Om varma trygga händer som inte är mina

Vårdcentral, första gången för i år. De bästa dagarna. Vi fick ta egen patient. Jag hade ett bra samtal med min patient, 75 år, orolig för det höga blodtrycket. Överviktig, ville gå ner men inte riktigt kababel att göra det. Motiverande samtal heter det visst, det jag hade med henne. Jag är bra på det, det faller sig naturligt. Fick beröm av handledaren efteråt, när vi såg det på film. Jag kan det utan att direkt ha övat. Det faller sig naturligt.

En stund senare. Samma patient i läkarens rum. Nu skulle blodrycket, det oron centrerade runt, tas. Och plötsligt var den naturliga läkarrollen som bortblåst. Jag fumlade med stetoskopet. Manchetten kändes för lång, armen för stor. Trasslade nästan in mig i de få slangarna, vände avläsaren fel. Skruvade ventilen åt fel håll, släppte på för snabbt. Allt blev fel, eller kändes fel. Sökte handledarens blick men han vände sig bort, sökte Cs som fanns där men som med minspel inte kunde hjälpa. Jag fick inga kommentarer på min insats av handledaren, men hade jag fått några hade det inte varit beröm. Jag kände mig som en i patientens ögon värdelös läkare. Till och med som en riktigt värdelös läkarstudent.

Det var ett halvår sedan jag rört manchetten, och jag hade glömt. Det sitter inte i ryggmärgen, jag har ingen naturlig trygghet i fingrarna. Fumlig, tafatt. På stolen, i samtalet, med ögonkontakten är jag så säker. Är jag så bekväm. Trots att jag inte har övat. Så tänkte jag först. Tills jag insett att jag har övat. Övat på motiverande samtal. I arbetet- med klienter, med mina team, med kollegor och chefer. Diskuterat, lyssnat, peppat, tröstat, lyssnat lite till, klurat, motiverat… Och än mer kanske med vänner. På promenaden, över tekoppen eller vinglaset. Socialt umgänge, särskilt det med de nära, är i många fall ett enda långt motiverande samtal. Ett givande och ett mottagande. Umgänge när jag tycker det är som bäst. När det verkligen ger.

Så kanske är det inte så konstigt att jag fumlar med blodtrycksmanchetten, men inte med orden. Att fingrarna viker sig men inte blicken. Kanske är det naturligt, men ändå lika besvärande. Jag vill vara läkaren med de trygga varma säkra händerna. Det är långt kvar.