Veckans hjältar

Jullov! Så var det här. Äntligen. För veckan har masat sig fram, och vi har känt oss som hjältar varje minut vi spenderat i skolan. Vilket förstärkes idag, när läraren ett flertal gånger under föreläsningen förundrades över hur många som var där två dagar före jul. Och gick från att i början av dagen medge att han inte vet om han själv skulle varit där när han var student, till att på dagens sista timme garantera att han nu definitivt hade varit någon annanstans. Vilket ganska många i klassen var. Men han var bra, trots att Indien i hans värld var en världsdel, och lärde oss bland annat vedertagna saningar som att närsynta är lite intelligentare än de med normal syn, och inetsade det användbara uttrycket att ”hascha på” i oss (något han dock inte rekommenderade i alla fall inte före femton års ålder…). Däremellan en del om nikotin och koffein och amfetamin och LSD och andra substaner som efter dagens genomkörare definitivt inte hamnar på julbordet. Men trots att han var bra och det vi lärde oss intressant och trots att vår närvaro var ytterst passiv och att hans ”Är det någon som har frågor” varje gång följdes av en monumental tystnad, kände vi oss som hjältar, för att vi var där. Bara därför.

Och som hjältar kände vi oss när vi pulsade till skolan i arktiskyla. När närborrarna frös ihop vid inandning, när matlådan som var kylskåpskall vid avfärd hemifrån hunnit bli djupfryst innan den kom till skolans kyl, när vi . Och som en hjälte kände jag mig som inte såg busskortets plötsliga försvinnande som ett omen på att vända om hem, utan fortsatte mot bussen, villig att hosta upp mina tjugo kronor för bussresa om så skulle krävas. Och när busen sen var sen och jag fick vänta bland irriterade pendlare i -17. Då kände jag mig lite som en hjälte. För att jag åkte dit. Bara därför.

Vi kände oss som hjältar, eftersom vi gick till skolan. Gick till skolan en vecka när dagarna faktiskt inte varit särskilt långa. När det fikats tigermuffins och pepparkakshus på varannan rast. När mikroköerna varit minimala och föreläsningarna faktiskt varit riktigt bra. Och när vi inte lagt en sekund på skolan efter föreläsningens slut. Och inte gjort mer än just närvarat under dagens timmar. En vecka som visserligen varit den före jul, men som de flesta med arbete faktiskt arbetat. En vecka som inte varit jullov och egentligen inte har haft någon anledning att vara det. Trots det så har vi den här veckan känt oss som riktiga hjältar genom att bara ta oss till skolan, gå på föreläsningarna och sen gå hem. Tänk om det alltid vore så lätt att vara nöjd med sig själv?