Status quo

Och så var vi igång. Och det var fantastiskt att komma tillbaka och träffa alla, alla de vänner som jag inte förrän nu riktigt insett har blivit så viktiga. Och det kändes lite som att komma tillbaka till skolan på sommarlovet inte i årskurs två men i årskurs tre. Inte direkt spännade, vi är gamla i gemet nu, men förväntansfullt. Och med T4orna ute på sjukhus är vi inte bara inte längre nyast, utan faktiskt nästan äldst. Vi är inte längre inte bara de som inte hittar sämst, utan nästan de som hittar bäst. Inte för att det spelar någon roll. Inte för att det förändrar något.

För inget är förändrat. För precis ett år sedan var allt så oerhört nytt. Precis ett år senare är det som slår mig mest, hur allt är så precis som förrut. Nästan samma människor, med några få som tillkommit eller fallit bort. Men i övrigt, till och med första dagen häpnadsväckande lik de alla som varit. Hinner som vanligt upp B på cykeln någonstans mellan övergångsstället och entrén, hittar som alltid A i kaffekön. Och alla samlas på morgonen i samma små grupper, vår snart placerad som vanligt i bakre vänstra delen av aulan. Och de tolv veckornas frånvaro är som bortblåsta. Föreläsaren ägnar en god kvart åt att få bild och ljud att fungera, uppgivet suckandes "har inte riktigt förstått hur det här nya systemet fungerar" och "nu sedan de byggt om kan man visst inte längre...". Allt är som vanligt. De på raden längst fram somnar efter fem minuter, några på raden bakom en stund senare. Vi hittar gratiskaffe utanför någon annans klassrum och flockas som hyenor. Vi matas med foramen och angulus och musculus och nervus. Vi lyssnar ibland med båda öronen, ibland med ett, och skickar lappar och visar varandra foton på telefonerna. Social abstinens, eller kanske bara precis som vanligt. Lunchköerna är orimligt långa, och Jönsan har pureat svampsoppan och dränkt kycklingen i salt. Vi trängs runt ett för litet runt bord och äter av varandras luncher. Allt är som vanligt. Vi konstaterar att det är meningslöst att gå på anatomiföreläsningar men går dit ändå, kämpar sista kvarten för att inte somna och lovar oss själva och varandra att nu ska det nya ambitiösa "stanna i skolan och läsa varje dag till klockan fem"-livet börja. Och packar sen ihop väldigt fort efter sista föreläsningen och enas promenerandes hemåt att det börjar imorgon...

Allt är häpnandsväckande mycket som vanligt. Av tolv veckors frånvaro märks inget. Att vi bytt från termin två till termin tre är ännu mer omärkbart. Allt är häpnadsväckande mycket som vanligt, men det gör faktiskt ingenting alls. För som vanligt är ju faktiskt bra, riktigt bra. Så jag ser fram emot att imorgon åter hitta A i kaffekön, äta söndersaltad mat och nästan somna på anatomiföreläsningen jag kanske egentligen borde hoppat över. Men, jag fortsätter att tro på en förändring. Fortsätter att tro på att imorgon, då börjar nog faktiskt det nya ambitiösa "sitta kvar i biblioteket och läsa till fem"-livet...

För ett år sedan idag...

Det är många sådana nu. Många ”för ett år sedan idag…”. För det hände så mycket då, för ett år sedan igår, eller imorgon, eller idag.

För ett år sedan igår jobbade jag sista dagen. En fredag, en lång fredag. Massor att göra, för vi var mitt uppe i ett intensivt och ganska rörigt projekt. Med en partner i Tyskland, en i Stockholm och klient spridd över Europa. Och just då skulle jag sluta. Det var rörigt och stressigt och jag kämpade stenhårt sista veckorna för att hålla något slags fokus på det som behövde levereras. Minns så väl hur vi satt länge på innergården, N och jag. N, som skulle ta över projektet. Hur det blev kväll som sen blev sen kväll. Vi tog sällskap hemåt vid tio, båda trötta. N trött och tyngd, av tankar på hur bitarna skulle falla på plats, över nästa veckas väntande kaos. Jag trött men ändå lätt, så lätt. Lätt och lycklig. För den nalkande friheten. För det stora okända.

