Diagnosen mittemot

Tog treans buss imorse. Sightseeingbussen. 55 minuter genom Stockholms snömodd. Han satte sig mittemot. En man i 35-årsåldern, dunjacka, svarta jeans och metro i handen. Fast det såg jag knappt. Allt jag såg var ofullständig slutning av första gälbågen. Allt jag såg var otillräcklig morfogen proliferation i vecka 8 till 10. Allt jag såg var ”läpp gom-spalt”. I 30 minuter satt han framför mig. Mannen som blivit en diagnos i mina ögon. Insåg till min fasa att staden är full av diagnoser. Än kan jag bara ett fåtal, varav majoriteten antingen inte är synbara, såsom gikt, eller knappt existerar, såsom porfyria cutanea tarda. Än är de flesta personer manchesterbyxklädda medelålders, kepsförsedda fjortisar eller piercade indiekids i mina ögon. Individer, inte diagnoser. Vill helst fortsätta ha det så.

Efter en stund kunde jag urskilja det blonda håret under den gråa mössan, rutiga skjortan under dunjackan. Tankarna började som vanligt snurra runt vem han var, vart han skulle. Han blev sakta en individ, inte en diagnos, inte en läpp-gomspalt. Han gick av vid Fridhemsplan, mannen som blivit en blond reklamare, i mina tankar med lägenhet på östsöder, amatörindieband och Kronancykel. Jag tittade ner ett ögonblick, ner i min egen metro. Och när jag tittade upp hade han satt sig ner framför mig, på den blondes plats. Stor, rosig, lite andfådd, med en grå jacka som jag knappt såg. För allt jag såg var ”det metabola syndromet”….