Inlägg
”Du kan följa med in här.” Jag lägger jackan i en stol i det bekanta rummet. Ser pappret i hennes hand, med de bekanta fälten. För proverna, för undersökningarna. Den jag fyllde i själv i förrgår. ”Berätta, varför är du här”. Den exakta mening jag använde själv i fredags. För mannen med stickningar i armen. Tjejen med blixthuvudvärken. Idag använder hon den till mig.
Jag berättar. Inte helt kronologiskt. Inte helt sammanhängande. Berättar saker som är oviktiga, och glömmer sånt som faktiskt är viktigt. Inser jag i efterhand. ”Äter du några mediciner”, och jag svarar nej. Glömmer kåvepeninet jag ju äter efter fästingbetten. ”Är du allergisk mot något” och jag svarar nej, tills jag kommer på getingarna. Och där, en medicin till. Hon skriver i blocket, stryker över och lägger till. Hon känner och klämmer längs armen och handen, och trots att jag använder VAS-skalan hela tiden gör den mig nu lite förvirrad. Går fel till röntgen fastän jag ju pekat vägen dit flera gånger hela veckan, och lyckas förlägga den lilla viktiga blå lappen på den korta vägen dit. Sånt patienter gör. Gör jag.
Det är inte lätt att vara en bra läkare, men det är sjutton inte heller lätt att vara en bra patient. Det är det bra att prova ibland. Och sen minnas, innan man suckar.
Hur gick det för dig sen? (Skriv om du vill) Känner igen det du skriver om hur man blir så väldigt mycket patient och gör just som patienter gör. Själv kunde jag inte åta bli att kommentera det när jag var på akuten. "ehh..nu ger jag en dålig anamnes..ehh..ont..hum..just det tål ju inte det heller...och eh ja...hur smärtan känns, jamen ont för sjutton..." På ett sätt lite av en befrielse att läkaren fick vara den där strukturerade. Kändes tryggt att någon höll ihop samtalet och gav onekligen förståelse att få vara patient. Dock lite jobbigt att träffa läkaren sen på medicinska biblioteket. Lättare att hålla isär världarna fast det ju egentligen inte alls är sådär vattentätt mellan att vara läkare och patient som man ibland vill inbilla sig. Hoppas du mår bättre nu.
SvaraRadera/Sofia (T4:a, fast inte i Sthlm)
Mmm, du har helt rätt. Men jag tror varenda läkare har ganska mycket överseende med att man faktiskt är just patient när man är patient. Särskilt på akuten. Och det gick helt ok- inget brutet den här gången vilket väl lite definierar framgång... Flög över en taxidörr från cykel i lördags, och klarade mig mycket bättre än jag kunde ha gjort. Evigt tacksam för min cykelhjälm!
SvaraRadera