För ett år sedan i övermorgon blev det nya okända det nya lite mer kända. Då började det nya. För ett år sedan i övermorgon blev jag som vanligt sen, och tog min allra sista ”för annars hinner jag inte”-taxi. Till skolans grindar där jag såg A, och vi rusade tillsammans med andan i halsen till uppropet. Till början av det nya.

Och för ett år sedan idag kom jag på det där med blogg, och för första gången imorgon, skrev jag. Som ett försök bara. För att jag hade så mycket i mig just då. Ett år och ganska många inlägg senare, så gillar jag det fortfarande. Skrivandet. Jag mår bra av det. Och jag har fortfarande mycket i mig. Så jag fortsätter. Och hoppas ni fortsätter följa med, ett år till. Ett år, när kanske lite mindre är alldeles nytt, lite mindre är för allra första gången. Men lika mycket tänks, känns och vill ut.

Imorgon börjar det igen. Och det känns bra. Letar block, penna. Ställer klocka. Ovant, men bra. Förväntansfullt, nu som då. Inte för att något stort okänt väntar, som då, för ett år sedan. Utan för att det som börjar är något känt och bra.

Stentvättat och välberest

Vi hade ganska många diskussioner, A och jag, om sommaren. Om huruvida man skulle läsa i förväg under sommarlovet, börja småkika lite på neurologin och anatomin för att ha ett litet försprång. Eller om man skulle repetera, läsa människans fysiologi från pärm till pärn, nu i lugn och ro. Se allt en gång till, låta det sjunka in på riktigt. Kanske lite av båda. Tolv veckor var eoner av tid. Då, när allt räknades i tid kvar till tentan. Och när tid var dagar och timmar.

Några veckor in på sommarlovet tänkte jag tanken första gången. Om man skulle ta sig an lite neurologi. Tröttheten var förbi, ett litet sug nästan där. Ett sug i alla fall stort nog för att gå in på Hus75 och tanka hem sammanfattningen. Den väldigt långa sammanfattningen. Den sparades ner på skrivbordet. Sparades ner och glömdes bort, för några veckor, för starkare än så var inte suget. Tills jag befann mig framför en skrivare och tänkte att kanske skulle jag skriva ut den. För hittills hade jag ju inte kunnat läsa den, när den inte funnits på papper. Det var självklart enda anledningen till att ingen avslappnad inläsning påbörjats. Sagt och gjort, alla sidor skrevs ut och placerades prydligt i en plastficka. I en plastficka som de stannat i. Starkare än så blev aldrig suget. I en plastficka som inte har öppnats, men som i veckor bars runt. Låg i botten av helgövernattningbagen, nedtryckt i axelremsväskan för tågresan, bland solglasögon, frisbee och handduk i badkassen. Den har haft en upplevelserik sommar, min plastficka. Utan att jag ens varit nära att öppna den.

Det var någon gång mitt i juli som jag insåg att neurologin kanske var för avlägsen. Det var ju faktiskt inte förrän andra blocket vi ska läsa det. Kanske bättre att ge sig på den anatomi vi ska ha initialt. Och jag har ju mina flashcards, ultimata att bära med. På tåget. På flyget. Till stranden. Och där har de varit. Nu kantstötta, som om de tummats många gånger. Utan att ha tummats alls. Lite sådär som man tvättar jeans på för hög temparatur, allt för att de ska se slitna ut. Så har jag gjort med mina kort. Artificiellt slitna. Stentvättade liksom. Stentvättade och välberesta.

