Dvala

Det händer något med mig när jag kommer till landet. Landet, som mer är Mammas och Pappas hus, och inte alls något litet torp i ödemarken. Landet, där allt finns och lite till. Landet, där man borde få fart, ha tid, få energi, till att göra allt det där man aldrig annars hinner. Där hamnar jag i dvala.

Många pratar om hur de springer på landet. Eller just nu, när snön ligger meterhög, åker skidor. Där det finns stigar och frisk luft, orörd mark och orörd stig. Jag springer hemma. Hemma har jag fart och lust. Energi och ork. Jag vill springa, har lust, trots att asfalten är hård och Hornsgatans lortiga luft nära. Här, på de mjuka stigarna, i den friska luften, här blir inget sprunget. Här rinner farten ur benen, om skorna ens snörs på. Här där alla möjligheter finns, här går jag i dvala.

Och jag har alltid idéer, tankar, planer, på allt jag ska göra på landet. Allt jag då får tid till. På landet, där faktiskt nästan allting finns. Där marken är orörd och tiden ostörd. Där inget plugg är med och och pockar på uppmärksamhet. Där man borde hinna göra just allt det man skjutit upp. Där man borde vilja göra en massa. Där vill jag inte. Inte ens bloggandet blir det så mycket av. Tankarna som ständigt strömmar till, hemma i bruset, de står plötsligt stilla. Här går jag i dvala.

Och jag är dålig på att göra saker jag inte vill. Särskilt saker som jag är van att vilja. Som att springa. Eller blogga. Saker som jag vanligtvis gör av lust, utan måste och borde. Så jag låter bli. Jag låter bli eftersom det på landet egentligen finns ganska lite som man borde, än mindre måste. Låter ben och tankar vara slöa, gör precis så lite jag har lust till. Och just så lite sträcker sig för tillfället till maratontittande på Solsidan-boxen, sällskapsspelande och regelbunden konsumption av årets alladinask, uppblandat med Mammas lussebullar. Det är slött. Det är helt utan måsten. Aktiviteter i dvala. Orealiserade idéer får fortsätta vara just det, och skidorna står kvar ovallade.

Mer än så blev det inte idag. Ingen poäng. Inga visdomar. För sådana kommer inte fram i dvalan. Nu väntar en omgång guitar hero med brorsan, och kanske lager två i Alladinasken. Men så slog det mig. Någon slags insikt kanske. Kanske någon slags poäng. Julfriden, den där det pratas om. Sjungs om. Skrivs om. Och tillönskas. Kan det vara det här det är…?