Opepp

Jag läser en fantastiskt bra kurs nu. Sagolikt bra faktiskt. Med föreläsare som utöver att de är kända personligheter som sitter i diskussioner med världsledare, dessutom är karismatiska, engagerade, kunniga, och pedagogiska. Som handlar om saker som är på riktigt viktiga, för allt och alla. Stora tunga viktiga saker av stora tunga viktiga människor. Vi är oerhört priviligerade som får läsa den här kursen. Det vet jag. Och får hela tiden veta. Av de som läser andra år. Läser andra utbildningar. Läser på andra platser. Inte pluggar alls utan gör helt andra saker inom helt andra områden. Men som ändå låter mig veta vilken fantastisk kurs jag läser. Allt det här vet jag. Och allt håller jag med om. Ändå är jag opepp.

Vi ska få resa till andra sidan världen. Ja, inte få resan, men få möjligheten. Uppleva saker jag inte kan föreställa mig. Som ingen av oss riktigt kan föreställa oss. Dessutom resa från regn och slask, till sol och värme. Och tas om hand av fler kunniga, engagerade, motiverade. Lära oss, säkert lära oss, mycket. Allt saker jag vet att jag tycker om. Älskar till och med. Och trots allt detta. Opepp.

Vågar knappt tala om det. Knappt för andra, knappt för mig själv. För jag vill vilja. För jag vet att så många vill som inte får. För att det är relevant och viktigt. Jag är tacksam, väldigt tacksam. Ändå så…

Jag vill vilja. Ändå tappar jag fokus gång på gång på föreläsningarna. Fast jag försöker lyssna. Fast det är viktigt. Fast föreläsaren är bra.  Jag vill vilja. Ändå sneglar jag avundsjukt på kursarnas statusuppdateringar från kliniska kurser. Vill också intubera i landstingspyamas. Vill också testa maxpulsar. Vill också se barn födas en tisdagnatt. Jag vill vilja. Ändå längtar jag mindre efter soligt land och upplevelser, och mer efter tid på landet. Efter långa promenader och sällskapsspel. Efter lata eftermiddagar med trivial pursuit och glögg. Efter familjen, som äntligen finns nära. Efter tid, helt ledig tid. Jag brukar inte vara så här. Men jag är det nu.  

Det är jobbigt att göra saker när man är opepp. Än jobbigare, när man vet att man vill och borde vara pepp. Det är jobbigt att känna sig otacksam. Än mer när man vet att man vill och borde vara tacksam. Kanske kommer det. Säkert kommer det. Vi säger så. Tills vidare fortsätter jag vara pepp över en massa annat, och hoppas att det spiller över. Över att det är skönare än någonsin att springa, trots regnet. Över att lussebullarna L och jag bakade igår natt blev hur fina som helst. Över att mamma och pappa snart är hemma. Och över att våren, som faktiskt ganska snart är här, kommer vara fylld av dagar på SÖS i landstingspyamas. Massor av pepp. Så det spiller nog över på den här kursen också, snart så…