Om sinande motståndskraft och tripple words

De stod före mig i kön. På NK tror jag det var. På lunchtimmen, med varsin sallad i handen. Den snabba lunchen framför skrivbordet som jag känner så väl. Båda i snygg kritstreck, struken direkt på kemtvätten, den ena i så blankpolerade skor att man kunde tro att han aldrig gått utomhus. De var djupt inne i en diskussion. Om optimering. Om strategier. Om att tänka ett steg i förväg. Om hur man tredubblar. Något. Någon option tänkte jag. Placering. Whatever. 

Tappade intresset och hade så gott som lämnat deras samtal, när jag i perferin av min uppmärksamhet hörde det. ”Knyppla”. Han sa det med hög röst, killen med de mest blankpolerade skorna. Med en andaktsfylld paus, för att inhämta den andres uppskattning. För hans snilledrag. Vilket han fick. ”Genialiskt”, sa den andra. Lika oväntat för mig som självklart för honom. Så betalade de och rusade vidare upp till sina skrivbord.

Ingen går fri. Som en epidemi har det svept över oss. Wordfeud.

Jag har vägrat länge. Oändligt länge, givet den exponering jag haft. Under enorma mängder långsamma föreläsningar har jag vägrat. Inte för att jag inte skulle tycka om det. Utan för att jag skulle tycka om det alldeles för mycket. Sneglat över As axel, skrivit ner förslag till drag på kanten av föreläsningspappret. Men inte laddat ner. Varit motståndskraftig. motstått den, epidemin som omgett mig. För jag vill bli läkare. Inte expert på alfapet på I-phonen. Jag har känt att de två riskerat stå i motsatsförhållande.

Men så igår, på introduktionen till kursen som initialt är allt annat än kliniskt, var det som om motståndskraften plötsligt tog slut. Eller mitt argument för att motstå. För när han där framme läste högt på knagglig engelska ur en tredje skönlitterär bok kände jag att ett samtidigt försiktigt wordfeudande inte skulle göra mig till en sämre läkare. Och jag insåg att jag inte har något jag behöver plugga på bussen, som wordfeud riskerar stjäla uppmärksamhet från. Jag insåg att wordfeud just nu inte riskerar vara så mycket mer än ganska trevlig förströelse.

Så jag är med wordfeud nu. Och det är precis så roligt som jag trodde jag skulle tycka. Helt oberoende av att jag förlorar hela tiden, och att mina motspelare alltid snor alla tripple words. Och det slukar precis så mycket tid som jag trodde det skulle göra. Tid jag inte hade en aning om att jag hade. Jag lär mig ganska många konstiga ord. Ord jag inte hade en aning om fanns. Än så länge inte på bekostnad av så mycket medicinsk kunskap. Begränsningen införd nu är att bara spela med vänner i min egen tidszon. Eftersom det annars riskerar inkräkta även på nattsömnen, den redan lite för korta. 

Så ja, jag har fallit för det, wordfeud. Men jag diskuterar inte wordfeudstrategi i matkön. Där finns fortfarande intressantare saker att diskutera. Och jag lyssnade uppmärksamt på Hans Rosling hela förmiddagen, utan wordfeudpauser. Så kanske kanske ska det kunna gå ändå. Att kombinera, wordfeud och läkarutbildning. I alla fall tills epidemin svept över. I alla fall tills något annat dykt upp, som jag initialt kan vägra för att sen falla för.