Trygghet i papp

I skolans led i att få oss att känna att vi är på väg att bli läkare, inte biokemister som man annars denna termin kan förledas att tro, lärde vi oss häromveckan hjärt- och lungräddning. I en kulvert på SÖS satt vi alla på mattor på golvet framför en pedagogisk videofilm. Lite som att gå på mellanstadiet igen. Räkna, i kör, i takt. Kompressioner, blås in. Tills vi fick vår docka. Mini-Anne. Då var det mer som på dagis. En docka som bestod av ansikte och bröstkorg. Visserligen svår att frisera eller klä på. Hon skulle eventuellt gå att sminka, men inte mer. Till Ann hörde dessutom en liten mobiltelefon i papp, för att kunna ringa efter hjälp, samt en defibrellator, i samma pappmaterial.

Vi skrattade åt Ann. Åt den överpedagogiska kvinnan på filmen. Men vi räknade, i kör, i takt. Blåste in luft i Anns lungor, tryckte på bröstkorgen tills den knäckte till. Ringde vårt 122 på vår papptelefon, fäste låtsas elektroder på Anns bröstkorg från vår pappdefibrillator. Gång efter gång. Var väldigt snart rätt inne i vår lek. Så fick vi vårt certifikat, plockade ihop våra saker. Kändes rätt bra. Kan inte bara ta venprov, utan även hantera hjärtstopp. Nästan doktor nu.. En av kursarna efterlyste en borttappad mobil. Vi såg oss runt, ingen mobil i sikte. Letade under madrasserna, på borden. Du kan väl ringa till den sa någon. Då blev det tydligt. Det var Anns mobil som var borta. Mobilen i papp. Som halva klassen letat efter. Och i stunden, där på våra mattor i kulverten, var det inte ens konstigt. Klart Ann ska ha sin mobil. Hur ska vi kunna utöva hjärt och lung-räddning utan pappmobilen?

Så här i efterhand hoppas jag dock innerligt att vi alla accepterar att vi, om vi någon gång behöver använda våra kunskaper på riktigt, kanske inte har pappmobilen i närheten, Eller papp-defibrillatorn. Utan tvingas använda vår riktiga mobil och en riktigt defibrillator. Fast just nu står Ann i hallen i sin låda, med papp-telefon, papp-defibrillator och allt. Så om någon får hjärtstopp hemma hos mig är ni trygga!