Det där med tålamodet bara...

Termin fyra började imorse. Ditlockade enbart av stjärnan som indikerar obligatoriskt i schemat, samt den på rasten utlovade kanelbullen, fyllde vi sal Bertil. Trötta, efter en helg som var för kort, hade vi kanat dit på isgator, i halvmörker. Efter att en halvtimme spenderats på det helt utan syfte oerhört obligatoriska uppropet, där den virriga farmakologiläraren lyckades uttala i stort sett samtliga namn fel, inleddes en osammanhängande beskrivning av den kommande kursen. En presentation som främst bestod av att olika lärare från de olika sjukhusen till synes utan struktur turades om med att fylla ut tiden fram till kanelbullen med mer eller mindre relevant information. Samt skrämma upp oss, på mer eller mindre effektiva sätt

"Många säger att det här är en jobbig kurs, och det stämmer", sa Roland, kursansvarig, samtidigt som den avancerade dimmerbelysningen i aulan la av och la salen i mörker. Och allt blev som vanligt svårt att ta på allvar. Även om något inom mig insåg att jag kanske borde göra det. ”Ni läser tre ämnen samtidigt, i syfte att integrera era kunskaper”. "Men vi har märkt ut tydligt på varje föreläsning vilken av de tre delarna det är föreläsningen handlar om. Och i ett diagram i ert kurshäfte har vi markerat vem ni kan ställa frågor till angående vilken del. Och tentan består av tre separata delar, en för varje ämnesområde". Och jag funderar på deras tolkning av integration. Och är glad att ingen av dem har hand om vår invandringspolitik. Jag sjunker djupare ner i stolen. Kommer på mig själv med att längta lite efter Huddinges vänliga virrighet. Och på fingrarna räkna veckorna till SÖS. Och längta alldeles väldigt mycket dit. Och jullovet, med de långa lugna fria dagarna som jag i kalendern kan se var väldigt nyss, känns enormt avlägset.

”Det blir mycket obligatoriskt, så om ni har ett arbete vid sidan är det dags att lägga av med det nu” fortsätter han, med ett leende som bara blir större när han får besvara frågan huruvida det är sant att 80% kör på den ”integrerade” tentan. Då ersätts det med ett aningen oväntat gapskratt. Jo, det är kanske sant. Och han går noggrant igenom matematiken bakom hur 30% som kör på varje del i slutändan blir till ett högt procenttal. Länge pratar han om det. Mycket längre än jag orkar lyssna. Frågor om vi förstått, pausar, nästan lyssnar efter oron i salen. "Och så är det en krävande kurs", passar han på att flika in. Utifall någon glömt.

Det har vi inte. Men just nu längtar vi mest efter kanelbulle, och gratiskaffet. Som vi vet nog blir momentets enda. Jag försöker uppbåda enthusiasm inför termin fyra. Den sista på preklin. Men när jag stirrar ner på listan över mikrober vi ska kunna, ser jag inte att de är spännande, bara att de är många. Försöker istället känna någon slags respekt, för allvaret i den obligatoriska närvaron, i tentans komplexitet, men misslyckas även där. Jag försöker mobilisera energi, inför en vår med en massa viktigt innehåll, men känner redan trötthet. Känner att den är lång. Och ser mitt nyårslöfte, om fler sovtimmar och mera liv, falna bort, tillsammans med ljuset i salen, som åter slocknar.

Vi får vår bulle slutligen, och den är nybakad och god. Kaffet tar inte slut, och inte heller muggarna. Förmiddagens föreläsning om stafylokocker är inte så tokig, och mikroköerna helt hanterbara. Och på väg hem ligger stora stråk på trottoaren kala, och man slipper halka. Det blir säkert bra. Våren kommer. Så småningom. Och säket enthusiasmen. Det är det där med tålamodet bara…