taylor, hjärnforskare som gripande i sitt 20-minuterstal beskriver hur hon fick en stroke. En stroke som på några timmar släckte ner hennes vänstra hjärnahalva. Levande beskriver hon hur då och sen försvann, hur här och nu blev allt. Och hur hon plötsligt, mitt i skräcken, var obeskrivligt fri och lycklig. Av att bara vara här och nu. Och slutsatsen hon drar är att vi borde leva just så mycket mer. Låta högra hjärnhalvan ta över. Inte rocket science. Inget jag inte visste eller inte själv upplevt. Att stunderna av äkta lycka ofta är de allra enklaste. De som bara plötsligt är, utan orsak i då eller sen. Men budskapet är övertygande när det kommer från någon som inte arbetat för det, utan drabbats av det. Drabbats av något av det värsta som kan hända, och känt den största lyckan. Budskapet är att vi medvetet borde leva så mycket oftare, mycket mer. Men hon hoppar över det jag undrar mest. Hur.

Men kanske är det vad som sker, där i vargtimmen. Kanske har min vänstra hjärnhalva somnat och lämnat den högra vaken för att ta mig hem. Hem genom den vackra ljumma sommarnatten, gränsandes till morgonen. Lämnat mig sådär mitt i allting uppfylld, av allt och inget, av här och nu. Högsommar, och i vargtimmen lycklig.

Excel from hell

Jag har nu suttit fyra timmar och brottats med en stor trasslig excelmodell. En stor trasslig excelmodell som länkar till en ännu större och ännu trassligare accessdatabas. Båda är gjorda av någon annan. Och populerade av tredje part. Av lite olika tredje parter, märk väl. Och allt är viktigt, väldigt viktigt. Och bråttom, väldigt bråttom.

För er som varit lyckligt lottade nog att slippa dessa djävulens verktyg, så består båda av en enorm massa siffror som i bästa fall har satts ihop ganska logiskt, helst av dig själv eftersom det då även är en logik du själv begriper. I värsta fall har den satts ihop utan logik, eller med en logik som för dig är okänd. De är nästan alltid stora och ganska ofta i någons ögon viktiga. Och när jag kommer i kontakt med dem är det alltid bråttom, väldigt bråttom.

Jag tycker inte om excel och excel tycker inte om mig. Finns nog inget ord jag satt samman med så många fula ord som just excel. Inget annat som befolkat så många mardrömmar. Eller orsakat så många sömnlösa nätter. Stressen för att någon liten cell ska bli fel. Någon av alla som är så viktiga. Vetskapen om att felen kommer. Eftersom det alltid är så bråttom. Framför excel har jag två lägen- stor stress eller enorm tristness. Det pendlar mellan de två, eller upplevs samtidigt. Vi är inte vänner, excel och jag, och kommer aldrig bli.

Så sitter här i min värsta deja vu. I frustrationen, irritationen, tristessen. Och hela jag, precis hela jag, minns varför jag inte gör det här längre. Och inser just där och då, att det mitt i alla bekanta känslor samtidigt känns helt annorlunda. För samma känslor som förr skapade stress inte bara över fel i excelmodellen, utan över fel i livsvalen, är nu ett kvitto. Ett kvitto på att jag valt bort rätt. En känsla att frammana när det svajar. För hela min kropp påminns just nu om varför jag inte gör det här längre. Varför det här är ett sommarjobb, inte ett jobb, ett gästspel, inte min verklighet. Och plötsligt, känns för första gången i livet, excelmodellen paradoxalt nog ganska ok…

Långsamt, men ändå

Häromdagen hände något anmärkningsvärt. Jag läste en intervju av David Brennan, Astra Zenecas VD, i Näringsliv. Ett helt uppslag, och jag läste hela. I Näringsliv. Det låter inte anmärkningsvärt. Men det är det.

Det har inte hänt på säkert två år. Att jag läser en hel artikel i Näringsliv. Och då inte för att jag ville utan för att jag behövde. För ett år sedan hamnade hela delen direkt i tidninginsamlingen utan att jag så mycket som sneglade på framsidan. Hela min kropp stötte den ifrån sig, av rädsla att blotta åsynen skulle framkalla andnöd och adrenalinpåslag. Och krypningar i kroppen, de krypningar som bara djup och fullständig tristess kan skapa. Som en allergisk reaktion. Sviterna av en överdos.

Men idag, idag läste jag en hel artikel. Visserligen på tåg, där inget annat fanns att göra, men ändå. Jag läste den. Inte för att jag måste utan för att… Att det var direkt intressant är en överdrift. Det var det inte. Men det var inte smärtsamt. Jag fick inte andnöd. Tristessens myrkrypningar höll sig borta. Det kändes bra. Att vi kan befinna oss i samma rum igen. Näringsliv och jag. Att vi utan att vara vänner ändå kan umgås civilt. Att jag börjar återhämta mig från överdosen. Långsamt, men ändå.

Och ett leende på det

Jag älskar sommarstockholm. Det är vackert, oslagbart vackert. Promenerar över Fjällgatan nästan vartän jag ska och stannar varje gång. Andaktsfullt. Djurgårdens grönska mot havets blå. Stannar varje gång. Tagen av skönheten.

Och det är levande, så oerhört levande. Alla är ute, överallt och hela tiden. Strosandes, flanerandes, sådär fritt och ledigt, utan syfte och mål. Som om de promenerade bara för att de vill. Även när de är på väg. Som om de hade all tid i världen. Även på 45-minuterslunchen. Pratar och hejar, som folk vanligtvis inte gör. Tutar från bilar, vinkar genom rutor. Som om medelhavsvärmen tar med sig sin kultur. Och gör Stockholm så levande. Och glatt.

För älskar kanske sommarstockholm allra mest för leendena. De som det plötsligt på sommaren slösas med. Som om de sparats på hela året och när solen kommer fram plötsligt öses ut. De är överallt. Hos den äldre mannen på trottoaren jag nästan cyklade in i. Han som ropat något ilsket åt mig i november trots att jag högt och tydligt sa förlåt. Han log nu, ett stort och glatt leende. Hos damen på Konsum, hon som vanligtvis suckar tungt när magnetremsan på mitt kort inte vill sig. Hon suckar inte nu. Det är ingen fara. Det är sommar. Vi har tid. ”Ha en bra dag nu”. Och ett leende på det.

Jag älskar mitt sommarstockholm och blir stolt och glad när jag ser turisterna promenera längs skeppsbron. Stolt över den vackra levande leende staden. Som om den vore gjord av mig, som om den vore min. Tänker jag där jag strosar längs trottoaren. Som om jag bara promenerade, trots att jag är på väg. Som jag hade all tid i världen, trots att jag egentligen har bråttom. Visar vilsna turister vägen. Och ler, ler nästan hela tiden. Så lite lite är den ändå gjord av mig, den levande leende sommarstaden.