Om den farliga världen

Så har vi börjat med “Den sjuka människan” och med den kommer allt vi blir sjuka av. Det är mycket.

Parasiter stod på schemat i onsdags. Jag visste att parasiter var skrämmande. Jag visste inte att de skulle förvandla nordnorge till ett attraktivt semestermål. På de flesta andra plaster blev plötsligt i stort sett all utomhusaktivitet förenad med direct livsfara. Alternativt långsam nedbrytning av levern eller annat hyfsat essentiellt organ. Och jag känner mig plötsligt väldigt nöjd med att ha badat i de där sötvattenfallen i Brasilien, att ha gått barfota på de leriga stigarna, att ha ätit oskalad frukt och rå fisk i allehanda länder. Innan jag visste. Innan världen blev farlig.

Igår handlade det om bakterier. Nu utökades den farliga världen. Plötligt var vi omgivna av dem. Utan ord tog vi vägen förbi handspriten på väg till lunchen. Och i rasten. Och på vägen hem. Och det kändes plötsligt som om mina känselreceptorer i händerna kunde detektera bakterierna på handtaget på bussen, som om ögonen kunde se partiklarna flyga i luften i eftermiddagsträngseln. Jag började följa folks handrörelser, mellan handtag, ansikte, åter handtag. Blev skrämmande medveten om mina egna. Mer än jag ville. Och längtade tillbaka till dagen innan. Innan världen blev farlig.

Köpte kursboken häromdagen. Skickade sms till A, som köpte dagen innan, och informerade om att jag tagit bort plasten och att den efter snabb genombläddring verkade rätt bra (jag inser varför mina telefonräkningar ser ut som de gör när den sortens information föräras ett SMS…). Svar kom tillbaka, utan kommentar på bokens innehåll, med ensamt fokus på plasten. För A hade köpt en bok UTAN plast. Ingen plast kan betyda full av klotter, kan betyda kantstött. Idag betydde det en sak. Boken är sannolikt full av bakterier. Full av virus. Full av maskägg. Mmm, världen har plötsligt blivit väldigt farlig.

Jag oroar mig inte direkt för att drabbas av långvarig bacillskräck. Jag är för lat för att orka hålla klinisk ordning i mitt hem, för glömsk för att lyckas bära runt på handsprit, för bekväm för att inte hålla i handtag och för social för att inte röra vid andra människor. Och jag vet ju att världen nu är samma som världen häromveckan, som uppenbarligen för egen del inte varit särskilt farlig. Det kommer gå över, på samma sätt som jag inte längre tror att jag har spinal stenos om jag får ont i ryggen, eller diagnosticerar folk på bussen med metabola syndromet. Jag kommer inte ha fortsatt bakterienoja på tunnelbanan, men jag tror jag tyvärr badat i min sista tropiska sötvattenfall. Tyvärr. Men, har jag tur kommer kylskåpet, som sedan imorse är kliniskt rent, hållas i aningens bättre skick i alla fall i några veckor framöver…