Nu har tolv veckor gått. Eoner av tid har passerat. Jag har tummade flashcards och en sliten sammanfattning i plastficka. Och har lyckats glömma det mesta från termin två. För utan piska händer väldigt lite. För utan piska prokrastinerar jag. Alltid. Allt. Jag borde vetat bättre. Någon gång borde jag lära mig.

Och det är ok, intalar jag mig. Jag är utvilad i alla fall. Redo att ta mig an allt det nya. Komma igång direkt, redan första veckan. Sitta kvar i skolan varje eftermiddag. Kanske till och med läsa in lite i förväg. Mmm, så får det bli. Så kommer det bli. Helt säkert…

Om glädje för vad det är. Bara så

Nej, det kommer inte nu heller. Inlägget om borta bra men hemma bäst. Men ett lugn har lagt sig. Stressen i kroppen har vädrats ut av Bohusländska vindar. Borta bra, och hemma ganska bra det med. Rolleblades längs med Park Lane slås inte av löpning över ljungbeklädda västkustklippor. Men slår det inte heller. Vänliga New Yorkbor finns, liksom vänliga Göteborgare. Och att halvsova på solbeklädda klippor är skönt, trots en höstkyla i vinden. Livet är ganska bra på många ställen. Och just nu ska jag fokusera på det som är bra här.

Och på att skolan snart börjar. Har tänkt mycket på skolan under sommaren. Samtidigt inget alls. För kanske mest tänkt på arbetets icke-varande. Det är vad som varit tydligt. Och ibland känns den overklig, hela tiden på KI. Som en dröm, en bubbla, en vag dagdröm. Så frikopplad från min tidigare vardag, och från mitt nuvarande sommarvacuum. Nu är den mest en orsak till jobbets icke-varande, inte en verklighet. Människorna, de nya vännerna, varit overkligt frånvarande hela sommaren, de som är så oerhört nära hela terminerna. Några korta möten, SMS och mail. Nästan inte verkliga. En sommar mellan världar, varken i den nya eller i den gamla. En sommar med pausknappen inne. På vissa sätt. Och på andra, i tankarna, ganska ofta på shuffle. Ett emotionellt kaos, mitt i lugnet.

Ser fram emot skolan. Ser fram emot det vi ska läsa och lära. Nästan alla bitar. Ser fram emot att komma närmare, men även i det som är. Ser fram emot vännerna, att se dem igen, krama om dem, snacka skit och allvar. Måndagsfikor och kvartsraster. Ser fram emot vardag. Och det är i det jag inser att det är rätt. I tidigare livet kunde jag se fram emot det som inte var vardag. Och var ganska nöjd med att vardag sällan inföll. De flesta dagar var ett oberäkneligt rutinlöst halvkaos. Det var jag ok med. I det oväntade låg en förväntan om att något som var bra oväntat kunde dyka upp. Om mening och glädje och lycka, som möjlighet. Men i vardagen, de beräkneliga bitarna, låg bara tristess. Nu ligger en ro, ett lugn och framför allt, en glädje, i vardagen. Inte i förväntan om hur den kanske kan bli, utan i hur den är. På riktigt.

Så idag känns den overklig, KI-världen. Men om en vecka är den verklig. Och bra. Inte för att den i osäkerhet döljer förväntan om något som kanske ändå kan bli. Utan för vad det är. Bara så.

Istället för inlägget jag inte skriver

Det var nu jag skulle skriva det där inlägget om borta bra men hemma bäst. Om hur semestern var fantastiskt, men att den var just semester, och att jag nu är glad att vara hemma i verkligheten. Att Staden i all sin glans trots allt bara är en ytlig värld, där man vill vara men inte leva. Att jag åter fått bekräftat om att det var rätt att välja bort. Så skulle det vara.

Det var nu jag skulle återkoppla till det viktiga, det riktiga, det som verkligen betyder något. Inte lyckokickarna, utan den solida känslan av grundmurad glädje. Det har gått att göra förr. Jag har kunnat hantera stingen av längtan. Så tänkte jag väl att det skulle gå att göra igen. Eller hoppades.

