Om långa stunder nu och korta stunder då

Jag får ganska ofta frågan i olika former. ”Ångrar du att du valde fel”. Jag fick den i torsdags, en dag som som vanligt började med att trängas med ett hundratal andra huttrande pendlare på perrong och tåg, i moonboots och dubbla vantar för att överleva kylan, För att ta mig till patalogisal långt inne i en katakomb på Huddinge sjukhus. Till ett tarmpaket, en lunga i formalin, ett hypertroferat hjärta och aorta som vuxit fast i en ventrikelvägg. Detektivjakt där på bänken, tillsammans med patalogibok och kursare. Oerhört oglamoröst, oerhört intressant och oerhört på riktigt. Morgonen försvann på ingen tid, och jag vet nu en hel massa om Chrons, inklusive hur det ser ut från insidan. En ganska vanlig, väldigt bra morgon.

En timme senare satt jag på ”Pontus”, brevid människor i kritstreck. Fortfarande i moonboots, men med dubbla vantarna inlämnade i en fin garderob. Åt Biff Rydberg på fint porslin, ljuvlig päronkaka med ingefära och pratade om saker som var trevliga och lättsamma, och tiden gick fort för att oxfilen smälte himmelskt på tungan och de runt om mig var avslappnade och bortkopplade från anledningen att de bar kostym. En förr ganska vanlig, ganska bra lunch. Nu en visit i en annan värld. Och jag svarade på frågorna jag svarat på så många gånger och försökte förmedla magin i det nya. Utan någon agg mot den gamla världen, för det finns det ingen. Jag är tvärtom glad att jag är välkommen i den, i väl valda stunder.

Efter skolan. Glögg, på fina vännen C’s byrå. Redan i hissen mötte jag människor i glasögon större än ansiktet och kläder noggrant uttänkta. Kläder som del av en image som de lagt betydligt mer tid på att arbeta fram än jag lagt på att identifiera Chrons i en tjocktarm. Hänger av mig de dubbla vantarna i en kreativ garderob och minglar runt i ljusa inspirerande lokaler långt från slitna landstingskatakomber. Dagens tredje värld som jag och mina moonboots vandrar in i. Trivs och minglar med trevliga, nyfikna och överstylade människor som över kall glögg och hummersnittar ställer samma frågor som de i kritstreck ställt vid lunchen. Som jag besvarar, på samma sätt som så många gånger förr, försöker förmedla min magi utan att på något sätt nedvärdera deras värld. För den ska inte nedvärderas. För att den behövs den också, och för att jag är glad att den finns, och att jag är välkommen i den.

Så tillbaka till frågan, en av de många som jag svarade på ganska många gånger i torsdags. Om jag ångrar att jag att valde ”fel”, då, när jag var nitton år. Då, när jag var väldigt ung och väldigt ovetandes om vad jag ville i livet. Svaret är inte alltid givet. Självklart finns det stunder då det vore fantastiskt skönt att nu vara i början av en ST, inte i början av en evighetslång utbildning. Självklart finns det stunder då det vore skönt med en månadslön, med en massa kunskap, med att få arbeta med det jag vill, nu. Självklart infinner sig de stunderna till och med ganska ofta. Men jag tror inte jag skulle vilja vara utan de år jag fick istället. De år jag haft i en annan värld, de erfarenheter det gett och fortsätter ge. De vänner det gett, de världar det öppnat. Utan att vilja leva i den världen igen uppskattar jag mina visiter tillbaka. Uppskattar en lunch på Pontus, uppskattar kall glögg med kreativa människor i inspirerande lokaler. Uppskattar att kunna välja korta stunder av det gamla, och långa stunder av det nuvarande. Uppskattar lyxen att kunna vandra mellan världar. Så nej, jag ångrar inte att jag valde fel, även om det inte var den genaste vägen. För genast är inte alltid bäst. Så jag tror faktiskt att jag är glad att jag då valde ganska fel. Eftersom man får välja om. Välja till. Eftersom jag har valt rätt nu, och därmed har tillgång till flera världar, att vara i mycket eller lite eller inte alls. Det är lyx just nu.