Inlägg
Kontrasten var symbolisk. Mellan den stundtals sensommarlika höstvärmen i London, där kofta räckte fint, och snöstormen som mötte på Arlanda. Snöstormen som fyllde gatorna med snömodd, som gjorde varje steg fysiskt tungt och gjorde kylan blöt och hård. Kontrasten mellan de lätta stegen där borta, där livet var enkelt, med krav och måsten avlägsna, och de enda tiderna att passa var den för nästa fika. Från sensommarvarm frihet till storm av snöslask och nya saker man borde och måste.
För landade mitt i, bokstavligen, i stormen och i vardagen. I livet här hemma som var allt annat än satt på paus. Missade två dagar av föreläsning. Inte mycket alls. Nästan inget faktiskt, tänkte jag när jag glatt bokade min semester. Dessutom mest repition från termin två. Inget nytt alltså. Men kände redan i datasalen, med vännerna, innan seminariet, att två timmar ändå är en del. Och att repetition inte alls hade varit fel. För plötsligt flög det immunoglobuliner och opsonering och MHC-receptorer över rummet. Ord som jag visste var gamla, men som i mina öron nu nästan kändes nya. Och även om de garanterade att de mest spelat ”Angry birds” på föreläsningarna så verkar något ha fastnat. Något, som inte varit i närheten av mig, på min totallediga livsnjutarhelg. Och det fortsatte på seminariet i immunsystemet någon timme senare, där detaljerade frågor runt konstitutivt och adaptivt immunförsvar kastades ut i rummet , delades ut på måfå, och svar linnehållandes en väldig massa cytokiner och molekyler och receptorer och annat lämnades av mina klasskompisar. De som suttit på föreläsning när jag strosade i solen. Jag duckade så gott jag kunde, men känslan av att inte kunna, att inte minnas, att inte veta var besvärande. Känslan av att på två dagar redan ha hunnit missa, redan ha hunnit komma efter. Känslan av att verkligheten rusat på med stormstyrka, när jag vandrat runt i ett harmoniskt ”freeze”.
Jag ångrar inte ett ögonblick att jag tagit mina lediga dagar. De var helt livsnödvändiga, och fantastiskt underbara. Men önskar att alla kunde ha fått dem. En liten andningslucka, en liten liten paus. Att det kunde finnas lite utrymme för det. För en liten stund på freeze. Istället har det blåst på med snöstormsstyrka. Så jag tar lite motvilligt på mig vintermössan, tar immunologiboken under armen och kliver in i stormen, hoppandes på att jag på något sätt blåser ikapp...
Känner igen den jobbiga känslan när man missat en föreläsning. Tungt för stunden men fullständigt obetydligt utslaget på dom elva terminer som skall tillbringas i skolbänken(nåja, några ute på klinik).
SvaraRaderaVet inte vilka böcker ni svänger er med på KI men jag kan verkligen rekommendera Abbas basic för att fräscha upp källarkunskap, även den svenska Grundläggande immunologi av Bränden passar bra för rekapitulering om man drabbas av hypersensivitet mot janeways.
Kör hårt! /L
Tack! Och ja, du har rätt. För att inte tala om alla de många år vi har på oss ute i arbete. Tid att åter glömma namnen på cytokinerna... Och vi svänger oss med precis samma böcker som ni uppenbarligen. Brändens litterära mästerverk förärades ett helt inlägg i våras,
SvaraRaderahttp://detsomsnurrar.blogspot.com/2010/02/molekylhangel-och-ansvar.html
Haha, ja lymfocytdiskot är ju svårt att glömma, tänk om alla läroböcker vore skrivna lite mer åt det hållet? Men nej, det får inte göras för lätt, likt skärselden skall alla pre-klinisar ta sig igenom både Boron och Purves efter en kickstart med the cell, suck.
SvaraRadera/L