Det skulle vara vackert...

Det var så han sa. Carl Johan. På informationen. Preklin. Kanske syftade han inte på uppvärmningen, på de många dagarna av enträget nötande. På timmarna i små rum utan luft, framför för många papper med för mycket text. Jag hoppas inte det. För det är inte ett dugg vackert.

Det är inte vackert. Inte för att det inte är intressant att diskutera uppkomstmekanismen för emfysem. Eller hur kroppen metabolt reagerar vid obehandlad diabetes. Det är det. Men inte nio timmar i sträck. Inte när solen skiner utanför. Inte när andra äter glass och andas nyutslagna syrener. Då är det inte intressant alls. Och definitivt inte vackert.

I stunder känns det som om det får räcka. Som att jag nog faktiskt kan nog. När jag hyfsat får till svaret på en gammal tentafråga. Känner att jag får till pilarna rätt framme på tavlan. Som att vi kanske ska gå ut och äta glass istället. Andra stunder känns det som om jag inte kan något alls. När J, som aldrig hinner plugga, ändå kan nästan allting. När A, utan att behöva detaljerna ändå tycks veta hur allt hänger samman. När M minns varje ord av det som har sagts för en vecka sedan, när jag inte ens minns diskussionen. Och när vi alla, trots det, helt går bet på en annan gammal tentafråga. Då känns glassen avlägsen. Och vackert, det känns inget.

Så jag hoppas att det tar sig på själva tentan. Även om M envisas med att likna det med ett maratonlopp, och hävda att det kommer krävas en enorm kondis för att haspla ur sig allt de vill att man ska säga. Ändå hoppas jag att det när man väl sitter där kommer ge någon slags tillfredställelse. Att känna att man faktiskt kan något. Om det är vad man kommer känna.

Å andra sidan spelar det då inte så stor roll. Då. Då, när helt oavsett hur tentan går, sommarlovet är timmar bort. Sommarlovet, med obegränsad glass och syrendoft. Sommarlovet, med timmar av frihet. Sommarlovet, som utan tvivel är väldigt vackert.