Glatt och lite lagom förvirrat

Pendeltåg är inget jag roas av. Faktiskt ganska precis tvärtom. Ändå var det glatt att styra stegen mot Södra station i morse. Trots att inledandet av pendling timade perfekt med snöovädrets intåg, så var det glatt att ta rulltrappan ned till perrongen på för att invänta det lite lagom sena pendeltåget, glatt att se A's rosa toppluva i folkmassan. Och alldeles onaturligt glatt kliva av i Flemingsberg och se Huddínge sjukhus sterila siluett mot snöfylld himmel. Sjukhus, på riktigt, inte bara för en dag. Och det kändes lite som att det är nu det börjar.

Vi irrade bara nästan vilse i de evighetslånga korridorerna, och möttes av kaffe, smörgåsar, och ett välkomnande ”Vi tar väl och fikar först”. Sen en genomgång av det praktiska som i mycket få fall var särskilt praktiskt. Men läraren var till synes genomtrevlig, och kurssekreteraren verkade uppriktigt hjälpsam och sympatisk. All information fanns nu på nya kurswebben, som fungerade bra fast ingen visste riktigt hur man la upp något där, så det mesta skulle nog ändå komma via mail. Och föreläsningsanteckningar skulle vi få uppkopierade, för de hade fått nya fina skrivare, som tyvärr ingen visste hur man fick att skriva ut på två sidor så vi fick ha förståelse för att vi skövlar en halv regnskog på köpet. Det var glatt och lite lagom förvirrat och jag kände mig ganska hemma i det hela.

Och så inleddes introduktionsföreläsningen till patologikursen, och vi var mitt i någon apoptosmekanism när två kvinnor i Sodexoutstyrsel med bestämda rörelser baxade in en matvagn nästan i famnen på en förvånad föreläsare som försökte påpeka att vi inte beställt mat. ”Ärtsoppa och pannkakor” sa en av kvinnorna, utan att ens försöka bemöta hans protest. Det ska hit. Sen baxade de in en vagn till och gick sin väg. Glatt och lite lagom förvirrat.

Lång lunch för att lära oss hitta, vilket A eventuellt gjorde en aning, jag inte alls. Och efter lunch en föreläsning i något vi inte riktigt begrep, men som innefattade enorma mängder bilder på leverceller, och en föreläsare som under beteckningen svenska talade ett språk ingen av oss riktigt förstod. ”Hörde du vad han sa” blev ett uttryck mer uttjatat än amen i kyrkan, och hand efter hand räcktes upp. ”Sa du malign eller benign?”. ”Ja sa wh…nign”. ”Ehhh, ursäkta, men jag hörde inte riktigt nu heller, BEnign eller MAlign”. ”Wheningn, jag sa whanign”. Vi gissade, eller ignorerade, eller skrev av någon som skrev av någon annan. Han pekade med laserpekaren på en i mikroskop uppförstorad leverlob och sa något som vi alla hörde. Men inte var säkra på om vi hörde. En hand upp, lite försiktigt. ”Ursäkta, men vad kallar du det vita? Sa du korv?”.Föreläsaren fortsätter, ”Ja sa KORV”. Va? Sa han korv? Leverkorv? Vi kvävde misslyckat bubblande skratt. Han försökte igen men utan framgång. Han SA korv. Leverkorv. Eller? Glatt, lite lagom förvirrat och ja, ganska trevligt.

Jag har inte lärt mig hitta på Huddinge, men lärt mig att inte släppa A's toppluva ur sikte. Jag har inte lärt mig särskilt mycket om patologi, men lärt mig att mat kan dyka upp när man minst anar det. Jag har definitivt inte lärt mig mycket om levercancerceller, men lärt mig att ”chord” och ”korv” låter ganska exakt likadant med spansk brytning. Och jag har inte lärt mig älska pendeltåg, men åter insett vad jag visste. Att jag gillar det här med sjukhus på riktigt. Och att Huddinge nog blir toppen i några veckor. Glatt och lite lagom förvirrat.