Parasiter, och tid vi inte har

Dagarna rusar på, och det är tenta alldeles oerhört snart även fast det var tenta alldeles oerhört nyss. Och vi ska lära oss alldeles oerhört mycket på alldeles oerhört mycket tid. Inget direkt konstigt med det. I alla fall inget direkt ovanligt. Vi accepterar utan särskilt mycket knot och knorr att det varken finns tid för konsolidering av kunskaper eller någon slags eftertanke. Och jag kan acceptera överambition, kan acceptera att få lägga många timmar just nu. Men inkonsekvens och förvirring, och timmar lagda på just det, det har jag svårare att ta. För vi har inte tid.

Det viktigaste för att inte sprida virus är handhygien säger läraren och, förkyld som alla andra, hostar rakt i handen. Rhinovirus tänker vi, och försöker minnas vilken virusfamilj den tillhör, utan att lyckas eftersom vi inte hunnit plugga in några virusfamiljer. För vi har lagt tiden på att plugga in tropiska parasiter istället. Tropiska parasiter som det efter en hel dag av parasitföreläsningar och ett långt parasitseminarium visar sig att vi inte behöver kunna förrän i vår. Däremot visar det sig att det är en väldig massa saker vi behöver kunna om virus, och det alldeles för snart. Och bakterier är viktigast på jorden, snörvlar föreläsaren vidare och lägger 20 minuter av förelösningen på att visa en science fiction film från femtiotalet där det enda som har något med bakterier att göra infaller 30 sekunder innan slutscenen. Det vi lär oss är att marsianer inte klarar av vår bakterieflora. Bra att veta, den dag marsianerna anfaller. Det är avslappnat, det är lite charmigt. Men vi har inte tid.

Och alla de här bakterierna ska ni kunna säger han och flaschar bild efter bild med finstilta bakterienamn. Och vi börjar lydigt plugga in den orimligt långa samlingen, för att några dagar senare få veta att visst, alla de ska vi kunna, den dag vi är färdiga läkare. Och så seminariet, med läraren som förberett sig för att prata med fjärdeterminarna om magsjuka, och vill hålla alla diskussioner på en ”väldigt övergripande nivå”, eftersom ”det är det viktiga att förstå”. Det medan gruppen i rummet brevid fyller tavlan med cytokin efter cytokin, eftersom ”de är viktiga att förstå”. Och så mängder av antibiotika som rasslades igenom i rasande fart av föreläsande överläkare imorse. Viktiga viktiga. Antibiotika vi självklart ska lära oss. Men sen, enligt lärandemålen. Mikrobiologi är en fantastiskt spännande specialitet, sa han efter antibiotikamaratonets avslutande, och höll en av årets absolut tråkigaste föreläsningar om just det. Och, även den, totalt irrelevant för det vi just nu faktiskt SKA lära oss, enligt lärandemålen. Det kunde varit inspirerande, det kunde varit intressant. Men även om det kunde varit det så hade det inte varit det. För vi har inte tid.

Och vi har lärandemål. Som vi läst gång på gång. De är inte dåliga, lärandemålen. Lite vaga, men inte dåliga. Utöver att de inte överensstämmer med vad föreläsarna lär ut. Det är så förvirrande att till och med mitt relativt underutvecklade ordningssinne blir stört. Vad är viktigt och vad är det inte? Vad ska vi kunna nu och vad ska vi kunna sen? Förvirringen parasiterar på min tid, och få saker är så värdefulla som den.

Så nej, jag har inte tid att se på gamla sciencefictionfilmer. Inte tid att sitta på på seminarier och prata om saker vi redan kan eller saker vi inte behöver kunna. Inte tid med inkonsekvensa föreläsningar och lärandemål som vi läst alldeles för många gånger, och föreläsarna alldeles för få. Jag har inte tid med mer förvirring än den vanliga, och inte lust att få min tid invaderad av parasiter jag inte behöver kunna nu, eller analysmetoder av bakteriestammar som jag hoppas inte behöva kunna någonsin.

Så, färdigklagat för idag! Men det kommer ingen försonande slutkläm. Det är irriterande och fortsätter vara så. Men återgår nu till Beta-laktamer och toxoplasmans livscykel. Mer frustrerad än stressad. Till att försöka lära mig det, och försöka att inte fundera mer på om jag behöver kunna det sen, eller nu, eller inte alls…