Enormt lite och ganska mycket

Jag gör så enormt lite just nu. Av allt gör jag enormt lite. Utan springer. Springer gör jag mycket. Långt och länge, i lågt stående vintersol, på äntligen frusna vägar. Springer, med perifera P1-program i lurarna, eller med L som sällskap. Springer, för att det gör mig glad och stark och pigg, för att det släpper loss en svärm av endorfiner som jag är hög på hela dagen, tills nästa gång. Lyckopiller.

Jag gör så enormt lite just nu. Av nästan allt gör jag enormt lite. Utöver fikar. Fikar gör jag enormt mycket. Med vänner jag vill träffa ofta men träffar sällan. Och med några jag träffar ofta men vill träffa oftare. Försöker äta mig trött på saffransbullar, de där med mycket smör och mandelmassa, men tvingas nog även i år konstatera att det inte går. Inte heller fika sig trött på vännerna.  

Jag gör enormt lite just nu. Av ganska mycket gör jag enormt lite. Utöver läser. Läser gör jag inte enormt mycket, men enormt mycket mer än vanligt. Läkartidningen som lagts på hög, böcker, som inte ens är i närheten av kurslitteratur, och dagstidningar. Och lyssnar på musik. Letar efter ny, och blir överlycklig när jag hittar den där låten, den fantastiska. Som Laleh, som får mig att lyssna på Eva Dahlgrens text på ett sätt jag aldrig gjort förr, och lyckas få en E-typelåt att beröra djupt där inne. Det kräver ett geni. Hon är uppenbarligen ett.

Så, jag gör enormt lite men ändå ganska mycket. Mycket av idel saker jag vill. Mycket av idel saker jag mår bra av. Lite av det där andra. Och känner att Lalehs tolkning som går på repeat i datorn är talande. Är lite av mitt soundtrack. Och trots att jag stundvis saknar London och allt det för med sig så att det gör ont, känner jag att livet är bra. Just nu riktigt bra.