"Ursäkta, kan du ta det lite snabbare, jag hänger inte riktigt med..."

Föreläsningar kan gå för fort. För fort för att möjliggöra någon som helst inlärning. För mycket sägs på för liten tid. Man skriver så pennan ryker, men missar ändå hälften. Missar att skriva hälften, men missar att förstå allt. Det blir en röra av ord och begrepp, på pappret och I huvudet. Eller lyssnar så lyssnar man fokuserat och koncentrerat för att hänga med men tappar tråden ändå och har varken något på pappret eller I huvudet. Förra terminen hade vi många sådana föreläsningar. Som svängde sig vant mellan molekyler och reaktioner. Som rabblade signalvägar bräddfyllda med trebokstavsförkortningar vi aldrig hört, hävdade självklara samband som inte alls var självklara. Så jag är mycket väl medveten om att föreläsningar kan gå för fort. Men blev idag plågsamt medveten om att de också kan gå för långsamt.

Musklernas enervering. Bra förtryckta bilder. Bra upplägg. En föreläsare som verkade kunna sin sak. Pedagogiskt genomtänkt, med största sannolikhet. Om ett ämne jag tyckte var intressant, ville lära mig om. En i det stora drag bra föreläsning. Om den hållit på i en timme. Nu höll den på i 3. "Någon som har frågor" dök upp redan efter tio minuter. Och det återkom sedan var tionde minut under hela förmiddagen. Med lång efterföljande paus. Så vi skulle hinna tänka. Vi fick första rasten efter 30 minuter. Sen en repetition av det som sades innan. Och sen nästa bild, med ett enkelt tydligt budskap. Som sammanfattades muntligt efter att det gåtts igenom. Och skriftligt på efterföljande bild. Vilken lästes upp av föreläsaren. Sen en liten utvikning runt vad någon annan skulle prata om imorgon, som var en variant av det som redan sagts och sammanfattats och upprepats. Det som skulle gås igenom och därför inte skulle gås igenom idag. men som sen ändå gicks igenom.

Sakta sakta rörde vi oss framåt. "Vi" som i föreläsaren. Sakta sakta tappade vi fokus. “Vi” som vi som hade tänkt lära oss något om innervation. Såg mig om I raderna. J hade somnat, M satt med P3-dokumentär i öronen, I läste SvD och A lekte med telefonen och svarade på den strida ström lappar jag skickade till henne. “Vi”, som skulle lära oss något om innervation, var alla någon helt annanstans. Vi försvann bort i tidningsläsning, lappskickande, I-phonespel och dagdrömmeri. Och när jag tänker tillbaka på dagens tretimmarsföreläsning inser jag att jag inget minns. Eftersom min hjärna fyllde ut hålrummen mellan meningarna med annat. Fladdrade bort under sammanfattningen av sammanfattningen. Och sen missade att växla tillbaka när något relevant sades.

Jag vet nu att det kan gå både för fort och för långsamt. Och att det inte är helt lätt att hålla postduggatrötta studenters uppmärksamhet om man befinner sig i någon av ytterligheterna. Något jag däremot inte vet något alls om, det är musklers innervation…