Om skov, och tomten som inte finns

Så var den över, patologin. Och jag är evinnerligt lycklig för det. Dels för att slippa mikroskopiska bilder av rosa celler. Det känns evinnerligt skönt. Men kanske allra mest för att slippa dagligen översköljas med nya obotbara sjukdomar, nya dödliga diagnoser och kroniska åkommor. Jag har skrivit om det förr, läkarstudenthypokondrin. Här, och här. Drivit med den, för att den delvis är ganska overdriven, är mest på skämt. Drivit med, för den behöver drivas med. Drivas med för att hantera allvaret som delvis finns under. För även om den logiska delen av hjärnan vet att sannoliken att den trötta armen är ett första MS-skov är liten, så blinkar varningsklockan i den mindre logiska delen. För det är osannolikt men inte omöjligt. “Debuterar vanligtvis hos kvinnor mellan 20 och 40 år”. Minns den informationen alltför väl. Och törsten som dök upp där på eftermiddagen. Det är sannolikt inte diabetes, men det KAN vara det. Sällan är jag övertygad om att ett födelsemärke är ett malignt melanom, men ganska ofta kommer tanken att det ju kan vara det. Kan. En och en är de inte så stora, orosmolnen, men tillsammans leder de till en himmel som aldrig är helt blå. Något litet mörkt moln skymmer alltid solen och tillsammans med trötthet och tentastress och snöslask blir det mulet, nästan hela tiden mulet. Det är tröttsamt och frustrerande, och differentialdiagnoserna på min egen unga friska ganska symptomfria kropp blir fler. Och när den inte räcker, utbreds oron på de nära, vars kroppar är äldre och inte lika symptomfria. Vilket är värre och tyngre och svårare. Vilket gör att det alltid finns något att oroa sig för. Och oro är ansträngande.

”Det ska bli så skönt att slippa alla de här sjukdomarna” sa jag till A häromdagen. Det var lika dumt som sant insåg vi båda efter att orden var sagda. För vi slipper inte mer. Och vill inte slippa. Vi har valt det här yrket för att vi vill kunna en väldig massa om just det som vi nu lär oss. Men ändå. Ändå hoppas att de skingras när antalet nya diagnoser som dundrar in minskar. När vi börjar lära oss inte bara identifiera det dödliga, utan bota det botbara. Hoppas, men vet samtidigt att jag nu vet. Att jag vet, för alltid vet, och att ingen återvändo finns. Som en förlorad oskuld. Som att inse att tomten inte längre finns. Att det är morbror i lösskägg. Efter att man vet finns ingen återvändo. Oavsett hur mycket man vill ibland kunna dyka in och gömma sig i ovetskapen.

Och jag undrar om en arm som känns lite stum någonsin kommer gå obemärkt förbi, utan att tanken “MS” fladdrar förbi? Om en törstig dag någonsin kommer ses som bara en törstig dag, inte inte som en eventuell diabetes. Och en natt när täcket var för varmt inte ses som första tecknet på lymfom. Frågade vännen, färsig läkare sedan länge. Och visst blir det bättre, svarade hon. Efter ett tag reagerar man bara på verkliga symptom, sager hon, och ger exempel på symptom. Ett som jag tyckte mig ha haft dagen innan. Jag är inte lugnad. Och känner åter att det sticker i armen.

Jag vill ju kunna och veta allt det jag nu kan och vet. Inte vara det där barnet som tror på tomten lite för länge. Vill kunna och veta, men utan att hela tiden förkroppsliga. Hur gör man, ni som varit där?