Men så är det inte. Jag är hemma igen, men hjärtat är kvar. Jag är just nu förvirrad, lite omskakad av hur starkt jag kände, hur bra jag mådde, hur mycket jag längtat och saknat. Staden, energin, mötena. Förvirrad runt vad som är verkligt och vad som är illusion, vad som är långsiktig lycka och vad som är kortsiktiga kickar. Om vad som är rätt, för mig. Det drar i mig åt alla håll, och det är ansträngande, det gör ont.

Ska låta det vila. Landa hemma. I Sverige. Se vad jag har, det som är nära, det jag fått nu som saknades förr. Allt som är bra. Västkusthelg. Bröllop med mängder med vänner. De finns här. Och skolan känns ju bra, på nästan alla sätt bra. Gräset är ju grönt här. Här med. Kanske klarnar tankarna om några dagar. Kanske hittar jag tillbaka till självklarheten, i känslan, i övertygelsen. Och kan vila i en längtan som bara finns där, men inte tar överhand. Kanske kan jag då skriva det där inlägget, som jag önskar jag kunde skriva idag…

I väntan på ord

Jag är kvar. På bloggen och i staden, fast just nu mest i staden. Och livet fortsätter vara fantastiskt. Kunde skriva så mycket, för mycket rörs upp, rörs om. Men det får vänta. Vill inte ta upp tid från varandet. Vill inte låta det som rörs upp störa levandet. Det just nu underbara. Ni får lite bilder så länge, några glimtar av staden så som jag ser den, så som jag tycker den är som bäst. Utan frihetsgudinna och Times Square. Men med morgonyoga i solgass, närodlade grönsaker på Union Square, kaffe med perfekt crema och leenden, många leenden. Jag är snart tillbaka även med ord, men så länge får ni hålla till godo.

Om nu och sen

New York är en fantastisk stad. Det är en fantastisk stad att bara vara i. Helt oavsett. Allt finns. Att uppleva. Att köpa. Att göra. Att se. Att äta. Att dricka. Det tillsammans med mycket annat gör New York till en fantastisk stad. Myllret, leendena, de oväntade mötena och spännande samtalen, de är alla gratis. Memn mycket annat är det inte. Och jag är van att vara i New York med lön, inte med halvt och snabbt sinande studiebidrag. Jag är van att vara i New York med kvitton man sparar för att få tillbaka pengar på, inte kvitton som av vana samlas och sen enbart blir ett bevis på mängden egna pengar ut. Jag är van att inte märka att New York är en stad som är än mer fantastisk med pengar. Men jag märker det nu.

På flygplatsen. Taxin stod där dem brukade. Hemma är taxin bortplockad ur livet. Här var den så naturlig, den brandgula skruttiga, som enbart tar kontanter, med en taxichafför större än bilen, med en osannolik svada. Här var den naturlig och inte förrän i bilen reflekterade jag över hur snabbt taxametern tickade. Reflekterade en kort sekund, innan det var glömt, övermannat över lyckan av att vara framme. Av dofter, syner, ljud. Över myllret. Som är gratis. Några timmar senare. På middag med härliga vänner. Och deras vänner. Och vänner till dem. Som alltid i den här staden är man på timmar uppslukad i nya bekantskaper. Samtalen drar iväg, liksom krognotan. Insåg jag när korten drogs fram för den automatiska delningen. Insåg igen. New York är fantastiskt. Men äter studiebidrag. Fort.

