Istället för inlägget jag inte skriver

Det var nu jag skulle skriva det där inlägget om borta bra men hemma bäst. Om hur semestern var fantastiskt, men att den var just semester, och att jag nu är glad att vara hemma i verkligheten. Att Staden i all sin glans trots allt bara är en ytlig värld, där man vill vara men inte leva. Att jag åter fått bekräftat om att det var rätt att välja bort. Så skulle det vara.

Det var nu jag skulle återkoppla till det viktiga, det riktiga, det som verkligen betyder något. Inte lyckokickarna, utan den solida känslan av grundmurad glädje. Det har gått att göra förr. Jag har kunnat hantera stingen av längtan. Så tänkte jag väl att det skulle gå att göra igen. Eller hoppades.

Men så är det inte. Jag är hemma igen, men hjärtat är kvar. Jag är just nu förvirrad, lite omskakad av hur starkt jag kände, hur bra jag mådde, hur mycket jag längtat och saknat. Staden, energin, mötena. Förvirrad runt vad som är verkligt och vad som är illusion, vad som är långsiktig lycka och vad som är kortsiktiga kickar. Om vad som är rätt, för mig. Det drar i mig åt alla håll, och det är ansträngande, det gör ont.

Ska låta det vila. Landa hemma. I Sverige. Se vad jag har, det som är nära, det jag fått nu som saknades förr. Allt som är bra. Västkusthelg. Bröllop med mängder med vänner. De finns här. Och skolan känns ju bra, på nästan alla sätt bra. Gräset är ju grönt här. Här med. Kanske klarnar tankarna om några dagar. Kanske hittar jag tillbaka till självklarheten, i känslan, i övertygelsen. Och kan vila i en längtan som bara finns där, men inte tar överhand. Kanske kan jag då skriva det där inlägget, som jag önskar jag kunde skriva idag…