Om han som kunde varit jag

Han såg lite malplacerad ut på stolen i korridoren. I kritstreck, snygg kritstreck, böjd över telefonen. Lite stressad, och trött. Såg honom direkt och förstod att han kunde varit jag. Då. ”Har du haft ont så länge?” sa läkaren senare, lite förvånad. Han hade inte tid att vara där egentligen. Kom senare än han borde. Visste att han borde kommit förr, men hade ändå knappt tid att komma nu, och tittade lite skamset ner mot skorna, de blankputsade. Jag tog anamnes, ställde frågorna man skulle, och han svarade sakligt och strukturerat. Nu handlade det om att leverera fakta och det visste han hur man gjorde. Och nej, det gjorde inte ont när jag palperade. Men det värkte, och var svårt att sova på natten. Svårare. Och han var trött, väldigt trött. Mer trött än vanligt undrade jag. Han tystnade, tänkte efter, kanske mer trött än vanligt, men här var han inte säker. Jag insåg det innan han sagt något. Väldigt trött var ganska nära det vanliga. Några gånger sneglade han bort mot telefonen, kanske inte ens för att han verkligen behövde, utan mer av vana. Som att det var lite osäkert att vara ifrån den. Som att det alltid fanns risk att något skulle rasa, om han inte var där. Vi gick vidare till det mer generella, hur är livssituationen i övrigt, vad jobbar han med. Han beskrev det sådär förenklat som jag brukade beskriva för folk som jag visste ändå inte visste. Jag nickade, och frågade om stressen. Om det var mycket sena kvällar. Om det var mycket fakirflyg. Tänkte inte på terminologin, men han log, tittade på mig med den lite frågande blicken. Ja, det blir en del. Jag gick för att hämta läkaren, den riktiga läkaren, för bekräftelse eller dementi av mina hypoteser. Och för att ge honom det riktiga läkarbesök han kommit för, och behövde. Det är spännande, det ni läser, va, sa han innan jag gick. Ja, sa jag, fantastiskt spännande.

De andra hade hunnit före in till läkaren, och med order om att kallprata fem minuter återvände jag. Vi ska kallprata, sa jag. Ok, sa han, och log igen. Det där med fakirflyg. Du är inte bara läkarstudent va? Vi kallpratade inte, utan pratade. Om vad han gjorde, egentligen, och vad jag gjort. Om varför han gjorde det han gjorde, och varför jag inte gjorde det längre. Sen kom hon, den riktiga läkaren, och gav honom undersökningen som han kommit för, som han behövde.

Gick ut till honom igen, han som kunde varit jag, för att tala om att det skulle dröja lite. Dröja innan han fick svar på proverna, innan vi visste, innan han fick den diagnos han kommit för, och förhoppningsvis den snabba bot han hoppades på. Jag vet att du är stressad sa jag, men det tar lite tid för labbet att få det klart. Det är ok, sa han, fast jag visste att det inte var det. Och precis när jag vände mig om sa han ”Du, tack”. Åh, det är jag som ska tacka, sa jag. För att du tar dig tid, för att du orkar undersökas två gånger. Nej, sa han, det är jag som ska tacka. För inspirationen. Jag behövde det här.

Han behövde komma idag. Behövde en undersökning av riktig läkare, en diagnos och hjälp att bli bättre. Och så behövde han kanske faktiskt det där kallpratet, som blev ett samtal. Och kanske just där och då just med mig. Det kändes fint, att jag kunde ge honom det.