Om att nästan mista och verkligen ha

Jag springer mycket numera. Flera gånger i veckan. Byter nästan all annan motion mot det. Kanske för att de ljumma kvällarna inbljuder till löpning. Kanske för att jag blivit medveten om att jag faktiskt kan.

Jag är väldigt sällan sjuk eller har ont. Min kropp tycks bara fungera, smärtfritt, nästan oavsett hur jag behandlar den. Ibland oförtjänt. Jag har tur. Men de gånger jag har ont, så är jag hypokondrisk som få. Inte så att jag förstorar smärtan till att vara större än den är. Men jag är övertygad om att den är allvarligare. Mer definitiv.

Det var förra onsdagen. Plötsligt, mitt på dagen, skulle jag springa av någon anledning. Tror jag var lite sen till ett möte. Några ganska långsamma löpsteg i sjukhuskorridoren som plötsligt gjorde ont. Smärta i svanskotan som strålade ner i benen, som elektriska stötar. Jag stannade till och började gå och då kändes inget. Det går nog över, tänker jag. Men det gjorde det inte. Skulle ut och springa med B på kvällen, men vi fick gå. Jag kunde inte springa.

Utgångspunkten är alltid att jag har en tumör. Medveten om att det är totalt orimnligt är det ändå alltid vad jag först misstänker. Oavsett var jag har ont. Oavsett hur mycket. Internetmedicin lugnade mig dock på den punkten. Primärtumörer i ryggen uppkommer nästan inte, och leder inte till svanskotesmärta vid löpning. Det gjorde inte så mycket annat heller. Pratade med Mamma i telefon som försökte med ”Ibland får man bara ont på ställen…”. Den kommentaren fick inget varmt mottagande. ”Man har inte bara ont. Det måste ha en orsak”. Internetmedicinade vidare. Det enda som hyfsat stämde in var spinal stenos. Smärta vid rörelse. Dock väldigt stor smärta. Insåg att min strålsmärta vid nedslag, bara vid nedslag, inte riktigt hade nått den nivån. Insåg att jag nog inte har spinal stenos. På vårdguiden ombads man söka läkare om det inte blivit bättre på 3 veckor. 3 veckor! Jag räknade fortfarande smärttid i timmar, och var redan nu oerhört frustrerad. För plötsligt sprang alla. På gångvägarna svämmade de över, löparna. Allas facebookuppdateringar rörde plötsligt joggingturer i kvällssol. Och jag, i någon slags inre övertygelse om att jag nu aldrig skulle kunna springa, var ledsen, frustrerad. Såg en framtid med avskyvärda spinningpass och otåliga promenader. Benen skrek att de ville röra sig snabbt och landa hårt. Men ryggen sa envist ifrån. Och jag tänkte tillbaka på alla gånger jag kunde sprungit men inte gjort det. Insåg att jag verkligen tycker om den, löpningen.

Nu springer jag igen. Det tog tre dagar. Det var inte spinal stenos. Kanske hade jag bara hade lite ont... Mammor har lite för ofta rätt. Jag springer igen, och kanske med lite mer uppskattning. Springer och njuter av känslan av att inget gör ont. Är det så att man måste tro att man är på väg att förlora något helt för att verkligen kunna uppskatta det? Nästan mista för att verkligen ha? Och omvänt- kan man börja uppskatta allting, bara man tror att man kommer förlora det? Om jag lyckas intala mig själv att jag lider av allvarlig dammsugarallergi, kommer den plötsligt locka? Om någon hotar att för all framtid plocka ur ekonomidelen ur alla mina tidningar, kommer jag vilja läsa den då? Det är sådant jag funderar på, när jag springer i den ljumma sommarkvällen. Springer, utan att något gör ont, för att jag vill och för att jag kan.