Här uppkom i min tillvaro ett dilemma. En dialog mellan Jessica termin 3 och Jessica termin 11. Jessica termin 3, som just nu på kontot har pengar som tillhör Jessica termin 11. Jessica termin 3 som hemma i Stockholm bara övertrasserar sin månatliga budget lite. Och bara ibland. Som inte ens saknar det särskilt mycket särskilt ofta, det där med lön. Jessica termin 3, som plötsligt här, berusad av staden, inte alls ser den rättvisa fördelningen mellan terminer som självklar. Som vill ha allt, till sig själv, här och nu. Något Jessica termin 11 inte gillar. Antar jag i alla fall. För hon har en mycket lägre röst här borta, överröstad av myllret på restaurangen, av pratsamma expediter och snacksaliga taxichafförer. Hon har lägre röst och mindre talan. För så mycket lockar, där mycket är gratis, men ännu mer kostar pengar. Samtidigt finns hon där, hungrig och upprörd. Gillar inte nudlar. Kommer vilja ha nya sneakers och lämna in cykeln för punkalagning. Även termin 11. Och det stör. Stör euforin över att vara här, stör glädjen över vännerna, över staden. Stör plötsligt livet termin 3, vilket är livet som är nu.

Eller störde- för jag bestämde mig, snabbt, redan första kvällen, för att det faktiskt är Jessica termin 3 som åkt till New York. Jessica termin 3, som inte behöver de dyraste väskorna, inte köpa hel höstgarderob på Barneys eller åka taxi överallt. Men som tycker om att kunna dela restaurangnotor med vännerna på ställen där maten är fantastisk, som vill köpa de där jumpadojorna som hjärtat slår dubbelvolt av och köpa glass som kostar mer än vad som kan motiveras. Tio dagar i den friheten, det får Jessica termin elva leva med. Eller så får Jessica termin fyra, fem eller sex kompensera. Det är oklart och just nu oviktigt. Just nu har jag semester. Med fantastiska vänner i en fantastisk stad. Där mycket är gratis men mycket kostar pengar. Och i tio dagar får det vara så.

Ögonblick att minnas, timmar att leva

Och så var jag här. Och allt är som vanligt. Allt är som det ska. East Village. O och jag tar en kaffe på trottoaren utanför Abraco. Ägaren spelar Chet Baker ur liten bandspelare. Hejar välkomnande. På oss och på en kille i slokhatt. Och bär in en cucumer goats cheese toast till kvinnan i second handaffären brevid. Allt är precis som det brukar. Precis som det ska.

Union square. De trängs på torget, de lokala odlarna som säljer ekologiska pretzels, med killarna som kör skateboad på parkbänkarna. De och trottoarkonstnärerna, killarna i kostym som försöker äta lunch i kaoset och alla som är på väg, åt något håll på väg. Trängs på ett vänligt sätt. Utan armbågar, med leenden. Någon går runt och delar ut kramar. Gratis, vilket han skrivit på en skylt. Allt är som vanligt. Allt är som det ska.

Allt är som det brukar. New York är som det alltid har varit. Och allt är som det ska vara, precis så som jag vill att det ska vara. Jag har det fantastiskt bra, och saknar det redan fast jag just kommit. Allt är som det brukar, som jag minns det. Tills jag påminns, i vårt samtal en stund senare. Det brukar bara vara nästan så här. Vi brukar dricka kaffe på trottoaren tillsammans, O och jag, men alltid för kort, och för sällan. Så mycket oftare dracks kaffet på en flygplats, eller inte alls. Och strosande var så mycket oftare stressande. Blicken ned i datorn istället för upp i vimlet. Inte alltid, men oftast. För jag brukar var en av de, de som stressar i kostym. Som inte hinner stanna och köpa ekologiska pretzels eller ta emot gratis kramar. Men det jag minns är ögonblicken som glimmrar, inte timmarna. Minnet är fantastiskt och bedrägligt. Det räddar och fäller. Jag saknar ögonblicken, men inte timmarna. Och jag tänker, vilket är det som är livet- timmarna vi lever eller ögonblicken vi minns?

Nu sitter vi så länge i solen att orden sinar. Mannen i slokhatten hinner gå, kvinnan i second handaffären komma tillbaka för kaffe. Hinner notera att staden rusar förbi, för en gångs skull utan att rusa med. Hinner låta ögonblicken bli timmar och dagar. Njuter av det som just nu är livet, hela livet. Lycklig för att det är som det i minnet brukar vara. Njuter av att ögonblicken jag minns just nu får bli timmarna jag lever.

