Olika, men på något sätt ändå lika

En sådan där dag där allt annat än att vara inne är besvärligt. Snö som kommit hastigt, som ligger kvar på gator och trottoar, som ramlar från hustak och stör elledningar och tågspår. En dag när ganska mycket är besvärligt, kanske allra mest att åka tunnelbana. Ändå var det just vad jag gjorde, och sträckan mellan Odenplan och medborgarplatsen som vanligtvis tar nio minuter tog nu fyrtio. Hade duggasammanfattning med mig att läsa men tappade fokus när de klev på på stationen efter mig. Satte sig i sätena runt mig och jag var omringad av deras samtal. Iklädda nästan identiska dunjackor, och väskor bångnande med tunga böcker. De planerade tjugoårsfest för någon av dem. Och läste juridik. Fan, bara BA, ältade den ena, om och om igen. Hon lyssnade inte på pratet om festen, utan var helt inne i sitt. Inga tårar i ögonen, men inte långt ifrån. Är Mannheimer kört nu? Kan det gå ändå? Jag vet inte vad BA riktigt innebär, men antar att det inte är bra. Eller inte tillräckligt bra. För jag vet ungefär vad Mannheimer är. Vet vad de kräver, både för att få komma in och få vara kvar. Har jobbat med dem. De var de enda man fick direkt svar ifrån när man skickade jobbmail efter midnatt. Vet inte precis men ungefär vad det innebär, det hon stressar för att kanske inte få. Termin ett av åtta. Hon kommer få stressa länge, tänker jag, och får lust att skaka om henne, och säga att det inte är värt det, att livet är så mycket mer.

På centralen går de av, och byter plats med två nya. En tjej i min ålder, i snygg kappa och stor mössa, och en ung mörkhyad kille i för tunna kläder. Hon sätter sig mot fönstret, han blir stående, lutad mot väggen, över sätet men utan att sätta sig, med ena benet vibrerande rastlöst. De pratar lite försiktigt, trevande, som om de kände varandra men ändå inte. Eller, hon frågar och han svarar. Fåordigt, men inte undflyende. Han har ett ärende på försäkringskassan, ska lämna in något intyg, men vet inte riktigt vad eller varför. Hans svenska är trevande men inte svår att förstå. Hon försöker hjälpa men lyckas inte och de byter samtalsämne. Han säger att han är trött, och hon frågar om han sover på nätterna. Han säger att det är svårt, för någon vaknar hela tiden. Någon av småsyskonen, de fem. Särskilt de tre han delar rum med. ”Väcker de dig, frågor hon. Ja, de och… Han avslutar inte meningen utan tittar ner. Hon verkar kunna läsa hans tankar och frågar om han drömmer. Ja… Hans blick är fortfarande i marken. Plötsligt känns han så oerhört sårbar, och benet vibrerar snabbare än innan. Och jag önskar att han var liten igen och fick en famn att krypa upp i. Utan att alls veta, utan att alls kunna föreställa mig hans värld, var det var jag instinktivt kände. Hon med mössan noterade hans oro och bytte till något lättare. Hon frågar hur gamla syskonen är, och han svarar lite svajande med åldrar mellan fem och sjutton. Hon frågar om honom. Nitton, i Sverige, svarar han. Och annars? Tjugo.

Tjugo år. Båda två. Lika. Men ändå så olika. Så totalt olika, men båda nästan med tårar i ögonen, på samma resa, på samma säte, på samma tunnelbana. För så helt olika saker. Men ändå. Om så bara för just där och då, på något litet sätt lika.

Trettio minuter senare var jag framme vid Medis utan att ha läst en sida. Framme efter att ha suttit fast i ett tunnelbanetåg i evigheter. Men faktiskt varken stressad eller irriterad. Framme efter att ha fått en glimt av hur olika liv kan vara. Så totalt olika, men på något litet litet sätt ändå lika.