Utandning

En stor ilsken hög, i ett hörn brevid sängen. I två veckor har den legat där och stirrat på mig, morrat till ibland. Blängt ilsket. Föreläsningsanteckningar, sammanfattningar, metabola scheman .Och ”Biochemistry” tronandes på toppen. Som en symbol för tentan som gnagt, för ovissheten. Inga böcker har öppnats under väntan, inga metabola vägar rabblats. För det har ju kanske gått. För jag vill ju tro att det har gått. Men inte heller vågat stuva dem långt in i garderoben. Inte vågat lägga undan dem. Eftersom jag inte vetat säkert. Eftersom jag kunde ha snubblat på mållinjen.

Idag ryker högen. Preklin väntar om 3 terminer, så den förpassas bara djupt in i klädkammaren. Eller kanske ner i källaren. Men bort från mitt golv ska den. Ångesthörnet ska rensas. För det gick!

Det är ingen euforisk lycka. Den hade kanske infallit om alla jag ville skulle klara det hade klarat det. Alla jag tycker så förtjänade att klara det. Då hade det varit en gemensam eufori. Nu var det inte så. Det gör stor skillnad.

Nu känner jag istället ett ett slags lugn. Som en lång utandning. Ett lugn, och ett befriande rent hörn på golvet.