Om att några saker faktiskt kunna, och bli glad

På landet igen. I regnet igår, spelade spel med mamma. Ett sånt där frågespel som aspirerar på att vara Trivial Pursuit utan att vara det. Ett sånt där spel som får en att inse att de måste vara ganska briljanta, de där som gör frågorna till Trivial Pursuit, det riktiga. För de som gjort frågor till det här spelet var det inte. Helt oavsett, tycker jag spelet är roligt varje gång. Och helt oavsett, så är jag vanligtvis ganska värdelös. För jag har ingen koll alls på världsrekord. Och är ganska dålig på kungar och befälhavare. Och har glömt nästan all romersk mytologi. Är värdelös på namn. Och ganska dålig på datum. Jag är helt enkelt inte särskilt allmänbildad på det där faktatunga viset. Jag aspirerar inte på att vara det heller. Jag förstår mycket men kan lite, det har en fyraårig ekonomiutbildning inte kunnat råda bot på.

En av fördelarna med det här spelet, som aspirerar på att vara TP men inte är det, är att det finns ett frågeområde som handlar om medicin (kombinerat med mytologi, fråga inte mig om resonemanget bakom den kombinationen). I julas spelade vi spelet, åter Mamma och jag. Jag gillar medicinfrågorna, har alltid gjort, men kunde inte mycket. För medicinfrågor handlar mycjket sällan om enzymer i intermediärmetabolismen. Eller detaljer runt cellens minsta beståndsdelar. Om det kunde jag massor i julas. Om det, och om absolut inget annat.

Men så igår spelade vi igen, mamma och jag. Och plötsligt kom de, medicinfrågorna jag kunde. Inte kunde gissa mig till utan verkligen kunde. Vad är en patella? Vad kallas ett utsöndrande organ? Var finns apokrina körtlar? Kunde de plötsligt så väl att jag inte bara kunde svara, utan kunde kritisera och problematisera svaret, himla med ögonen åt att frågon vad som är den övre extrimiteten ens kan ingå i ett frågespel som inte är för barn.

Och insåg då och där att jag faktiskt kan något nu. För första gången känner jag att jag verkligen kan något, något verkligt och faktaspäckat. Inte bara generella drag och skeenden, inte bara samband och vaga kopplingar, utan fakta. Jag inser att jag tycker om det. Att inte bara kunna ta reda på utan kunna. Inte för att vinna spelet som aspirerar på att vara TP utan att vara det. För det räcker det inte att kunna medicinfrågorna. Och det spelet behöver jag inte vinna. Utan för att jag tror att de här sakerna kanske är viktiga att kunna. Och jag är evinnerligt glad för att jag trots min oförmåga att minnas någon annan konkret faktakunskap verkar minnas just det här. I alla fall delar av det här, det här som jag tycker är intressant. Och viktigt. Kanske för att mycket redan hunnit repeteras flera gånger. Eller kanske för att det är just det. Intressant. Och viktigt.

Allmännbildad aspirerar jag inte på att bli. Det kommer inte ske. Jag är ingen faktamagnet, och glömmer ännu snabbare än jag lär. Men nu kan jag faktiskt en del saker, om saker jag tycker är intressant. Jag går en utbildning där jag lär mig saker som är viktiga. Och som verkar fastna. I alla fall till viss del. Och jag inser, att efter att den underbara kravlösa sommaren är över, väntar en ny höst där jag får lära mig ännu mer saker som jag vill kunna. Det gör mig glad. Saker av vilket jag kommer glömma mycket, men minnas en del. Det för mig ännu gladare. Minns och kan inte nog för att vinna spelet som aspirerar på att vara TP, men förhoppningsvis, så småningom, ackumulerat över år, nog för att bli en bra läkare, som så småningom vågar lita på sitt eget omdöme. Det gör mig allra gladast.