Ett korn av osäkerhet

Nästan alla jag träffar tycker det är ganska coolt det jag gjort, att byta spår, göra helt om och lägga ner en rusande karriär som inte berör, mot något jag tror är vad jag vill. Men ibland springer man på dem, de där personerna som verkligen inte begriper. Som väldigt uppenbart tycker att man är en idiot. En del gör sitt bästa för att dölja det, ofta helt utan framgång. En del gör inte ens det, utan tittar bara förbryllat på mig när jag försöker svara på deras frågor, och behöver sen ganska snabbt hämta något mer att dricka. Och försvinner, till bådas stora lättnad. De flesta rör mig inte i ryggen. Jag har aldrig strävat efter att alla ska begripa sig på mig, på samma sätt som alla inte behöver gilla mig.

Men ibland berör det. Fast jag inte vill rör det om och känns. Det hände igår. En tidigare kollega, tillika läkare, som lämnat den världen för näringslivet. Jag vet vad han tycker, vi har diskuterat det förr. Innan jag sökte till KI, långt innan jag sökte till KI. Jag var beredd när vi började prata, och väntade mig inte ”välkommen till världens bästa yrke”, och klappar i ryggen. Men var ändå inte beredd. Inte förberedd på den tsunami av kritik, cynsim, uppgivenhet och allmän misär som mötte mig i hans beskrivning av läkaryrket. Med passion svartmålades allt från landstingets brist på effektivitet och läkarens ständiga brist på tid med patienten till värdelösa arbetstider, usel kompensation och total avsaknad av uppskattning från arbetsgivare.

Jag är van att gardera mig mot saknaden av det jag valt bort. Lite mindre van att gardera mig mot rädslan att det jag valt inte blir bra. Men brukar ändå vara ganska immun mot kommentarerna. Brukar låta det rinna av mig ganska enkelt. Eftersom jag ändå hört det mesta förr. Eftersom jag vet att även den finaste medalj har baksidor. Eftersom jag varken förväntat mig att vada i pengar eller beröm. Eftersom jag tror jag vet vad jag valt, vad jag valt bort och valt som jag gjort ändå. Men igår var jag av någon anledning inte lika immun, och det läckte in, lite av hans uppgivenhet. Kanske hade jag en sådan dag, kanske för att det var så mycket misär på en gång. Oavsett, så läckte det in. Läckte in djupt. Över glaset champagne i stort och ljust designerkök jag aldrg kommer äga kröp en obehaglig känsla in i kroppen. En känsla av osäkerhet, mitt i all min övertygelse. En känsla av rädsla mitt i min trygghet. Ett korn av tvivel mitt i säkerheten.

Jag vet vad jag valt bort. Det är mycket jag tycker om. Jag tror jag vet vad jag valt. Där finns säkert mycket jag inte gillar. Livet är inte svart eller vitt. Det finns inga garantier. För något. Särskilt inte för något i framtiden. Nu känns det beslut jag tagit, det val jag gjort, nästan hela tiden mycket mer rätt än det känns fel. Just nu mår jag väldigt bra av att åka pendeltåg till Huddinge istället för taxi till konferensrum. Och jag tror att jag i framtiden kommer må bättre av läkarrollen än vad jag skulle må av något som garanterat leder till villa i Saltsjöbaden och designerkök. Jag vet inte, men jag tror. Och längre än så tror jag inte att jag kommer. Längre tror jag inte att någon kommer. Och jag lever vidare i det liv jag just nu valt, lever vidare med kornet av osäkerhet i övertygelsen. För att det nog måste vara så.