Kakan, att ha eller äta

Jag har försökt, intensivt och ihärdigt. Intala mig själv, inte andra. Intala mig själv att jag inte. Inte inte inte. Saknar. Men jag gör det. Jag saknar det gamla livet. Saknar att ha en stadig lön. Saknar att kunna saker som andra värdesätter. Saknar resandet. Och just nu, saknar London. Saknar, redan innan jag lämnat.

Fyra dagar i mitt stressiga, gråa, regniga, lortiga, fantastiska London. Mitt London som jag reser hem till, inte bort. Mitt älskade London fyllt av liv, mitt liv. Alla kända ljud, dofter, smaker, röster. Lite för starkt te och lite för svagt kaffe. Ständigt oljud som i mina öron blivit ett tryggt välljud. Människor, människor, sorry dear, here you go darling, can I help you love. Det saknar jag, det och så mycket mer.

Inser att jag måste acceptera den, saknaden. För att sakna är baksidan av att ha upplevt. Fina minnen bär ofrånkomligt på längtan. Och just den här saknaden är en konsekvens av mitt eget val, något jag valt bort för att få annat jag tidigare saknat. Något jag nu har och aldrig vill ge upp. För kakan kan inte både has och ätas. Det är ett reversibelt beslut som jag varje dag fattar, gång på gång. Ha eller äta. Jag vet inte om det gör det lättare eller svårare, det reversibla. Att jag varje dag väljer att sakna.

Accepterar nu att jag saknar. Lite motvilligt, lite värkande, men ändå. Och är glad att jag har upplevt. Jag är glad för att ha haft. Och för allt jag fortfarande har. Glad för staden som fyller mig med glädje bara genom att låta mig vara där, mindre ofta men lika gärna. Glad för vännerna som finns i den, som omfamnar mig helt, fullt och kravlöst. Som öppnar hem och rensar fulla kalendrar. Som gör livet varmt i duggregnet och rikt utan lön. För att ha ett London som är hemma även när det oftast är långt borta. För att ha så mycket att sakna, så mycket att längta till.

Jag saknar. Imorgon väljer jag åter att sakna. Men saknar med ro. Det är ok, att sakna, att längta. Sånt är det, så väljer jag att ha det, livet. mitt liv.