Om bubblan som inte spricker

Det har varit blå himmel varje dag den här veckan. Från ständiga moln, till strålande solsken. Och vi börjar tro att solen alltid skiner på SÖS. För det känns så. Just nu känns det så.

För vi irrar runt i korridorer och är ständigt i vägen, men möts av vänliga människor och händer som pekar oss rätt. Vi springer vilse på väg till kem lab och kommer för sent, men möts av leenden, alltid leenden. ”Gå in du, så letar jag reda på din rock och kommer in med den”. Det finns ingen måtta på hjälpsamheten, och vi står stumma av häpnad. För vi är inte vana. Doris ler med hela ansiktet och oroar sig bara när kaffet kanske inte räcker åt alla. Men det räcker, liksom de fina smörgåsarna, liksom Doris. Hon och hennes leenden räcker till oss alla.

Och de vet vad vi heter, och tilltalar oss med förnamn hela tiden. Och de ställer frågor om oss, som om det vill lära känna oss på riktigt, och vi ställer frågor tillbaka. Och vi blir människor och de blir människor, fina människor. Och det finns tid att fråga, och fråga igen, och försöka, och göra fel och göra fel och göra rätt. ”Ni är här för att lära”, säger Dr T och berömmer oss fast vi gör fel för tredje gången. Och har tålamod, ofantligt tålamod. Och vi häpnar åter. För ingen har berömt förr. Ens när vi gjort rätt.

Och föreläsningarna är så på riktigt intressanta att vi inte märker att vi inte har raster, och tittar bara på klockan timmen före pannkaksbuffen, som är precis så bra som Dr T lovat. Och de få gånger vi inte bjuds kaffe brygger vi eget i köket. Vi, som plötsligt blivit så mycket mer ”vi” än förr. Och sjukhuset är förvirrande stort men känns samtidigt ofantligt litet. Litet, på det varma vänliga sättet.

Och jag nyper mig lite i armen, väntar på att bubblan ska spricka. Att Roland ska dyka upp med en bakterievägg, Åke med en serinproteas. Men den enda som dyker upp är Doris med sitt leende, som svänger förbi på fredags-eftermiddagen mest för att önska trevlig helg. Och inget händer när jag nyper mig i armen, förutom att himlen blir grå och det börjar snöa. Men det gör inget alls. För inne på SÖS känns det just nu som om solen fortfarande skiner.