En dag ska vi vara vänner

Vinrött, med namnet ingraverat. Hur nerdigt det än må vara, så var det bäst julklappen. Det är vackert. Men känner mig lite som den som mannen på ölcafeet som gång på gång kysser sin ”Les mots” av Sartre som han fått i julklapp av den okände välgöraren i Karl Bertil Jonsons jul. Jag tycker om det. Men jag förstår det inte. Det är vackert, men det är något av ett UFO för mig. Stetoskopet.

Jag fick gå med en av det läkare på vårdcentralen som jag verkligen gillar sist vi var där. Gillar henne för att hon låter mig försöka själv, med nästan allting. Leda diskussionen med patienten, föreslå labbprover, undersöka. Och för att hon samtidigt som hon lämnar över, hela tiden finns där. Ställer frågor. Svarar på mina. Jag lär mig massor. Han kom in med en hosta som inte ville ge med sig, mannen med hängslerna i stolen framför mig. Jag lyssnade på lungorna, och på hjärtat. Mer för att man ska lyssna på lungorna på någon med hosta, än för att lyssnadet sa mig något. Och hjärtat, mest av bara farten, eftersom han varit trött och stetoskopet var framme. Det lät i mina öron normalt. Lub-dub, lub-dub. Nickade, lämnade över till läkaren, när patienten muntert bakom min axel sa ”och mitt extraslag har jag väl kvar”. Extraslag? Fanns där ett extraslag? Läkaren mötte min blick. Hörde du extraslaget? Jag borde ha hört extraslaget. Jag borde helt klart ha hört extraslaget. Men det hade jag inte gjort. I mina öron hade det låtit normnalt. Utan att riktigt kunna säga hur normalt låter. Hade ”lub” varit extraslaget? Eller ”dub”? Eller något tredje, som jag inte hörde? Väl medveten om att jag är här för att lära, inte för att visa upp att jag är duktig, skakade jag på huvudet. Nej, jag hörde inget. Så stetoskopet åkte på igen. Jag lyssnade. Lub-dub, lub-dub. Det var vad jag tyckte mig höra. Slag, ja. Extraslag. Nja… Hör du nu? Och uppriktigheten åter prövad. För jag hörde inte nu heller. Så jag skakade åter på huvud, och hon gav sig inte, läkaren som jag just därför tycker så mycket om. Hon lyssnade, justerade stetoskopet, lyssnade igen och räckte det till mig. Lub-dub, lub-dub. Hörde jag? Hörde jag verkligen, eller intalade jag mig för att jag visste att jag skulle höra något? Skulle höra något, utan att direkt veta hur detta något lät?

Jag hörde inte extraslaget. Lämnade frustrerad tillbaka stetoskopet . Talade om för patienten att vi inte lyssnat så länge för att det var någon fara, utan bara för att jag var…ny. Och visst var det kvar, extraslaget. Inte för att jag hörde det, utan för att jag visste det. Och jag la ifrån mig stetoskopet, det främmande redskapet som jag inte förstår mig på. Och jag fortsatte samtalet med patienten, som jag är trygg och bekväm i.

Men nu är det mitt, det främmande redskapet som jag inte begriper. Lyssnar på vänners bröst och hör lub-dub, lub-dub. Utan extraslag. Förhoppningsvis för att inga finns. Kan rapportera tillbaka att jo, du lever, men inte mycket mer. Så lyssnar jag på hjärtljud på youtube, och hör dem, extraslagen. Tror mig i alla fall höra att det är just extraslag, i alla fall just när mannen på filmen säger att det är extraslag jag hör. Sakta tror jag att jag kanske börjar lära mig i alla fall hur de ska låta. Och sakta sakta börjar jag lämna den trygga, välbekanta, hemtama teorin, och vandra ut på hantverkets hängbro. Dit jag måste. Dit jag vill. Mot allt det där obekanta och märkligt svåra, som inte handlar om att begripa eller minnas, inte handlar om att bemöta, lyssna in eller i stämningar känna av. Hantverket. Jag har långt kvar. Men jag vänder stetoskopet åt rätt håll numera. Placerar det på rätt ställe på bröstet. Myrsteg, men ändå. Sakta blir vi i alla fall bekanta, mitt stetoskop och jag. En dag ska vi vara vänner.