Svänger förbi kontoret dagen efter, möts redan i entrén av allt det som brukar möta. ”Jess, you are back. So good to see you. How long do you want your pass for? Do you want a coffee? Som om jag åkte igår. Som om inget ändrats. Reser bort, reser hem. Och inne ser allt ut som det alltid gjort. Luktar, smakar, låter, andas. Samma bullrande skratt från halvstängda dörrar, halvspringande steg i korridorerna, välbekanta halvätna M&S smörgåsar och spridda koppar av becksvart te. Samma sköna männskor, som alltid har för mycket att göra med alltid har tid med en kaffe.
Undrar hur länge tiden här kommer vara på ”freeze”. Hur länge jag kan resa till precis det jag lämnade, till en tid som verkat stå stilla. Hemma rusar den fram, och livet då var på många sätt så helt annorlunda livet nu. Här kunde nu varit då, då varit nu. Det är fascinerande, och lite obegripligt. I staden som aldrig sover, som aldrig är stilla. Där är tiden på freeze.
Undrar lite, men njuter mest. Nu njuter jag av att vakna till frukthandlarnas Cockneyslang utanför fönstret på Portobello road. Av dofterna, smakerna, ljusen, ljuden. Av vännerna och maten och vinet och skratten. Av de sexton graderna och av Hyde Parks gulnande löv. Njuter av allt som är nu, är just idag, eftersom jag vet att den om några dagar kommer som ett brev på posten. Den existentiella ångesten, de många frågorna helt utan svar, de som alltid kommer efter jag har varit här, eller någon annanstans som är hemma. Njuter av att kunna resa bort till något som är hem.
Njut av det som är just nu! När borta känns som hemma...så kan man njuta så mycket mer än om det bara finns ett borta som är...nytt, ej invant, något som man måste lära sig. Det kan ju också i och för sig vara kul, att resa och allt är nytt.
SvaraRaderaMen ibland är det skönt när borta känns som ett par väl in gångna sköna skor. De gör inte ont någonstans! Tiden står stilla ett ögonblick och man får tid att andas.
Kramar