Bomull

Var på julkonsert. Idag. Och för precis ett år sedan. Vacker lucia i ljusklädd kyrka. Rofyllda sånger som bäddar in allt i bomull. Lugna andetag och ro att vara stilla, helt stilla.

Behövde bomullen då. Livet var intermediärmetabolism, och jag var trött och stressad. Hade ingen aning om vad jag kunde eller behövde kunna. Ingen aning om varför. Men Åkes ord ekade, om hur viktigt det var. Jag trodde honom inte, men höll ändå duggabubblan tät. Inte för att det var så viktigt, utan för att jag absolut inte ville se det igen. Absolut inte ville omtenta. Och för att jag ändå hade en del kvar av den där naiva, totalt okritiska men livsräddande enthusiasmen som bara existerar termin ett. Så var ganska enthusiastisk, men ändå trött och längtade efter jul. Och längtade efter något som var på riktigt. Efter att få slippa celler.

Behöver bomullen nu. Celler känns långt borta. Jag borde ha lärt mig fler än jag gjort de senaste veckorna, och ingen bubbla finns runt mig och patologipluggandet. Enthusiasmen från termin ett känns avlägsen, nu är inget okritiskt. Men istället på riktigt intressant. Ingen annan har sagt att det vi läser är viktigt, men jag vet att det är det. Nu börjar det bli det. Viktigt och på riktigt. Och jag behöver bomullen, för att bädda in de tankar och känslor det rör upp. Cancerpatologi. Och heldagar om döden. Att lära sig så mycket som är viktigt på riktigt. ”Var inte rädd för mörkret” sjöng de i stämmor i Johannes kyrka. Och det är jag inte. Men behöver ibland bomullen.

Och så behöver jag jullov. I år blir det jullov på riktigt. För jo, Åke, de finns faktiskt även på KI.