Först bäst?

Nej, nej, nej. Det var min spontana reaktion när den här skylten slog mig i ansiktet utanför min lokala konsum. Nej nej nej. Inte semlor i oktober. Det ska inte vara semlor i oktober. Givet att det är 4 månader kvar till semmeldagen kan man dessutom nästan lika gärna hävda att mitt lokala Konsum var absolut sist med att fatta att semmelsäsongen är över. Men det är självklart inte vad mitt lokala Konsum hävdar. För de vill vara FÖRST. Det är något man skyltar med. Något man är stolt över.

Den fick mig att tänka, den här skylten. Är det bäst att vara först? Är det givet att det alltid är bäst att vara först? Jag är inte säker, och det gäller inte bara semlor i oktober. 

På Handels fanns en serie i skoltidningen, med en figur som hette "Färdig fort". Färdig fort hade alltid bråttom, gjorde allting bäst och just... först. Det var insiktsfullt och ironiskt att den serien fanns i vår skoltidning, på en skola som så mycket representerar en värld där först likställs med bäst. 

Synen att först är bäst bygger helt på synen att det finns ett förutbestämt och högt värderat mål. Att det finns ett mål som är värt allt, och att vägen dit är underordnad i värde, är en slags transport. Som att anta att man alltid vill ha semlor, ju förr desto bättre, att tiden innan semlorna bara är en meningslös väntan, och att det därmed är bäst att vara först med dem. Hade en diskussion med en några år äldre och väldigt framgångsrik person i näringslivet för ett tag sen. En person som just personifierade "färdig fort". Efter några glas vin, och en därmed uppfriskande uppriktighet, pratade vi. Han just nått målet, det uppställda, det länge hägrande. Och målet hade just inbegripit att komma till en viss position väldigt fort. Att göra det, i relativa mått, först. Och det med de uppoffringar det hade inneburit, i form av tid och energi. Och nu, nu när målet var uppnått,  var det lite... tomt. Lite inriktningslöst. Allt saknade mening, just eftersom det inte längre fanns ett mål. Meningen hade så länge varit just det, att nå målet. Fort. Först.  Det hade varit självuppfyllande, tillräckligt. Nu när målet var nått måste ett nytt mål hittas, en ny transportsträcka påbörjas.  

Diskussionen fick mig att tänka. Vägen var transport, och målet var... tomhet. Det kändes inte eftersträvansvärt. Det kändes inte alls som framgång, så som jag ser den. 

Jag tror inte snabbaste vägen är den bästa. Jag tror inte man behöver vara först. Jag tror den finaste vägen är den man ska välja, eller den roligaste. Och jag tror inte man ska bry sig så mycket om ifall man är först, är sist eller någonstans mittemellan. Och jag tycker inte man ska skylta om semlor i oktober. För om man ska äta semlor mellan oktober och februari, tänk så mycket annat gott man missar...