Inlägg
Jag har nästan aldrig ont någonstans. Är en sådan där person som får kasta värktabletterna för att bäst före datumet gått ut och som inte förstår att jag håller på att bli sjuk eftersom det går så långt mellan gångerna att jag glömt hur det känns. Som kan bära tunga väskor, gå i dåliga skor många dar i sträck, överträna och springa på hårt underlag, utan att kroppen ens signallerar att jag gör något fel. Smärta och värk är därmed något för mig ganska främmande.
Men så för några veckor sedan kände jag mig plötligt lite stel i ländryggen. Lite trött, hade nästan lite ont. Försökte stretcha, massera lite, men den var kvar, värken. Kanske en ovanligt tung väska? Kanske någon olycklig övning på boxningen? Några dagar senare började vi på nytt moment i skolan, rörelseapparaten. Och inledde med ryggen. Ryggen, som jag aldrig känt av. Ryggen, som nu gjorde ont. Sammanträffande. Ett riktigt sammanträffande
Men den gav med sig, ryggen. Så förra måndagen, efter ett ganska tufft träningspass, kände jag plötsigt av knäet. Det knäppte lite, kändes ömt när jag böjde det och var lite ostadigt på något vis. Mitt knä, som jag aldrig haft ont i. Trots ensidig överträning, trots löpning på asfalt. Nu gjorde det ont. Bara någon dag innan… javisst, benen. Rörelseapparatens andra område. Knä, korsband, menisker.
Och smärtan flyttade sig ner till fotvalvet, samtidigt som vi rörde oss längre ner i de nedre extrimiteterna. Ungefär samtidigt som jag lärde mig att det inte var en ”muskel under foten”, utan sannolikt m. flexor digitorum longus, eller kanske brevis som gjorde ont. Sammanträffande igen, ett väldigt sammanträffande.
Det gjorde lite för ont för att vara inbillning, projektion, både i ryggen, i knäet och i foten. Men det är lite för mycket av ett sammanträffande för att vara en slump. Eller? Har jag gett begreppet psykosomatism ett ansikte? Eller har jag bara blivit lite för bra på att lyssna på min kropp? Jag vet inte. Trösten är att ryggen nu är bra, knäet bättre och att foten säkert är på banan om någon vecka igen. Och förhoppningen är att jag kan sluta med detta förkroppsligande av våra skolämnen nästa termin, innan vi börjar med neurologin, och efter det ”Den sjuka människan”…
Haha, läser din blogg med stor behållning och först nu börjar du uppvisa riktiga läkarstudentstankar :) skämt åsido, klart man får sig lite hypokondrislängar under utbildningen. Man får veta för mycket om det man egentligen inte skulle vilja veta för mycket om (konstigt?)
SvaraRaderaJa, akta dig för neurologin! Yrsel och huvudvärk blir hjärntumör eller hjärnblödning på studs, för att inte tala om min värsta vecka i livet då jag var övertygad om att jag hade ALS... :o)
SvaraRaderaJa, jag beklagar på förhand att ni sannolikt kommer få höra hur min hypokondri utvecklas. Enda fördelen är att den här sortens åkommor vanligtvis är övergående, lagom till att man börjar med nästa område. Övergående i något annat... Så, vad är kuren, ni som varit där?
SvaraRaderaJag tror de flesta läkarstudenter har en ALS-vecka. Inte kul alls, dock så brukar det släppa när man väl läst och funderat igenom ämnet ordentligt!
SvaraRadera