Reality check

Ibland behövs den, en reality check. När saker som egentligen är väldigt bra känns väldigt jobbiga. När saker som egentligen är intressanta känns lite småtrista. För jag klagar ibland på trista föreläsningar, här och på andra ställen. De gånger beskrivningar lämnar funktion och klinik, och dyker ner på cellnivå. Vid genomgående beskrivningar av signalvägar som vi inte förstår varför vi ska kunna, och som vi vet att vi kommer glömma. Och histologin. Genomgångar där rosa bilder med svarta prickar följs av fler rosa bilder med svarta prickar. Allt smälter samman, inget spelar roll. Så känns det i alla fall. När föreläsaren är opedagogisk eller virrig eller känns okunnig eller dyker bråddjupt ner i sin egen forskning utan hänsyn till vad vi borde lära oss. Då klagar jag. Och gäspar. Skickar lappar. Leker med telefonen. Ganska ofta leks det med telefonen, det måste medges. Inte bara när det ör riktigt dåligt, utan ganska ofta när det bara inte är väldigt relevant, och väldigt intressant. Då behövs en reality check. Fick en sån igår.

Fick en sån igår, när vi efter lunch och lite sena, ruschade in i aulan, i farten plockade på oss powerpointbilderna travade i en hög längst bak och bänkade oss mitt i salen. Instängda mitt i salen, blev det snart klart, när jag tittade ner på pappret framför mig, och upp på skärmen längst fram i aulan. Instängd med biostatistik. Instängd med P-värden och konfidensintervall. Instängd med normalfördelningar och typ ett-fel och jag sögs som i en tornado in i en värld jag inte varit i på länge. Till en aula på Sveavägen. Stressade då precis som nu in i salen, lite sena, placerade oss mitt i och var instängda. Då som nu. Fast då frivilligt så. För det här var Handels och statistiken var inte en enstaka ångestfylld föreläsning som man med telefonens hjälp kan ducka sig igenom. Det var alla timmar, varje dag. Det var det frivilliga valet. Och jag tog in mängder utan att på riktigt lära. I någon slags förhoppning om att om jag verkligen förstod skulle det bli intressant. Det fungerade inte. Tog in för tentan, öste ur mig och glömde bort. Satt där utan att riktigt veta varför. Bland P-värden och konfidensintervall. Och jag minns att jag utan att riktigt reflektera över det då, innerst inne där i aulan kände mig som ett enda stort typ ett-fel.

Gårdagens ångestpass var bara 45 minuter, men de masade sig fram. Trots en duktig, enthusiastisk och faktiskt riktigt pedagogisk föreläsare. Trots det var det hela oändligt trist. Men det fick mig att inse hur oändligt glad jag är att det nu handlade om 45 minuter. Att vi sen fick gå ut och lämna det bakom oss, inte kliva in i ett bibliotek och öppna tjocka statistikboken. Att det nästan inte är några föreläsningar som handlar om normalfördelningar och P-värden i det liv jag lever nu. Att nästan alla tvärtom är fascinerande och intressanta, relativt hur de kunde vara. Definitivt relativt statistikföreläsningar, men även sannolikt relativt nästan allt annat. En väldigt viktig reality check.

Jag kommer fortsätta klaga ibland, här och på andra ställen. Och idag skolkade vi två sista föreläsningarna, för att det var tråkigt. Vi kommer fortsätta leka med telefonerna. Gäspa och skicka lappar. Men även lyssna. Och skriva. Och faktiskt lära, på riktigt lära. För egentligen är det väldigt bra. Och intressant. Och relevant. Relativt sett, och ofta även absolut. Och kanske viktigast, den här gången vet jag faktiskt precis varför jag gör det jag gör. Och känner mig inte som någon typ av fel.